Citat:
Ursprungligen postat av
glamoureus
Kan inte du börja med din?
Växte upp med en far som blev utredd och diagnostiserad bipolär efter att han blev utbränd bara några år efter att jag var född. Ett mixtrande med tunga "stämningsstabilisernade" preparat och doser för att hitta det som "fungerar" har gjort att han har varit direkt frånvarande och bara sovit under delar av uppväxten, och när han har varit vaken kan man inte påstå att han har varit vid liv alla gånger heller. Maniska tillstånd där han har svamlat om sina många företagsidéer och alla planer han har och husen han ska bygga, en man med förtidspension, var mycket konstigt att uppleva. Särskilt när min mor inte tyglade detta utan lät honom hålla på och inte berättade för mig heller vad problemet var. Jag trodde att min far "var trött" och förstod inte resten av hans märkliga beteenden för min mor har inte varit ärlig kring detta utan sopat saken under mattan.
Våldsamma beteenden mot min mor, min syster, min morfar har jag sätt på nära håll. För egen del har jag bara fått en fjärrkontroll kastad mot mig när jag var tretton. Jag satt bredvid i bilen när han brusade upp och hotade en polis som stoppade honom en gång. Han hotade min busschaufför och skämde ut mig när hela skolgården tittade på när jag gick i årskurs 3. Har hört på när han hotade elbolaget som skulle stänga av elen för oss där hans kontring blev "vi har vapen här hemma" som ha sa det. Att åka bil med honom var ofta så obehagligt att det knöt sig i magen för en pga alla vansinnesfärder i högfart som han utsatte familjen för. Han kunde bli aggressiv av något mamma sa när vi satt i bilen och då ökade han fart så det blev obehagligt eller bara tvärbromsade på en 80-väg. Vi kunde ha saker värda kanske 150k i form av olika verktyg och maskiner som han köpte på sig när han fick sina idéer, som aldrig fullbordades, men inte ens ett soffbord i vardagsrummet fanns det. Jag har haft det väldigt knapert ekonomiskt, värre än många barn till en socialbidragstagare. Ibland har kylskåpet också varit tomt. Han blev utförsäkrad några gånger under uppväxten vilket ledde till att vi fick ekonomiska problem och miste huset till sist med ett enormt skuldberg och betalningsanmärkningar så att familjen knappt kunde fixa ett nytt boende.
Han kunde pricka in stämningsläge deprimerad, hypomanisk, aggressiv under en och samma dag. När man ser ett skolboksexempel på psykisk sjukdom i sin egen far mår man fruktansvärt dåligt. Jag har inte haft en enda stöttepelare i det här heller. Min storasyster var inte heller något egentligt stöd för hon var borta från hemmet 4-5 dagar i veckan minst och flyttade tidigt hemifrån sedan och det förstår jag förstås för hon hade det inte lätt heller. Min far och jag har haft våra goda stunder och fina samtal men det väger inte upp en tiondel av så mycket skada och oro han har åsamkat mig. Min halvalkoholiserade mor är en hemsk människa som tillät mig och min syster se detta och inte erbjuda något egentligt stöd eller förklaring till vad det är som pågår. Det har tagit mig lång tid för att lägga pusslet och förstå det själv. Min far vill inte kännas vid sin bipolära diagnos och tror än idag att han är frisk, en man som inte har kunnat arbeta på över 20 år...
Jag har varit neurotisk, spänd, orosfylld och haft dålig självkänsla sedan jag var cirka 6 år och deprimerad sedan 10. Vid fjortonårsålder var jag grovt deprimerad och började få självmordstankar och började inte långt där efter med hjärtetrösten, narkotika. Bara någon klasskamrat har frågat saker om min pappa, frågat vad han jobbar som osv har fått mig att börja må dåligt och är ett känsligt ämne än idag. Har gått hos psykiatrin i snart tre år och ska genomföra utredning nu också men har inte nämnt ett ord om min trasiga familjesituation och uppväxtförhållande. Har lagt locket på för det har varit känsligt. Mitt liv är sprucket och jag lever som en slacker utan en enda riktig vän idag. Min syster har klarat sig lite bättre än mig men ska också utredas nu tydligen. Har ingen direkt insyn i hennes problem men jag antar att dom inte är långt ifrån dom egna. Jag är nog mer skadad än vad jag kan förstå. Har stött på många misslyckanden i mitt liv, i skolan, arbetslivet, bildandet av relationer och har varit nära att dö vid ett tillfälle. Jag befinner mig i tidiga 20 men livet har känts som över sedan jag var 18.
Har utvecklat flera fysiska sjukdomar, ej diabetes eller dyl "skyll dig själv"-sjukdomar, utan andra och jag undrar om dom psykiska påfrestningarna sedan tidig ålder kan ha gett upphov till detta. När jag lyssnar på doktor Gabor Maté som har dessa teorier "the connection between stress and disease" blir jag alldeles tårögd.
