Är kvinnor lite manodepressiva vid jobbsökande.

Jag har tyckt mig se en märklig skillnad när det gäller kvinnor och jobb. Jämfört med män och jobb. Gäller säkert inte alla. Men vet fler än en kvinna som nästan som konstant byter jobb. Är översvallande lycklig när de tillträder jobbet. Men redan efter några veckor börjar det bli lite deppigt för att sedan nästan fly efter några månader, 1-2 år. Axlar inte ansvaret, fel kollegor,stress, måste jobba lite på fritiden, för dålig löneförhöjning, Inge kul osv.
Alltså från början en känslomässig eufori som rätt snabbt övergår i ett begynnande mörker, sedan upprepas det i nästa jobb. Har inte stött på detta nästan alls när det gäller män. Upplevde så här förra gången jag sökte jobb, vilket är längesen. Redan vid ansökan, besök på arbetsplatsen: 1.Detta passar en 20 åring inte en 40 åring i o m lite studier på plats och en fast karriärstege på 10-20 år. 2. Ok, men fast på samma plats. Nästan 100% styrning och övervakning från kontrollrum. Trist i längden. Samt klar kroppspråkshint att jag måste gå ner på mitt lönekrav, annars inte ens prat om lön. 3. Varning, de pratar om stor personalomsättning de inte förstår. Snabb men inte omärkbar konflikt vid rundvandring.4. Erbjuden skiftjobb utan att besökt arbetsplatsen. + vet exakt vad det handlar om. - kan vara det som bör vara fokus 1. Arbetstiderna och lön. Osv. Jag har aldrig varit som nån hoppande duracellkanin i optimism när jag sökt jobb utan så mycket som möjligt gradera + o - innan jag accepterat jobbyte. Ok förstår om man är arbetslös men nu pratar jag som det väl framgår om jobbyte från fast,trygg arbetsplats till annan. Ibland har jag nästan tyckt det funnits ett bekräftelsebehov hos de kvinnor som jag pratar om. Jag fick jobbet jag blev vald, jag är uppskattad..vilket sen upprepas. Nån som håller med eller inte? Själv tycker jag det är vansinnigt att ha 100% känslostyrning för att ta ett arbete. Om det inte handlar om i huvudsak kreativa, konstnärliga arbeten. En viss känsla för jobbet är väl bra men inte nästan helt. Det blir så himla svårt ta sådana personer seriöst. Som de inte har koll på sina egna talanger och egenskaper. Vart de passar in. Ok för en 20 åring men är man 30 år å uppåt bör man ha viss självinsikt.

Satan vilken svårläst text! Helt utan styckeindelning och överhuvudtaget svårt att greppa vad du vill säga.

Samma här, förstår inget...

Har sett ett antal sådana kvinnor i mina dagar! Vad flyr de ifrån?

Styckeindela!

Nej, tror inte det är typiskt, men visst har jag känt några sådana kvinnor genom åren. Har en i min omgivning som bytt jobb 4 gånger senaste halvåret.

Själv är jag väl ett mellanting. Jag måste absolut se något mer syfte med arbetet än pengar och bra arbetstider, menar att det måste finnas något i själva arbetet att sträva efter, tex att hjälpa andra människor eller visst, något kreativt i det på något sätt. Jag klarar inte av att vara kvar på ett jobb där alla är oengagerade och otrevliga människor, eller med en extremt kass chef, men när jag väl hamnar på en arbetsplats som fyller något av mina syften så brukar jag hålla hårt i den arbetsplatsen. Har inte bytt jobb på länge.

Tänker att det ligger något i vad man arbetar med också, jobbar man med människor som jag gör så spelar kollegorna ganska stor roll.