Citat:
Ursprungligen postat av
Bill-N
Man blir politiker för att man vill påverka. En politiker i opposition påverkar inte mycket.
Det andra regeringspartiet miljöpartiet måste kompromissa en hel del. De båda samverkanspartierna centerpartiet och liberalerna måste också kompromissa mycket.
LAS-frågan kommer att förhandlas mellan parterna på arbetsmarknaden.
Det kan också vara viktigt att inte släppa fram vissa partier t.ex. moderater och kristdemokrater. En politiker ska sträva efter inflytande. Ingen konstellation utöver S och MP kunde bilda regering. Ulf Kristersson fick chansen två gånger men misslyckades. Lööf hade chansen en gång men misslyckades. Stefan Löfven fick offra sig. Han hade förmågan att bilda regering.
Det är ingen som har fått "offra sig". Det är ett eget val av Löfven att gå med på den politiken. Om man går med på drastiska högerförslag som inte ens Moderaterna själva driver, för att hålla Moderaterna borta från makten är det en väldigt konstig prioritering. Rimligtvis bör man då avstå från regeringsmakten om man inte kan stå upp för sina egna grundprinciper.
Jämför med andra partier. Hur hade det sett ut om Moderaterna gjorde upp med (V) om kraftigt höjda inkomstskatter för att Ulf Kristersson skulle få bilda regering? Hade Jimmie Åkesson kunnat gå med på ökad invandring för att få sitta i regeringen? Hade Annie Lööf kunnat gå med på vinstförbud i välfärden? Hade Ebba Busch kunnat gå med på höjd skatt på trossamfund?
Det hade varit helt otänkbart. Men Socialdemokraternas väljare betraktas tydligen som slagpåsar som ska offras för att SD ska hållas borta från inflytande. Det största och mest traditionsbärande partiet i Sverige har av Stefan Löfven reducerats till ett verktyg för att "lösa regeringsfrågan". Det är ett hån mot alla de som tror på ett socialdemokratiskt samhälle och där ingår jag.