Hej, detta är mitt första inlägg på Flashback, hoppas jag hamnat rätt vad det gäller ämne/rubrik.
Det är så att jag tampats med en varierande grad av ångest de 2 senaste månaderna. Allting började med en 'sömnparalys' som troligen blev någon form av utlösande faktor. Senare, under samma dag, upplevde jag de 'klassiska' ångest symtomen. Jag satt på toaletten och tänkte bara 'vad är det som händer?' och var tvungen att kasta mig ut på en promenad, kände att jag var påväg att tappa kontrollen över mig själv. Det gick dock inte att fly ångesten och lite senare bröt jag ihop i tårar samtidigt som jag upplevde de vanliga ångest symtomen (orkar inte stapla upp dem). Jag vet dock inte vad denna ångest berodde på. Jag kommer inte ihåg, men jag kanske upplevde att ångesten kom krypande redan innan denna dag. Jag har nämligen under en ganska lång tid varit orolig för framtiden, sovit dåligt på vardagar, låg självkänsla & självförtroende, perfektionist, kontrollbehov och alldeles för höga krav på mig själv. Jag tror att den sociala isoleringen under karantän, samt att jag inte kunnat träna som vanligt (rör på mig väldigt mycket i vanliga fall) kan ha bidragit till ångesten också.
Vad som också bör tilläggas är att jag hade en 'dålig' tripp på hasch i typ februari. Det blev 'för mycket' och jag blev väldigt rädd när jag kände att jag tappade kontrollen. Jag var emellertid endast rädd ett tag för att sedan bara ligga och grovt hallucinera samtidigt som jag visste att drogen bara spelade ett spratt på mig och min hjärna. Jag var (tror jag) fullt medveten om tillståndet men det var väldigt kusligt och jag blir illa till mods när jag tänker tillbaka på det. Det var dock helt lugnt efteråt och det var inte förens typ 6 veckor efter som jag kände att ångesten kom. Jag har svårt att se att min ångest kan härledas till denna tripp?
Jag känner att ångesten har avtagit successivt under den senaste tiden. Nu är det mer att jag får ångest av tanken att få ångest (tror jag), vilket i sin tur genererar ångest. Jag har också upplevt overklighetskänslor under den här tiden (inbillade?) vilket har lett till existentiella grubblerier som t. ex: "Finns det en verklighet utanför mina tankar?", "Vad innebär det ens att existera?", "Är mitt medvetande det enda som finns?", "Finns inte andra människor på riktigt?", ja ni förstår. Dessa har stundtals gett mig panik/paranoia, även om jag blivit lite bättre på att hantera dessa tankegångar med tiden. Andra fysiska symtom som har etsat sig fast är att jag har vågor/streck/prickar i mitt synfält som följer med när jag tittar, dessa uppstod högst troligen i samband med den initiala ångesten. Jag upplevde även att jag typ 'sjönk ihop' och det blev typ en känsla av att svimma/falla. Detta fenomen pågick i typ 1 sekund och kom lite då och då, upplever inte detta längre. Men det jag stör mig allra mest på är min rädsla för att tappa kontrollen över mig själv, mitt jag och mitt medvetande. Det är väldigt svårt att förklara men jag är rädd för att typ svimma eller bara tappa kontrollen helt över mig själv, bli galen/tokig. Detta har gjort att jag är rädd för att dricka alkohol, testade en gång och blev instinktivt rädd då jag kände hur jag tappade kontrollen. Har tidigare aldrig haft problem med att dricka alkohol
Inlägget blev kanske lite långt, jag har inte ens fått med allt jag velat skriva, men jag ville bara skriva av mig. Är det någon som har upplevt liknande och kan berätta hur de hanterade detta tillstånd?
Det är så att jag tampats med en varierande grad av ångest de 2 senaste månaderna. Allting började med en 'sömnparalys' som troligen blev någon form av utlösande faktor. Senare, under samma dag, upplevde jag de 'klassiska' ångest symtomen. Jag satt på toaletten och tänkte bara 'vad är det som händer?' och var tvungen att kasta mig ut på en promenad, kände att jag var påväg att tappa kontrollen över mig själv. Det gick dock inte att fly ångesten och lite senare bröt jag ihop i tårar samtidigt som jag upplevde de vanliga ångest symtomen (orkar inte stapla upp dem). Jag vet dock inte vad denna ångest berodde på. Jag kommer inte ihåg, men jag kanske upplevde att ångesten kom krypande redan innan denna dag. Jag har nämligen under en ganska lång tid varit orolig för framtiden, sovit dåligt på vardagar, låg självkänsla & självförtroende, perfektionist, kontrollbehov och alldeles för höga krav på mig själv. Jag tror att den sociala isoleringen under karantän, samt att jag inte kunnat träna som vanligt (rör på mig väldigt mycket i vanliga fall) kan ha bidragit till ångesten också.
Vad som också bör tilläggas är att jag hade en 'dålig' tripp på hasch i typ februari. Det blev 'för mycket' och jag blev väldigt rädd när jag kände att jag tappade kontrollen. Jag var emellertid endast rädd ett tag för att sedan bara ligga och grovt hallucinera samtidigt som jag visste att drogen bara spelade ett spratt på mig och min hjärna. Jag var (tror jag) fullt medveten om tillståndet men det var väldigt kusligt och jag blir illa till mods när jag tänker tillbaka på det. Det var dock helt lugnt efteråt och det var inte förens typ 6 veckor efter som jag kände att ångesten kom. Jag har svårt att se att min ångest kan härledas till denna tripp?
Jag känner att ångesten har avtagit successivt under den senaste tiden. Nu är det mer att jag får ångest av tanken att få ångest (tror jag), vilket i sin tur genererar ångest. Jag har också upplevt overklighetskänslor under den här tiden (inbillade?) vilket har lett till existentiella grubblerier som t. ex: "Finns det en verklighet utanför mina tankar?", "Vad innebär det ens att existera?", "Är mitt medvetande det enda som finns?", "Finns inte andra människor på riktigt?", ja ni förstår. Dessa har stundtals gett mig panik/paranoia, även om jag blivit lite bättre på att hantera dessa tankegångar med tiden. Andra fysiska symtom som har etsat sig fast är att jag har vågor/streck/prickar i mitt synfält som följer med när jag tittar, dessa uppstod högst troligen i samband med den initiala ångesten. Jag upplevde även att jag typ 'sjönk ihop' och det blev typ en känsla av att svimma/falla. Detta fenomen pågick i typ 1 sekund och kom lite då och då, upplever inte detta längre. Men det jag stör mig allra mest på är min rädsla för att tappa kontrollen över mig själv, mitt jag och mitt medvetande. Det är väldigt svårt att förklara men jag är rädd för att typ svimma eller bara tappa kontrollen helt över mig själv, bli galen/tokig. Detta har gjort att jag är rädd för att dricka alkohol, testade en gång och blev instinktivt rädd då jag kände hur jag tappade kontrollen. Har tidigare aldrig haft problem med att dricka alkohol
Inlägget blev kanske lite långt, jag har inte ens fått med allt jag velat skriva, men jag ville bara skriva av mig. Är det någon som har upplevt liknande och kan berätta hur de hanterade detta tillstånd?