Andrev Walden: "Hur uppfostrar man egentligen ett barn"

Helt enig. Som jag skrev ovan, regler skapar förutsägbarhet i en värld som är stor och läskig. Förutsägbarhet = trygghet. Trygghet = lugna och glada barn.

Jag vet inte om jag skriver under på att det är Waldens politiska åsikter som gör att han failar i barnuppfostran. Men de jag känner som är anti-auktoriteter och inte alls vill vara den som bestämmer, de lutar ofta åt vänster ja. Sen undrar de varför alla andras barn sitter snällt medan deras härjar...

Enter kognitiv dissonans:

"de har bara haft tur med sina barn"
"det är inte normalt att barn sitter stilla och lyder minsta vink, barn måste få vara barn"
"det där funkar inte på mina barn"
"barn är faktiskt olika"
"mitt barn har faktiskt en diagnos" (nej, i de allra flesta fall inte, men det är en bekväm ursäkt för att slippa ta föräldraansvaret)

En låst artikel för mig.

Men tack för dina erfarenheter EnLitenFrys. Att uppfostra barn är inte lätt för dom med liten eller ingen erfarenhet av barn. Det du skriver utifrån dina uppenbarligen stora erfarenheter är nyttig läsning. Ganska många i dagens åldersuppdelade samhälle är otränade i hur man kan uppfostra barn.

Tack!

Grejen med att bli förälder är att vi är alla nybörjare. Man kan läsa hur mycket pappa/mammaböcker man vill, hänga med kompisar som har barn, fråga sina föräldrar som förberedelse - men när man sen får sätta sig i förarsätet av föräldraskapet är det något helt annat. Du är ansvarig - 24/7. I sisådär 18-20 år framöver.

Det är en enorm omställning. Det är trial and error. Oj, så mycket fel jag gjort. Så mycket fel jag gör fortfarande. Men det är en del av en utvecklingsprocess. Det gäller att inte vara för hård mot sig själv - identifiera vad som blev fel, ha en strategi klar, pröva dig fram. Vad som funkar, vad som inte funkar.

Att ge upp och tänka att det inte går, det är att göra sina barn en otjänst.

Jag har inte barn men stor erfarenhet av att ha tagit hand om barn. Var barnflicka och innan dess barnvakt otroligt mycket åt två syskon där det ena hade adhd och jag tog hand om barnet eftersom folk vägrade ha hem det. Fick alltid höra hur väluppfostrad barnet var och det med grov adhd viftade jag bort som nonsens eftersom det var bagateller som skedde men visst, jag röt i ordentligt en gång när barnet gick ut och slogs med andra barn. En gång under flera år behövde jag alltså gorma i åt barnet och visa mig arg. Förövrigt var det en ängel men när jag fick min egen utredning insåg jag att även syskonet haft adhd. Vilket sedan diagnostiserades..Båda var omedicinerade och absolut att de kunde bråka som syskon (det odiagnosticerade provocerade ganska mycket sitt syskon) men de var definitivt inte några problem. Antagligen för att jag var väldigt bestämd och tydlig men mjuk och kärleksfull mot barnen. Avgudade barnet alla andra svartmålade och som människor omkring mig alltid upplevde som vänlig och hjälpsam som uppfostrad. Men eftersom jag själv hittade på hyss blev det bara timeout när barnet fick tag i en list och stoppade in i öppen spis, eller fick städa upp efter sig när det sprutat vatten över hela badrummet och hallen när jag sa åt barnet att inte bråka med syskonet. Samma sak när det sker ut alla sina kläder för att städa då det hört mig säga att jag behövde ordna bland kläderna.


Allt handlar om perspektiv och inställning. Jag har erfarenheter av barn som andra upplever som särskilt jobbiga och det är tråkigt att se vuxnas dåliga attityd. Att det blir jobbigt ibland kan jag förstå men redan i tonåren ifrågasatte jag varför vuxna kan svina, gå ut och supa och slåss, bråka i relationer och umgängen medan en liten unge som inte hunnit upp i skolåldern ska krävas på att uppträda oklanderligt. Vad var jag 14-15 när jag lärde känna barnet och sa att då var förbaskat märkligt att ett barn som blir upprörd och saknar erfarenheter och mognad ska ha högre krav än vad vuxna själv klarar vid frustration.

Jag har varit på dagis etc också. Jag är inte uppgiven utan har fått situationer att fungera. Sedan skrev jag att även jag kan säga till på skarpen och även ryta i om det krävs. Är inte resignerad för att jag upplever vuxna värre. Jag har erfarenheter av grövre former av adhd och autism upplever inte det som svårt att hantera men du har helt rätt i att en massa skäll inte fungerar. Kanske just därför jag klarat ungarna? Ett barn fick varva ner hos mig och träna min hund för att vara i balans efter skoltid och även att mysa med katten som avkoppling. Ibland behöver ungarna paus eller enklare fokus som kräver uppmärksamhet men aktivitet. Hundträning är optimalt om det är en barnvänlig hund med god grundutbildning som kan mycket eftersom barn med diagnoser får självförtroende av att klara av det svårare moment det innebär att visa djur tålamod och vänta på att kommando utförs innan godis och utan tjat. De växer enormt mycket av att få uppgifter som är lagom utmanande i lugna miljöer.

Jag signalerar inte resignation utan säger att vi inte tvångsmässigt behöver bråka och tjata otrevligt på barn. Hur skulle du uppleva om jag som vuxen gick och hackade på dig jämt? Du skulle antagligen bli förbannad istället. Eller sårad. Har du diagnos och hacka det övergår till skäll har du precis skapat en explosion. Tro inte att jag inte sagt till och burit iväg barn och även skickat in dem på rummet något som då gällt andras barn medan föräldrarna upplever det jobbigt att låta barnen slå i skrika på rummet. Men samma sak när jag tog ett barn som pga traumat att flytta ifrån förälder hastigt, var att jag helt enkelt sa att skrika var okej om barnet tog på sig skorna och gick ut på tomten. Och där är det faktiskt fel eftersom barn inte kan uttrycka sig men man måste vara rädd för att människor likt dig sedan inte ringer Soc istället eftersom ni alltid leker duktiga. Jag själv reagerar ju om jag hör någon skrika rakt ut, det är inte reaktionen jag syftar på utan att ni alltid upplever att ni minsann vet bättre än andra. Sedan väljer ni ut människor att mästra genom pseudopedagogik som inte sker mot alla. Jag kan säga min åsikt, även till besvärliga föräldrar och förstår omedelbart föräldratypen och kan ge dig rätt i att de skapar problem för sina barn. Samtidigt så är du inte förälder och du vet inte alltid bäst. Inom barnomsorgen tror däremot de flesta att de gör det. Det är vad som sker på förskola/skola/fritids som är ditt uppdrag men istället lägger ni er i allt för mycket och ironiskt nog missat ni barn som skulle behöva att någon la sig i deras liv.

Som vanligt intressanta trådstarter av EnLitenFrys.

Barn behöver struktur och rutiner. Min fru brukar kommentera lärare som ofta skriker. Har du kommit till en punkt då du ständigt behöver skrika för att få någon form av reaktion från barnen så har du redan förlorat mycket av slaget. Vad skall du ta till nästa gång när du har uttömt alternativet att höja rösten. Vi har vänner som brukar skrika åt sina barn men det hjälper blott för en kort stund.

En så "enkel" sak som att äta på regelbundna tider underlättar för såväl barnet som de vuxna, det skapar en balans och förutsägbarhet.

Vi är lyckligt förskonade från dåligt beteende eller konflikter men vid ett tillfälle hade sonen och hans kompisar gjort något på förskolan som de inte fick. När det uppdagades så fick sonen gå runt och be samtliga i personalen om ursäkt dagen efter. Sedan dess har han aldrig gjort om det.

man ska inte skaffa barn om man inte klarar av att uppfostra barnet, har låg intelligens. Lämnar man över ansvaret till kommunister och vidriga äckel på dagis, förskolan eller skolan får man ett barn som kommer att bli kriminell.

Anledningen till att negrar och muslim,er skaffar assor med barn är för att socialen betalar, skattebetalarna står för notan. de som har riktiga jobb och har fått dem på riktiga meriter har fullt upp med sina karriärer för att kunna betala de allt större räkningarna så man kan på sin höjd skaffa en eller två kids om man hittar någon som är balanserad och har normalintelligens. Om man bara skaffar ungar med någon man hittat på nätet som har ett låtsasjobb, som blivit över och ingen ville ha så blir det också ett resultat där det kallas att man har en unge men att ungen är en produkt av uppfostran där de med låg intelligens har format ungen till att bli kriminell.

Okej, om man gör alla dessa saker (vilket nästan alla gör) men ändå inte fungerar... Vad gör man då?

Dagis, skolan är ett andra hem för barn, jag skulle säga att majoriteten av tiden spenderas bortom "förälder ramen i dagens samhälle/system" mycket information tar hjärnan in från andra sammanhang, en hjärna är som en dator som ständigt lagrar information och sparar dom! Lika mycket dålig information som god information. Så nja... Jag vill säga att föräldrarna i dagsläget inte kan göra tillräckligt.

Du har så mycket idag som leker med oss människor psykologiskt, allt från underhållning till samhället rent generellt. Hur och var kan du undvika detta? Det går inte, systemet tvingar dig in i smeten vad du än gör. Vill du hindra dina barn att kolla på tecknade filmer, till exempel? Vet du om vilka sjuka individer som står bakom dessa filmerna, känner du inte till den dolda agendan bakom industrin? Check it out, då kanske du får en större bild av varför mentaliteten idag är helt defekt.

Allt som allt så lever du i en värld där DU inte har full kontroll över ditt eget liv, låt oss bara inse sanningen. Vi är navigerade, navigerade för att tjäna en ledare som står bakom trådarna och styr oss som en marionettdocka dvs (Globala eliten) Om du själv inte har full kontroll över dit eget liv, hur ska du ha full kontroll över ditt eget barn?

Tack!

Jag är inte emot att höja rösten för att visa att man menar allvar. Det är ett effektivt sätt att signalera för barnet att nu, nu är gränsen passerad. Men som du säger - det bör användas sparsamt. Om man "tvingas" skrika varje dag, blir det inte samma signal, det blir vardag att pappa brusar upp och inget att lägga någon större vikt vid.

Känner igen det du säger om att tvingas be om ursäkt till personalen - den sortens upplevelse, att behöva be om ursäkt till alla, det brukar ta skruv. Den sortens skam och olust vill barnet inte ska upprepas, alltså beter man sig inte så igen.

Walden intervjuar i artikeln David Eberhard, som säger följande:


Så typ:
Vettiga föräldrar som ställer krav och finns där
Klassiska rikemans/akademikerföräldrar som ställer höga krav men som fokuserar på eget liv/karriär och är frånvarande/oengagerade
Curlingföräldrar som vill vara "snälla" och inte ställa krav, men hög närvaro
Missbrukarföräldrar/kriminella, som föder barn till världen men inte tar hand om dem

Walden placerar sig korrekt i kategori 3, där hans misstro mot auktoriteter gör att han inte vill vara barnens ledare i livet, vilket jag från hela texten tolkar som en björntjänst åt barnen. De blir säkert folk av dem med, men då trots Waldens bristande ledarskap, inte tack vare.

Jag tolkar ditt inlägg som en resignation? "det kommer så mycket intryck från skola, förskola, internet och tv att jag omöjligt kan vinna den kampen - barnen kommer hålla på som de gör oavsett"?

Vi föräldrar är oavsett externa intryck, fortfarande den mest inflytelserika källan i barnens liv. Det är vi som är med dem majoriteten av dagen, det är vi som sätter gränserna i vardagen, det är vi som är de viktigaste personerna i deras liv.

Jag har än så länge inte stött på ett (normalt) barn det inte finns ett sätt att nå fram till och minimera oönskat beteende och uppmuntra önskat beteende. Oftast går det förvånansvärt fort att förändra beteenden - ju mindre barn desto enklare - men det kräver ju att vi vuxna OCKSÅ förändrar vårt och inte faller in i samma mönster som inte fungerar.

Men konkretisera gärna. Ta ett exempel där det spårar ur, vad du testar tills du ger upp?
Jag är av fast övertygelse att vi föräldrar "vinner" om vi ger oss fan på det. Vi är smartare än barnen, vi har mer tålamod. Det som talar emot oss är stress, ork och trötthet. Allt det kan vi påverka för att ge oss bättre förutsättningar, om vi är villiga att justera något i vardagen.

Man hör samma visa om och om igen, var finns dessa hjältarna som vill leda mänskligheten till något finare? Var har vi hjältarna som vill leda världen till ett paradis? Vi har inte dessa hjältar... Alla står i kö med sitt kreditkort framme i handen och kliar sig i näsan och längtar hem så de kan sitta med sin öl i handen och gapa till en fotbollsmatch på tvn.

Jag förstår vad du menar, jag håller med dig men det fungerar tyvärr inte. Som jag nämnde tidigare i mitt förra inlägg... Vi lever i en värld där DU inte har full kontroll över ditt eget liv. Vi är navigerade, navigerade för att tjäna en ledare dvs (Globala eliten) Om du inte har full kontroll över ditt eget liv... Hur ska du då ha full kontroll över ditt eget barn?

Jag kan även gå djupare in på detta, om du vill. Det finns mycket folk inte ser vad som befinner sig bakom kulisserna, folk ser inte igenom illusionen bakom den här rent ut sagt sjuka världen.