Dags för uppehåll/sluta med cannabis [Den stora tråden] /MOD

Passerat 60 dagar och det känns bättre. Frustrationen är kvar men den tonas ner en aning. Beror kanske på att jag förändrat saker i livet, vågat ta itu med "problem" som stått som ett hinder samt för att jag är rätt mot mig själv.

Har fortfarande många hinder kvar, vilket inte minst märktes i helgen. FYFAN!
Jag som trodde att jag var förbi den känslan, men den kom som en blixt från klar himmel!
Jag var nära att falla tillbaka, samma tankebanor, samma känsla, samma mönster. Jag blev som ett sårbart, svagt, känsligt barn med noll självkänsla. Min sambo såg mig när jag kom hem, hon trodde att jag hade sett ett spöke. Men faktum var att jag var så otroligt rädd för mig själv, mina tankar och mina känslor. Psyket är inte tillräckligt starkt ännu, den är inte där jag vill att den ska vara ännu. Men jag KLARADE DET, och det är jag så sjukt stolt över! Jag klarade det!!

Jag började dividera, triggerpunkten var där och jag såg framför mig hur "skönt" det skulle vara att vara bäng och göra den där sköna ritualen med att sitta i ett köksbord/soffa med grabbarna för att prata om livet. Men jag fick en stark ångest, tankarna sprang iväg och jag visste inom mig hela tiden att jag aldrig borde gå mot det beslutet. Ändock, tvekade jag!

Som tur var hade jag tillräckligt med kraft inom mig till att vända hem, komma in i min trygghetszon där den bästa scenen i mitt liv finns. Jag kom hem till mitt riktiga liv och dagen efter blev jag så otroligt lycklig över att jag kunde motstå frestelsen.

Det kommer att komma fler hinder på vägen, handlar bara om att göra samma sak. Detta ska bli en rutin, inte vice versa!

Vi fortsätter att kriga på! 😁

Fan alla är verkligen duktiga! Kämpa på!

Jag har gjort ett inlägg tidigare i januari där jag skrev att det var stopp på rökat..
Klarade utan att röka en ända joint i en vecka sedan föll jag tillbaka och har rökt dagligen igen tills nu.
Jag känner att det är dags att försöka igen men det är
Inte lätt alla mina vänner som jag umgås med och tycker om dem röker och har inte några planer på att sluta direkt så jag får ta lite avstånd från dem fast jag inte vill...
Sen har vi det andra problemet min flickvän som jag bor ihop med och träffar varje dag. Hon röker också lika mycket som jag om inte mer... jag har varit på henne om vi skulle sluta tillsammans då det kan bli väldigt svårt för mig att hållla mig ifrån det om hon röker och jag känner doften av det för att vi röker på balkongen och ingenannanstans typ..
Men hon är inte alls intresserad av att sluta och säger att jag får sluta om jag vill men hon kommer fortsätta och har jag inte fixat så fixar hon på egenhand...
iaf nu vill jag inte röka mer och ska försöka att vara ifrån det iaf en månad.
När vi har rökt så blir det inte
Så mycket gjort och vi stänger in oss.
När jag inte rökt och hon har och jag har orken och lusten till att träffa familj/vänner hitta på saker och så, men det vill absolut inte hon så jag har suttit hemma med henne då utan att ha rökt och hon har. Skyller inget på henne för jag ska kunna klara av detta på egenhand fast hon röker såklart.
Sen har vi det här med iritation och ångest det känner man ju av efter bara någon dag hmm.. jag kan tyvärr inte kontrollera mig själv i såna situationer som tillexempel att morsan ringer till mig vid ett dåligt tillfälle så kan jag börja skrika på henne utan anledning. Jag säger taskiga och dumma saker till min sambo börjar slå på saker om jag skulle bli frustrerad över något och massa andra hemska saker jag gör... och när jag har uppehåll så blir det ofta såhär och så faller jag tillbaka för jag inte orkar med mitt raseri oxh ångest.
Känner mig också värdelös och känner mig blåst och börjar tänka på om mina vänner är mina riktiga och om jag kanske skulle göra slut med min tjej för jag är trött på henne. Men vet inte om dessa känslor är på riktigt eller inte om det beror på cb eller om jag verkligen känner så. Därför har jag tänkt att hålla en månad försöka jag ska klara det.
För att då kanske förstå mig själv bättre och se om det är sanning eller inte. För jag lär ju kunna tänka lite bättre då förhopnigsvis. Någon här som också känner raseri och har något tips på som kan få en att tänka bort det eller underlätta så får ni gärna dela med er. Keep up the good work guys

Över 70 dagar och det går stabilt framåt! Mina drömmar är otroliga där mardrömmarna varvar de finare drömmarna. Det rika känslolivet kommer fram och för varje dag tycker jag att mitt liv förändras, utvecklas och förbättras. Dagarna är absolut inte alltid på topp, tvärtom! Men de dagar då solen skiner och man känner att man åstadkommit bra saker i vardagen så kommer det ett lyckorus som är fantastiskt!
Igår kväll kom ett sådant, där jag hade fattat beslut under dagen som påverkade mitt liv till det bättre! Fick en kraftig skrattattack på kvällen tack vare att jag kognitivt var redo att göra tuffa ageranden, vilket jag nog aldrig hade kunnat göra lika klart om jag hade varit i mitt tidigare LIV.
Jo, jag vågar kalla det mitt gamla jag och mitt gamla liv.
Men i drömmarnas land kommer jag emellanåt tillbaka till mitt gamla jag, mina rädslor påminns där och det behövs för att jag ska hålla mig på avstånd!

Inatt drömde jag att frestelsen var i rummet, triggern likaså men jag motstod av någon anledning.
Jag kände abstinensen och svagheten i drömmen, men jag stod till 100% emot.
Vaknade och kände en befrielse av att det endast var en dröm, inte min verklighet!

Drömmarna hjälper mig att processera, utvecklas och komma framåt!
Jag blir påmind utav de, påmind av att det inte är klart inom mig.
Jag är mitt i min avvänjning, min process mot att bli mitt bästa jag!
Tack för det - det är min terapi!

Jag har fått många bra svar mellan dag 60 - 70, där jag förstått att mitt gamla liv bestående av viktiga personer i mitt liv inte kan ha samma plats inom mig. Det har varit frustrerande att inse detta, för jag vill kunna vara som förut på sätt och vis. Men dessa personer gör mig svag - oavsett hur mycket kärlek som finns inom mig till dessa. De har betytt mycket tidigare, och jag har nog varit nostalgisk alldeles för länge istället för att rationellt se att vi inte har något gemensamt längre. Jag glömmer aldrig vår historia, men jag kan heller inte leva kvar i den! Jag måste framåt, jag måste mot en ny tid, era och värld för mig! Att sitta kvar i det gamla kommer bara dra mig tillbaka dit jag förstördes.

Vi fortsätter att kämpa på - Sommaren är snart här och med det värmen!

Jag ser fram emot framtiden samtidigt som jag ser till att försöka fånga dagen varje dag.
För utan knarket så lever jag varje dag - VARJE DAG!
Det finns inget som får mig att glömma, att inte känna eller försvinna iväg till någon låtsas värld.
Allting hinner ikapp mig och det känns...UNDERBART!

Ta hand om er!

5 månader.

Det är först nu, efter fem månaders uppehåll, som jag börjar uppleva en stabil förändring i mitt psyke och mående. De första veckorna var hemska, den följande månaden var euforisk och fantastisk följt av ca två månaders stark ångest och depressions. Det har verkligen varit en bergochdalbana. Början var jobbig men de två månaderna av depression och ångest var fruktansvärda. Så vad känner jag nu? Jag mår bra! Även om suget efter en spliff förmodligen aldrig kommer att försvinna helt är jag mer beslutsam än någonsin om att inte ge upp nu! Jag känner fortfarande hur skört det är och att så mycket som en joint skulle kunna få mig att falla in i dåliga vanor igen. Jag känner mig produktiv, även om produktiviteten infaller ganska direkt efter uppehållet så är det först nu jag kan arbeta på en stabilt högre nivå. Framför allt är jag enormt mycket mer kreativ, idéer kommer hela tiden och om jag får säga det, jag känner mig en smula pånyttfödd. Denna känsla kan dock också få en att påminnas om den tid man faktiskt slösat bort i tron om att weed skulle göra mig kreativ och ”konstnärlig” faktum är att det tyvärr bara gjorde mig korkad. Även koncentrationsförmågan har avsevärt förbättrats, jag kan nu läsa böcker! Och jag gillar det!

Under de två månader av depression var jag tvungen att konfronteras med en rad känslor som jag förtryckt med hjälp av weed. Känslor som när de kom lamslog mig, som fick mig att känna mig värdelös, känslor som fick mig att skämmas för vad jag försummat. Känslorna och ångesten gjorde mig så vansinnigt trött att bara ta sig ur sängen var en stor utmaning. Men värst av allt var att jag tyckte synd om mig själv... Eftersom jag rökt weed konstant i 10 år hade jag inte utvecklat kognitiva förmågor att hantera saker som vardag, tristess, ångest, sorg och tom kärlek var jag dålig på.

Det mest fantastiska ä,r att det nu bara är lite drygt 5 månader sedan jag slutade och jag upplever hur dynamisk hjärnan är, hur snabbt den kan repareras om man ger den möjligheten om man orkar kämpa sig igenom sitt eget lilla mini helvete.

Så till alla er som kämpar. För mig var fem-månaders-sträcket av betydelse! Nu infinner sig känslan av att livet utan weed faktiskt är bättre än livet med weed, i varje fall för oss som inte kan bruka utan att missbruka. Och denna insikt är motiverande som tusan!

Keep fighting.

Röker två-tre gånger i veckan. Ska lägga det hela på is nu in några få veckor, fram tills valborg åtminstone.

Har egentligen aldrig märkt några negativa effekter, förutom om jag rökt dagligen, då man blivit som lite "avtrubbad". Känner mig givetvis lite seg och efterbäng efter en feting, men inte mer än så egentligen. Har jag rökt mycket en kväll och druckit alkohol känner jag mig bakis på det viset att jag känner mig lite tom i bollen dagen efter, men det är lite svårt att koppla det till gräset eftersom jag ändå druckit alkohol (inga orimliga mängder dock).

Ni som är "veckorökare/helgrökare", har ni känt någon skillnad mentalt sen ni tog ett uppehåll med cannabis? Eller röker man helt enkelt för sällan för att det ska göra nån skillnad...?

Förbi 80-dagars strecket och för varje dag blir jag starkare. Har inte lika intensiva mardrömmar mellan dag 70 - 80, kanske beror på att jag tagit itu med de problem jag skjutit fram så lång tid. Fått positiva effekter efter att ha reflekterat, bemött och framförallt konfronterat dessa hinder. Det påverkar sömnen, vilket påverkat min energi. Vaknar relativt rutinmässigt samma tid nuförtiden, och har en skön energi som jag kan fördela ut under dagen.

Jag är tillbaka på träningsbanan där kropp, själ och hjärna arbetar i symbios för tillfället. Latheten har den här veckan varit som bortblåst vilket gett mig fler pass i kroppen, en otroligt härlig känsla. Jag känner mig mindre stressad idag än för 80 dagar sedan.

Det som är till min nackdel just nu är att kroppen blivit otroligt söt och salt sugen, och jag har smått ersatt mitt tidigare missbruk med att kunna belöna mig själv med chips och godis, lite för mycket just de senaste veckorna. Det handlar om att ta tag i den mentala biten kring detta, vilket jag inte ser som någon svårighet i jämförelse med mitt Cannabismissbruk. Har inte orkat vara duktig ur alla aspekter, pallar inte det mentalt så har tillåtit mig själv äta onyttigt på kvällarna. Men det blir förbättring kring detta efter påsken.
Å andra sidan har min diet blivit avsevärt bättre, då jag äter mina huvudmåltider väldigt hälsosamt.

Utöver den delen så har jag en liten läst kvar, nämligen ciggen. Varje kväll så måste jag röka cigg, för att ge min kropp lite lugn och ro. Jag vet att det inte är bra och den delen har jag betydligt svårare att klippa. Det är endast kvällstid, någon gång runt klockan 19-21 så får jag ett behov av att röka cigg. Så röker jag mellan 2-6 cigg innan jag går och lägger mig. Känns skitonödigt rent utsagt, men likväl tillåter jag mig själv att "belöna" mig själv till dessa onödiga giftpinnar.

Känslan är att jag snart kommer att sluta inhalera dom helt och hållet, frågan är när jag tar tag i det problemet.

Som ni märker är inte avvänjningen någon dans på rosor, och det ska den inte vara. Men jag är så sjukt nöjd med att inte vara fast i ett psykiskt fängelse där jag varje morgon vaknade med ett sug av att "döva" min hjärna och själ från omvärlden genom att kicka en fet. Jag har ingen stress kring detta vilket gett mig tillbaka ett liv, mitt liv. Som jag skrivit i en utav mina memoarer tidigare så har jag haft turen / lyckan att inte hamna i ett fysiskt fängelse likt människor i min omgivning.. Jag hamnade istället i ett psykiskt fängelse. Det var mitt öde, det var min personliga botten.

Jag kan få stunder av abstinens, sällan, men ack så starka. Inte så pass starka så att jag drivs till att röka, men jag märker av att hjärnan minns de "härliga" stunderna då man klippte en fet den första vårdagen. Jag påminns av de "goda" stunderna när jag promenerar förbi något av de gamla rökplatserna tillika utkiksplatserna. Där man kunde få vara "sig själv" för en stund. Det triggas igång i kroppen av minnena, men aldrig så mycket så att jag vill gå tillbaka till det gamla livet och vanorna. Jag vet att det bara är en illusion att jag kan röka "en gång", jag vet att jag ljuger för mig själv om jag röker igen. För då hamnar jag till 100% tillbaka på det spår jag hatar mest av allt i livet. Varför riskera en kort stund av njutning som kan ta dig in i helvetet, istället för att njuta av den långsiktiga vägen som idag inte känns lika tillfredställande men som på sikt utan tvekan kommer att ta dig till paradiset? Det är bara att välja min vän och när jag i slutändan fortsätter att gå så vet jag till 200% vad det rätta svaret är!

Aldrig mer, aldrig igen!

Livet ska levas nyktert, livet ska levas efter rena känslor och behag. Bli aldrig nöjd, döm inte dig själv för mycket men ge dig själv en rannsakan med jämna mellanrum. Var ärlig mot dig själv, då blir du ärlig mot omvärlden och människorna omkring dig. Tro på att det finns ett större syfte än det som samhället skapat för oss, och ge dig själv chansen till att bli ditt bästa Jag! Vi alla är unika, vi alla har något viktigt att tillföra till världen och Universum.

Jag läste en klockren mening här på FB för ett tag sedan av någon som försökte sluta röka Cannabis, något jag bär med mig i min resa, dock omformulerad med mina ord.

"Att vara världsmästare på att sitta hemma och röka en efter en är ingen bedrift, det är en enkel utmaning. Det kan vem som helst göra utan ansträngning, varför ska jag då slösa mitt liv på Det? Jag vill istället utmana mig själv genom att bli bäst i något svårt, något som både utvecklar mig samtidigt som det stimulerar mig."

Det är en enkel väg att välja den första meningen, det är en baggis. Varför välja det enkla före det svåra?

Glad Påsk 🐣

Är just nu på dag 40-45 eller något sådant. Till sommaren är det tio år sen jag tände en spliff för första gången. På denna tid har jag endast haft kortare uppehåll ett par gånger. Mitt längsta uppehåll var just 5 månader, alltså där du är nu. Det var 1,5 år sedan. Jag minns ärligt talat inte hur avtändningen var den gången, men jag minns att jag var otroligt lycklig under den tiden.

De senaste månaderna blev de negativa effekterna av att röka varje dag mer och mer påtagliga, även om jag bara rökte ungefär en femma per 7-10 dar.
Började röka dagligen igen under den senaste semestern. Det jobbigaste för tillfället är att jag har extremt svårt att hantera stress nu när jag är nykter. Det skulle svepas bort helt och hållet (endast tillfälligt, såklart) med en joppe, det vet jag.

Idag och de kommande dagarna blir ett styrkeprov i beslutsamhet för min del. Har en bit grönt hemma som jag skaffat åt en vän. Min hjärna försöker med alla medel komma på ursäkter och rättfärdiganden för att återfalla. Då hjälper det faktiskt att läsa inlägg som dina, så tack.
Åh, drömmarna... Har otroligt många och kraftiga drömmar just nu. De flesta, i alla fall de som jag minns, är mardrömmar. Får väldigt lite kvalitetssömn och det börjar tära på mig. Jag vaknar ofta 3-10 gånger per natt.

Jag har också börjat uppleva det rikare känslolivet som du talar om. Det börjar bli tydligt att jag trängt undan väldigt mycket ångest, stress och depressiva tankar med rökat. Jag känner mig väldigt skör emotionellt sett just nu, men det var först idag när jag hade en bit grönt i handen igen som ett nästan oemotståndligt sug infann sig. Sen jag slutade i mitten av februari har det egentligen varit smooth sailing med suget eftersom det fortfarande är väldigt uppenbart att de negativa effekterna inte till fullo släppt än. Jag vill under inga omständigheter må som jag gjorde under stora delar av hösten och vintern. Men så fort jag kände lukten från påsen så kickade gamla nervbanor igång igen.

Det som gjorde att jag lyckades hålla upp i 5 månader förut var att jag avskärmade mig helt från allt vad cannabis och cannabisrökare heter. Så fort jag träffade en vän som hade en bit på sig så återföll jag. Jag har uppenbarligen problem med impulskontroll.

Tack till er andra som skrivit inlägg också.

Tack för ditt svar, det värmer mycket! Få människor som tar sig tiden till att skriva, tråkigt. Men jag tror att det är väldigt många som läser, så var det för mig under många år innan jag vågade skriva.

Du vet att du har svaret framför dig och du är en smart individ. Låt inte en kort stunds känsla ta bort det hårda jobbet du redan gjort, det är aldrig värt det. Det finns andra sätt att bli lugn, att stressa av. Gör dom bara. Du vet vad som passar dig.

Det är nog ingen smart idé utav dig att göra just det du gjort med att hjälpa en vän. Förmodligen så gör du det för att utmana dig själv och långt därinne i det undermedvetna vill en liten del av dig röka, såklart. Så, gör inte det igen. Låt folk fixa sitt röka själva, ta bort folk som gör dig svag från ditt nätverk. Om ni endast har gräset som gemensam aktivitet så är människan i fråga inte någon långsiktig relation som kommer utveckla dig. Tvärtemot. Se till att lämna det gröna snabbt till personen, stanna inte och rök en fet utan gå hem och skriv av dig istället.

Det hade jag velat att folk sa till mig om jag var i samma sits som dig.

Ta hand om dig!

3 månader fri, 90-dagars hindret är snart passerat.
Imorgon når jag en milstolpe som jag för exakt tre månader sedan tvivlade starkt på att jag skulle ta mig fram till, som jag medvetet misstrodde mig själv till att klara och som jag för tre månader sedan inte kunde se klart. Men undermedvetet visste jag att det inte var menat för mig att leva det livet jag levde, i total misär!

Dagarna och månaderna har gått snabbt, men ändå otroligt långsamt! Jag njuter av resan samtidigt som jag önskade att jag var mycket längre fram. Men det är så med livet, man lever sällan i nuet utan blickar sitt fokus på slutdestinationen. Jag försöker påminna mig själv dagligen om att leva i nuet, men det är svårt.

Den senaste veckan har innehållit en dag av total anarki i hjärnan då jag märkte hur min beroendepersonlighet försökte övertala och övertyga hjärnan om att jag inom en snar framtid skulle kunna avnjuta en fet Joint, bara en enda gång till! Att jag behövde insikterna, att jag behövde slappna av, släppa taget, ta bort knutarna i ryggen samt ge mig själv chansen till att andas lite. Jag satt och dividerade, ältade, kalkylerade och var helt övertygad om att jag förtjänade att röka igen om en snar framtid. Kanske i Amsterdam, kanske en härlig sommardag under semestern eller vid en utvald tidpunkt.. Men detta är bara en illusion, det är en lögnaktig sanning som hade dragit mig ner till misären igen.

Varför ska jag radera och rasera alla månader som jag kämpar för?
Varför ska jag tillåta min hjärna vara svag igen?
Varför ska jag utmana det vackra livet jag levde idag?

Ni vet..under de tre månaderna jag har kämpat nu (och det har alltid blivit såhär när jag lyckats vara "duktig") så har mitt liv blivit 100ggr bättre än när jag rökte på varje dag! Hur kan jag äventyra det för 1-3 timmars bänga?

Jag är idag;
- Mycket gladare
- Mycket mer närvarande
- Mycket piggare
- Mycket starkare psykiskt och fysiskt
- Får glädje av att träffa andra människor
- Är mer delaktig i mina relationer
- Har ett MYCKET bättre sexliv
- Njuter mer av ovanstående
- Äter mycket bättre samt njuter av varje tugga
- Har en mycket bättre ekonomi
- Sover mycket bättre
- Skrattar mycket mer
- Gråter ut sorger som sällan kommer tillbaka, blir starkare av varje deppdag.
- Känner ÄKTA och känslorna är genuina!
- Får mycket mer gjort
- Är bättre i mitt arbete
E.tc

Det här är bara några av de grejer som jag ser förbättringar i och det är inga små förändringar jag upplever, utan väldigt drastiska.
Men jag hade kunnat sitta i ett dygn och staplar ner alla fördelar, nackdelarna existerar inte.

Att vara fången i sin egen hjärna och kropp är utan tvekan det värsta och tveklöst mest hemska som hänt mig under mina 33 år, det har varit en resa jag aldrig vill göra igen.
De goda stunderna var få, men den vardagliga smärtan har satt ett spår jag aldrig kommer att glömma.

Det har stärkt mig, det har hjälpt mig att kunna se saker från helt andra perspektiv och framförallt så har det gjort mig ödmjuk till vad livet har att erbjuda. En gång i tiden upplevde man sig som en odödlig själ och hade jag inte fått leva detta liv nu, så hade jag drabbats utav det senare i livet. Det var lika bra att jag fick ta stryk nu så att jag kan bli bättre, starkare och visare inför livet med min familj.

Jag är stolt över mig själv, men inte tillräckligt.
Jag är nöjd idag, men inte tillräckligt.
Jag har fortfarande en lång väg att gå och den är inte så kul att vakna upp till varje dag men jag försöker hitta ljusglimtarna i processen.
Sömnen är en, jag längtar till att möta mina drömmar oavsett vilken typ som kommer. Det är min process, det är min terapi. Så mycket dyker upp där, och jag drömmer 1-4 drömmar varje natt.

Mina aktiviteter är andra delar som jag ser fram emot, att jag utvecklas inom dessa och hjälper andra att utvecklas.

Mitt förhållande - det blir bättre för varje dag och jag känner mer och mer för mim sambo nu när jag är borta från dimman. Jag tillåter mig själv möta rädslorna som fångat mig i så många år, och hon får ta del av den resan.

Min familj- jag ser fram emot att få träffa dom mer och mer nu efter många år av isolering. Det är kul att jag ser en klar bild i mitt huvud av att vi inom en väldigt snar framtid är helt samlade och enade. Jag vet vad som ska till först, men när vi är tillbaka på rätt spår ska inget bräcka oss igen.

Och till sist, skrivandet. Jag ser fram emot att skriva samt läsa här. Jag älskar att kunna dela med mig av min resa, för att kunna läsa om igen då och då samt dela till andra i behov av hjälp. Jag kommer själv ihåg hur ofta jag gick in och sökte efter något att stärkas utav och alla typer av historier på nätet hjälpte mig att komma fram.

Ingen, och jag menar verkligen INGEN behöver känna att det INTE går.. Jag var den värsta sortens missbrukare, jag var ett hopplöst fall som säkerligen i mångas ögon aldrig skulle ta sig upp igen. Och jag kände så själv, varje dag i mitt medvetna.

Men, någonstans i mitt undermedvetna så fanns den där lilla rösten som till slut fick utrymme till att hjälpa mig upp igen. Till slut valde jag att följa den rösten istället för mitt begär. Och nu står jag här idag, stark och stolt!

Kämpa på, livet är för fint för att leva i misär!

95 dagar, sen föll jag smått. Reste mig, föll på dag 100 igen. Men jag tänker inte lägga mig ner och dö, inte igen.

Jag har känt skam, ångest, rädsla och en stor del utav mig vill inte skriva det här. Rädd för att bli dömd, rädd för att kritiken mot mig utifrån är större än den som jag själv ger mig. För om det är någon som är min största kritiker, så är det jag själv!

Jag kan inte till 100% Säkert säga vad som fick mig att dra mig till att skaffa den där lilla biten som skulle få mig så stukad, men hela min kropp skrek efter att få varva ner och som jag tidigare upplevt "få insikter". För när jag brukar någon gång då och då så landar jag på ett så lugnt sätt vilket får mig att inse en hel del saker, alla spänningar försvinner. Jag såg klart 3-4 saker som jag måste ta itu med, saker som jag varit bitter över men som med hjälp av mitt återfall helt plötsligt blev som förbytt. Rädslorna försvann och ersattes av hopp, vilket medför att jag tar aktion i mina handlingar. Men jag vet även att jag borde hitta dessa sätt på ett naturligt sätt, inte genom att täppa till alla mina rädslor och kringå dom. Jag borde istället möta dom, helt nykter!
Nu blev det inte så, jag tog mitt återfall. Riktigt jobbigt att skriva det, då jag upplevde att jag hade byggt upp mig stark under dessa tre månader.

Nu ligger jag här igen, på samma ställe som jag startade denna tråd på för snart 4 månader sedan. Jag vill inte påstå att jag är tillbaka på ruta ett, för det är jag inte. Jag känner inte alls sug efter att skaffa något mer, jag upplever inte att jag har dragits tillbaka till fördärvet. Min rädsla för den miserabla vardagen är intakt, jag är väldigt rädd för att hamna i diket igen. För när jag är där, då mår jag som sämst. Känner mig mentalt stark, men lite stukad.

Jag är seg idag, huvudet och hjärnan får sin rehab idag. Jag ser till att skapa de vardagliga sysslor som hjälper mig, som stärker mig!

Att återfalla är en del av processen som jag läst många skriva, min process är i full takt!
Det är skönt att våga vara svag, det är när man kan visa sig svag som livet hjälper än!

En sak är jätte säker - och det är att jag älskar livet som nyktert betydligt mer än livet som tränger bort verkligheten. I det verkliga livet är dofterna naturligare, känslorna starkare och karusellen roligare!

Livet fortsätter!

Tjena.

Vill skriva av mig lite, det är trots allt lite mer än tre veckor sen jag rökte min sista spliff.
Fyfan vilket liv man hade ändå. Hade en så tråkig vardag och rökte i princip varje dag i 1 och ett halv år. Rökte för att mitt liv var tråkigt, men jag var inte deppig någonstans. Hade ett jobb jag inte var nöjd med och bodde ensam. Tränade inte eller hade någon sysselsättning förutom o spela Playstation på kvällarna. Haha, jag var en stoner utan rökat i princip.
Men ja, började i alla fall röka lite smått efter sommaren 2016. Någon spliff då o då blev det, men jag var alltid lite smånojig. Tänkte fan ja vill inte fastna, droger är inte bra och jag vet att det är sååå najs. Hade rökt några gånger innan under tonåren och jag vet vad gräs är liksom och vilket rus det ger.

Hade som sagt en väldigt tråkig vardag jag störde mig på nykter och i slutet av 2016 kände jag fan - jag har fan rökt dagligen i två månader nu, borde chilla lite.
Sagt o gjort så tog jag en månad break cirkus. Någon svettning på natten dag 2 och 3 men ingen mer "AT".
Jag började röka igen för jag märkte hur jävla tråkigt mitt liv var haha. Jag var nykter o gick runt o tänkte, fan det var soft o röka o kolla här, jag går runt o har jävligt tråkigt på dagarna. Inte någon gång tänkte jag att jag ska ta itu med det. Fick ju trots allt jävligt bra betalt på mitt jobb och det var inte ansträngande alls. Situationen var perfekt för en stoner som tidigare nämnts.

Sedan dess har jag rökt dagligen. En femma per vecka var standard. 1-2 spliffar när man kom hem o dagarna bara flööög förbi. Life was good och klagade inte på något alls. Ingen ångest, saker var roliga och var man inte ute med polarna så var det helt okej - kunde lika gärna tända min spliff i min ensamhet. Det var minst lika kul.

Nu sedan början av Mars började min ångest krypa fram och jag började röka 4 om kvällarna istället. Jag hade ingen aning själv att jag rökte mer jag bara gjorde det. Jag visste att det var fel någonstans men jag fortsatte.
Rökte o rökte Mars ut tills jag Fredag, 30 Mars sänkte en spliff o satt mig ner o bara tänkte. Tänkte va i helvete gör jag? Slutade med brutal ångest den kvällen och jag kunde knappt sova minns jag. Jag blev så jävla nere av den spliffen. Ingen panik utan bara jävligt nere.

Vaknade dagen efter och kände att det räckte. Fy i helvete va jag fick avsmak för Cannabis... ni förstår inte.
Så fort jag tänkte på en spliff så fick jag ångest. Bestämde mig redan på morgonen där på Lördag att jag ska sluta helt. Fuck det här.
Slängde alla verktyg jag hade och kände en lättnad direkt. En mini-lättnad så att säga. Haha typ 'nu har jag äntligen gjort något vettigt' och det var en sån liten detalj. Jag slängde bara lite saker o mådde bra? Wtf?
Veckan därpå var ett helvete mentalt då ångesten kom mer o mer. Löste lite benz för ångesten och det gick bra.
Ångesten avtog mer o mer ju mer tiden gick.
Men nu har det snart gått en månad och jag har inte det MINSTA suget. Har tagit tag i saker och tränar konstant. Fyfan va bra livet kan kännas utan skiten.

Ångesten har inte släppt men känner att jag är på god väg. Blir jävligt down ibland på kvällarna i ensamheten men jag kan hantera det någorlunda. Bara tråkigt att vara nere. Mardrömmar varje kväll fortfarande och sömnen blir inget vidare. Men fuck it, får ta den här boxen. Någonstans i denna 'misär' jag är i nu mentalt så känner jag ändå att jag gör något vettigt. Slutat på mitt sjukt tråkiga jobb och börjat sysselsätta mig med hobbys. Är med familjen mycket och tränar i princip varje dag. Det känns bra men ändå inte haha. Saknar inte gräset i alla fall.
Väntar glatt på hur jag kommer se ut dag 60 och ni kära flashbackare kommer få se updates här titt som tätt.

Naturlig lycka är bäst boys, kom ihåg det, även om jag inte riktigt är den är så börjar jag smått känna den och min weed/livssituations-ångest börjar försvinna dag för dag. Hade fan glömt av hur det är att vara pigg 07 på morgonen.

Blev ett långt inlägg.
Edit: Målet är att inte röra någon drog alls mer. Håller på o ta ett stort steg till familjelivet och vill lämna allt bakom mig.

En ryggdunk från mig till dig, lycka till framöver!