Hoppas jag skriver i rätt tråd nu. Annars får moderator flytta.
Det har hänt mig 5 gånger tror jag att jag har ätit Xanor [Alprazolam] 2-6 mg per dag i allt från en vecka till en månad.
En gång när jag åt det varje dag i ungefär en månad i sträck så tvärslutade jag. Ingen nedtrappning alls.
Det enda abstinensbesväret jag fick var att jag inte kunde sova. Det blev max 2 timmars sömn per natt med extremt vidriga mardrömmar. Ingen djupsömn över huvudet.
Jag var ju så klart fruktansvärt trött men jag stod ut så gott jag kunde, men den 5:e dagen så började hjärnan spöka ordentligt. Jag började höra röster, började få väldigt skev verklighetsuppfattning. Det blev värre och värre för varje timme och dag 6, helt utan djupsömn, så var jag så förvirrad och hade kommit in i en psykos.
Men som tur var så hade min sambo tvingat mig att lägga in mig på beroendeenheten i staden jag bor i redan dag 1 och personalen såg ju hur illa däran jag var så dom sövde ner mig med 40 mg Stesolid + någon antipsykotisk tablett (som jag inte minns namnet)
Där fick ni lite bakgrund till frågan jag nu ska ta upp.
Tänk om jag hade varit hemma, ensam, under den tiden. Jag hade garanterat aldrig farit in på psyket för jag var ju så borta att jag visste ju knappt vem jag själv var. Och jag kunde ju inte sova. Tror ni att jag tillslut hade kollapsat och dött om jaf inte fått hjälp? Jag kunde ju inte sova! Och hjärnan måste ju få den viktiga djupsömnen men det gick ju inte för mig.
Tror ni att det kunde ha gått så långt att jag hade kunnat dö på kuppen eftersom att jag inte kunde sova?
Det har hänt mig 5 gånger tror jag att jag har ätit Xanor [Alprazolam] 2-6 mg per dag i allt från en vecka till en månad.
En gång när jag åt det varje dag i ungefär en månad i sträck så tvärslutade jag. Ingen nedtrappning alls.
Det enda abstinensbesväret jag fick var att jag inte kunde sova. Det blev max 2 timmars sömn per natt med extremt vidriga mardrömmar. Ingen djupsömn över huvudet.
Jag var ju så klart fruktansvärt trött men jag stod ut så gott jag kunde, men den 5:e dagen så började hjärnan spöka ordentligt. Jag började höra röster, började få väldigt skev verklighetsuppfattning. Det blev värre och värre för varje timme och dag 6, helt utan djupsömn, så var jag så förvirrad och hade kommit in i en psykos.
Men som tur var så hade min sambo tvingat mig att lägga in mig på beroendeenheten i staden jag bor i redan dag 1 och personalen såg ju hur illa däran jag var så dom sövde ner mig med 40 mg Stesolid + någon antipsykotisk tablett (som jag inte minns namnet)
Där fick ni lite bakgrund till frågan jag nu ska ta upp.
Tänk om jag hade varit hemma, ensam, under den tiden. Jag hade garanterat aldrig farit in på psyket för jag var ju så borta att jag visste ju knappt vem jag själv var. Och jag kunde ju inte sova. Tror ni att jag tillslut hade kollapsat och dött om jaf inte fått hjälp? Jag kunde ju inte sova! Och hjärnan måste ju få den viktiga djupsömnen men det gick ju inte för mig.
Tror ni att det kunde ha gått så långt att jag hade kunnat dö på kuppen eftersom att jag inte kunde sova?