En fråga till er som INTE tror på ett liv efter döden

Kloka ord som borde tilltala de flesta som läser dom utan att tänka på annat.

Gillar ditt namn Kung Ingenting, Kungarnas Kung, Den Nakne Kejsaren, Den Slutgiltiga Motsägelsen ...

"Så enkelt är det inte", skriver du.

Det är enkelt eller komplicerat beroende på vem du tror att du är. För att förstå detta behövs det att du smakat någon gång på Gud annars blir det bara ord från skrifter du förvirrar dej själv med eller emot.

Jag skriver "inifrån och ut" medan du vill övertyga dej och mej om att du är någon som tror du behöver hjälp till att organisera så att du kommer in. Här finns inget möte, drömmen kan aldrig möta verkligheten, så kanske läs vad jag skrev till LadySweden.

Lycka till med att tro på ditt sökande och ge det 100%! Likväl finns ingenstans att gå som du kommer att veta en vacker dag när klockan stannat och allt är som förr.

Det börjar med rädsla. Det är sunt eftersom vi vet med oss att vi människor ofta är dömande.

Som jag skrev, som kommer domen över den som dömer, förlåtelse över den som förlåter. Så säger ju också Koranen på tal om lag att "det bästa för er är att visa barmhärtighet"(fritt citerat) som svar till människor som kom till Muhammed och bad honom att döma mellan dem.

Inte så att vi kan styra vad Gud gör, utan så att den som dömer inte kan vara i Guds närhet. Gud är ju Gud, och den som är Domaren.

Vad någon tycker om verkligheten spelar ingen roll. Det är bara dödsskräck parad med en otrolig hybris som får en att ens tänka på det sättet.

Så du vill inte ha evigt liv?

Fast nu gör du ett väldigt vanligt fel. Du blandar in din tro i mitt liv. Din tro har ingen som helst bäring i mitt liv. Du kan lika gärna citera Harry Potter om du vill, det är inget som berör mig. Och eftersom din tro och din bok inte berör mig, så är jag såklart inte heller rädd för efterlivet på grund av det som din tro säger om efterlivet. Jag är precis lika rädd för efter-livet som jag är för för-livet. Varför ska jag vara rädd för vad som händer år 2167? Jag kommer vara precis lika olevande då som jag var år 1867.

Men visst, du kan uppfinna en helt egen definition av ordet "logik" om du vill. Det blir dock väldigt svårt att föra en diskussion då. Bortsett från din tro så finns det inget som säger att existensen måste vara rättvis. Bortsett från din tro så finns det inget som säger att existensen måste vara evig. Om du tittar ut genom fönstret, vad ser du där som pekar på ett evigt liv eller en säkerställd rättvisa?

Och jag betackar mig för påståenden om vad jag tycker och vill. Speciellt från andra människor som inte har en aning om vem jag är. Men att troende är arroganta och dömande är inget som jag förvånas över. Det följer väl ofta med den bristande moralen.
Tackar. Namnet passar mig.

Varför då? Varför måste vår verklighet vara rättvis? Vad är det i övrigt som är rättvist i livet liksom? Det är inte ens så att alla har samma förutsättningar i livet utan folk föds i rika eller fattiga familjer. Vissa lever med föräldrar som slår dem eller sexuellt utnyttjar dem. De kanske lever tills de blir vuxna och sedan är de så traumatiserade att de själva inte kan leva normala liv. Ifall det finns ett liv efter döden, tror du straffet mot deras föräldrar är någon tröst ens en gång? Tror du att en sådan person skulle kunna klara sig i himlen ens en gång och att alla minnen bara försvinner? Det känns mer ologiskt att det finns ett efterliv.

Känns som jag svamlar en aning, men min poäng är att bara för att föräldrarna straffas i mitt exempel så innebär det inte att rättvisa har skipats ens en gång. Rättvisa är en omöjlighet.

Sanningen är den att alla människor är korrumperade av sina liv. I början är vi ingenting och på något sätt har vi en (förhoppningsvis) betydelsefull tid på jorden, för att sedan återigen bli ingenting igen. Vi är gäster i verkligheten och bara för att vår värd kan vara elak betyder det inte att någon auktoritet kommer att knacka på och slå honom på käften.

Nu tror jag förvisso att livet fortsätter, men i form av återfödelse. Men tror man att livet verkligen tar helt slut, så spelar det väl ingen roll egentligen? När man väl är död så är det som om man aldrig föddes till att börja med. Koncept som rättvisa blir liksom irrelevant om personen som lidit och den andra som orsakat lidande båda är döda och borta.