Citat:
Ursprungligen postat av
Hlewagastir
Det är bara kulmen på en lång utveckling.
Kanske började det på 1970-talet i samband med att de enkla industrijobben försvann. Offentlig sektor blev då avstjälpningsplatser för "knepiga" personer som inte fick jobb någon annanstans.
90-talskrisen gjorde det viktigt för medelklassen att visa att man inte var drabbad. Statusprylar kostar pengar, men att hylla Bengt Westerbergs "vi har råd" och ett avskaffat Luciabeslut var i stunden gratis.
Det fria skolvalet var ingen fråga i valet 1991. Men ett halvår senare hade krisen fördjupats och många kommuner införde arbetslöshetsprojekt där "svåra fall" anvisades till skolan. Medelklassföräldrar blev vansinniga och krävde ett fritt skolval. Efter att det införts blev det en klassmarkör. Att man var en medveten förälder. Sen dess har den offentliga sektorns förfall accelererat och medelklassen har tvingat politikerna att införa fritt val av vårdcentraler och så småningom även hemtjänst.
Ju mer segrerat samhället blir desto större klassmarkör blir det att godhetsknarka. De som jobbar i kultur och media är de som har svårast att markera status med prylar eftersom de inte har pengarna. Antagligen är det därför Miljöpartiet har blivit så stort bland dem.
Att hylla Mats Skogkär är i dessa kretsar att erkänna att man är en loser som inte kan köpa sig fri från problemen.
Jag tror att begreppet "medelklassen" har fått klangen av invektiv som gärna slängs på åsiktsmotståndare för att antyda dekadens och klassegoism. Hurdan är medelklassen? Hurdan är överklassen? Hurdana är kvinnor?
Men mer relevant för trådens ämne är den debatt som fördes förra sommaren om åsiktsfrihet och medelklass. Ty
Allt går igen
15/6 -19 Skrev Kajsa Dovstad en ledarkrönika i GP under rubriken ”Har du haft ett Jimmie moment?”
Kärnan i hennes resonemang var:
I dagens uppskruvade debattklimat borde fler erkänna att invandringsfrågan inte är svartvit. Inte uppdelad i ett gott och ett ont. Empati för den enskilde kan finnas samtidigt med oro över systemet och de människor som är beroende av att samhället fungerar. Att min bekant kallar den ängslan för Jimmie moment säger egentligen allt om hur vi - jag har själv varit medskyldig - låtit Sverigedemokraterna vara den enda färgen i en nyansrik målkonflikt. Kanske för att konflikten är genuint svår att förhålla sig till.
Begreppet ”medelklass” nämndes inte i texten.
Det här var tydligen svårsmält för åsiktskorridorens försvarare.
2/7 såg sig Carolin Dahlman manad att skriva följande i Kristianstadsbladet, till försvar för Dovstad:
Dock bör vi i en öppen demokrati få ha åsikter som är helt skogstokiga. Vi bör få göra som vi själva vill så länge vi inte skadar någon annan - och att denna någon annan får lite magont av att en person är för höger eller vänster räknas inte... (…) Att förbjuda en del från att prata och dela ut broschyrer är fegt.
Lika fegt är det att lägga munkavle på seriösa journalister.
Journalistklubben på Göteborgs-Posten försökte nyligen få en kontroversiell ledartext att klassas som ett arbetsmiljöproblem. Den hade skadat varumärket, menade facket, som larmat högsta ledningen efter att skådespelaren Kjell Bergqvist bojkottat tidningen och vägrat ställa upp på en intervju.
"Det finns till och med medarbetare som privat inte vill tala om att de jobbar på GP", sa en representant.
(...) Texten beskrev hur skribenten märkt att det var svårt att få tag i köttbullar i en matbutik och hon kallade det "jimmy moments".
Den uppmanade liksom inte till folkmord eller socialistisk diktatur. Om en vänsterskådis surar över detta bör man möta med "jaha".
Människor kommer att bli upprörda över alla möjliga saker, och det är alldeles utmärkt. Tyck, bli förbannad, hata, älska, fräs, skriv, ring jourhavande. En fri debatt är härligt uppfriskande och betydligt mer välkommen än en trång åsiktskorridor full av människor som räds att trampa snett.
Att stoppa vissa åsikter hotar den demokrati som lägger grunden för vårt fria, individualistiska samhälle. Jag fortsätter därför att slåss för din rätt att vara knäpp. Jag säger emot i stället för att säga "håll käften".
Senare skrev Alice Teodorescu en text i GP 10/7 Under rubriken ”Ett högskatteland som tar sina medborgare för givna” om polisen och akutsjukvården.
Dovstads och Teodorescus texter angreps sedan av Moa Berglöf som i Sydsvenskan 19/7 -19 skrev under rubriken ”I de bortskämda ledarskribenternas kuddrum”
Vad jag undrar: Är det verkligen acceptabelt att gnälla i spalterna om samhällskontraktets kollaps varje gång medelklassens krav på personlig service dygnet runt - må det vara sjukvård eller rätt sorts mat - inte uppnås?
Det är svårt att tolka det på annat sätt än att så länge minsta lilla störningsmoment i de bortskämda ledarskribenternas kuddrum blir ett samhällsproblem, och varje privat oförrätt tolkas som ett myndighetssvek, är den riktiga samhällskollapsen ännu långt borta.
Tydligen är alltså Dovstad och Teodorescu representanter för den bortskämda medelklassen. Och tydligen ska det inte vara acceptabelt att "gnälla i spalterna".
Och på detta svarade Carolin Dahlman igen, Kristianstadsbladet 22/7 -19, ”Medelklassen har rätt att gnälla”
Man häpnar. Läser inte Berglöf tidningarna? Varje person man hör om som får cancer och tvingas vänta i månader på operation är en signal. Varje gammal människa som far illa när hemtjänsten stressar förtjänar att lyssnas till, varje butiksägare som ser sina hyllor tömmas utan att tjuvarna grips förtjänar upprättelse, varje våldtäktsoffer förtjänar tid, energi och kraft.
Även de små brotten måste hanteras. Självklart är det viktigare att prioritera dödsskjutningar före mobilstölder, men om vi rycker på axlarna mot småbrotten är det att legitimera dem. Och i ett högskatteland borde vi rimligen inte behöva välja - utan ha kraft att skydda medborgarna mot alla kränkningar. Även medelklassens barn har rätt att få nåt för pengarna.
Och i samma veva GP 10/7, skriver Håkan Boström, ”När värdegrunden genomsyrar allt”, som på ytan handlar om annat, men som ändå sätter fingret på fackförbundets roll och som tycks vara ett försvarstal till Skogkär skrivet ett år i förväg:
Som anställd utför du vissa uppgifter åt arbetsgivaren, men arbetsgivaren äger inte hela din person. Du har rätt till en privatsfär utanför arbetet, och till den hör i högsta grad dina egna politiska och moraliska ståndpunkter. En annan ordning är anti-liberal, den närmar sig faktiskt det totalitära.
Traditionellt har fackföreningsrörelsen slagit vakt om de anställdas åsikts- och samvetsfrihet gentemot arbetsgivaren. Fack och arbetsgivare har också ideologiskt stått på olika sidor. Så är inte alltid längre fallet. I värdegrundsarbetet står ofta fack och arbetsgivare på samma sida.
Vi lever inte i ett totalitärt samhälle. Men vi lever i ett samhälle där alla, inklusive arbetskamrater och chefer - tack vare sociala medier - kan hålla koll på varandras åsikter. Och vi lever i ett samhälle där organisationer, företag och myndigheter i allt högre grad anser sig ha rätt att ha synpunkter på sina anställdas värderingar. Ett sådant samhälle riskerar att kväva fritt tänkande och idéutbyte.
Den enda tidning som nu gett stöd till Skogkär är fredagens SvD, där Daniel Åkerman skriver: ”Pressen måste värna yttrandefriheten”, där allt tycks gå igen. Han skriver om utländska journalistfack som klassar kontroversiella tidningstexter som arbetsmiljöproblem och konstaterar att Skogkär fått endast blygsamt stöd från sina egna journalistkollegor.
...även grova yttranden måste tillåtas. Dels för att det är varje människas rätt att yttra sig fritt, dels för att vi annars får ett ängsligt och tillrättalagt offentligt samtal.
Själva poängen med yttrandefrihet är att skydda misshagliga åsikter, eftersom yttranden som är allmänt accepterade av naturliga skäl inte behöver något skydd. Om inte journalister och den fria pressen står upp för yttrandefriheten, vem kommer då göra det?
