Jag tycker det är sällan man hör någon som är nöjd med sin psykiatriska behandling. Man hör ofta att man ser fram mot nästa besök för att man ska diskutera eventuell dosförändring eller sätter sitt hopp till att byta till någon annan medicin. Många av diskussionerna på flashback handlar om vad man ska testa istället för nuvarande behandling. Det är många som benämner sin tidigare medicin som rävgift, samtidigt som det är många som står på andra sidan och är frustrerade över att de inte får en viss medicin som de är övertygade är lösningen. Samtidigt är det så klart så att de som dras till ett diskussionsforum är de som har behov att diskutera, de som är nöjda gör kanske inte så mycket väsen av sig.
Min uppfattning har blivit lite som att det inte går att lura hjärnan. Att man som person har ett jämnviktsläge som hjärnan hela tiden kommer sträva tillbaka mot. Kortsiktigt kan man skjuta in saker och störa balansen, men om man tar det tillräckligt länge så kompenserar hjärnan och balansen går tillbaka. Det är väldigt tydligt vid de tyngre medicinerna, t.ex benzo, men jag får en känsla att man har samma problematik oavsett vad man stoppar in som ändrar kemin i hjärnan.
Lite att jämföra med en persons vikt. Jag har t.ex själv erfarat när jag hade en period där jag tränade hårt och ville gå upp i vikt. Visst gick det, äter man mer så går man upp. Men för mig var det en konstant kamp och hade jag följt min hungerkänsla och kroppens egna signaler hade jag studsat tillbaka till min "vilovikt". Jag tror att överviktiga som vill gå ner i vikt upplever samma och det känns som en bra liknelse att hjärnan kanske reagerar på samma sätt och kämpar tillbaka mot sitt jämnviktsläge.
Jag får en känsla att om man väl hamnar inom psykiatrin så kan man skapa ett behov och man vet till sist inte riktigt vad som är normalt att känna. Man kan alltid må bättre/sämre och det är en del av livet att det är skit ibland. Har man varit och sökt hjälp för sina besvär tillräckligt länge och dessutom går på mediciner så tappar man antagligen snart konceptet om vad som är normalt och man ger kanske upp snabbare och tror det är en ny medicin som behövs. Man ska ha ett piller som hjälper en ta tag i städningen, ett som gör att man tycker jobbet är kul osv. Jag försöker verkligen inte förringa någons problem, jag är mer intresserad av hur lösningsfrekvensen ser ut och problematiken som kan uppstå.
Nu blev det mer text än jag tänkt mig, men jag efterlyser om det finns några solskenshistorier där man kan berätta att man hittat helt rätt och har en behandling som fungerar långsiktigt och inte är under konstant förändring av medicinering.
Min uppfattning har blivit lite som att det inte går att lura hjärnan. Att man som person har ett jämnviktsläge som hjärnan hela tiden kommer sträva tillbaka mot. Kortsiktigt kan man skjuta in saker och störa balansen, men om man tar det tillräckligt länge så kompenserar hjärnan och balansen går tillbaka. Det är väldigt tydligt vid de tyngre medicinerna, t.ex benzo, men jag får en känsla att man har samma problematik oavsett vad man stoppar in som ändrar kemin i hjärnan.
Lite att jämföra med en persons vikt. Jag har t.ex själv erfarat när jag hade en period där jag tränade hårt och ville gå upp i vikt. Visst gick det, äter man mer så går man upp. Men för mig var det en konstant kamp och hade jag följt min hungerkänsla och kroppens egna signaler hade jag studsat tillbaka till min "vilovikt". Jag tror att överviktiga som vill gå ner i vikt upplever samma och det känns som en bra liknelse att hjärnan kanske reagerar på samma sätt och kämpar tillbaka mot sitt jämnviktsläge.
Jag får en känsla att om man väl hamnar inom psykiatrin så kan man skapa ett behov och man vet till sist inte riktigt vad som är normalt att känna. Man kan alltid må bättre/sämre och det är en del av livet att det är skit ibland. Har man varit och sökt hjälp för sina besvär tillräckligt länge och dessutom går på mediciner så tappar man antagligen snart konceptet om vad som är normalt och man ger kanske upp snabbare och tror det är en ny medicin som behövs. Man ska ha ett piller som hjälper en ta tag i städningen, ett som gör att man tycker jobbet är kul osv. Jag försöker verkligen inte förringa någons problem, jag är mer intresserad av hur lösningsfrekvensen ser ut och problematiken som kan uppstå.
Nu blev det mer text än jag tänkt mig, men jag efterlyser om det finns några solskenshistorier där man kan berätta att man hittat helt rätt och har en behandling som fungerar långsiktigt och inte är under konstant förändring av medicinering.
