Känslotelepati och att uppleva sin egen död – min bästa LSD-tripp hittills.

Dos: 175 mikrogram LSD
Man 35 + år
Föregående erfarenhet: Cannabis, kokain, amfetamin, LSD, MDMA, Ketamin
Tid: Sommaren 2019

Vi hade förberett detta i flera månaders tid. För min syster K och en annan släkting B var det första gången, för mig var det tredje. Se (FB) Första LSD-trippen – det näst viktigaste jag har varit med om i mitt liv (egodöd) för rapport på den första, den andra har jag ännu inte skrivit någon rapport på och det är nog försent vid det här laget för att jag ska komma ihåg alla viktiga detaljer. Tyvärr har jag kanske väntat lite för länge även med att skriva ner denna rapport (ca 7 månader - och postat här nästan 1 år senare), så vissa detaljer har också gått förlorade.

Hursomhelst, vi hade hyrt en stuga på en höjd precis över en sjö inramad av vackra växter och blommor, skogar, och ett massiv av träd på nära håll på andra sidan sjön. Stugan själv var en fin gammal trästuga med historia. Den var pytteliten med ett litet vardagsrum/kök, sovloft och ett slags inglasat förrum med en bädd där man kunde ligga och se ut över sjön och landskapet. Den såg ut att vara från en saga och settingen var helt perfekt.

Jag har btw lärt mig sedan innan att det finns ett antal självklara ingredienser för hur en LSD-trip ska bli lyckad enligt min mening – se (FB) Instruktionsbok för en maximalt transformativ LSD-tripp för min genomgång av detta.

Trippen då. Dagen innan hade vi promenerat i skogarna i området och valt ut var vi skulle gå och var vi inte skulle gå så att vi bekantade oss med omgivningarna i förväg. På trippdagen gick jag upp tidigt vid 07.30. Solen sken väderleksrapporten till trots och sceneriet badade i det mjuka morgonljuset. Det var högsommar, men just den här helgen hade vi otur med en ordentlig väderdipp och kallare temperatur. Ändå såg det lovande ut på morgonen. Det var guld värt att vi fick lite ljus i alla fall på morgonen eftersom det gör så otroligt mycket för en tripp – resten av dagen fram till kvällen var det sedan grått till stor del.

Jag och gänget käkade en lätt frukost. Vi hade redan förberett det mesta kvällen innan för att spara tid och satt upp glittriga klistermärken runt om i stugan, blåst upp ballonger och ställt fram allt som vi behövde. Det var givet att uterummet med de stora glaspartierna mot sjön skulle bli en viktig plats under dagen, så där ställde vi fram all frukt, snacks och roliga leksaker, samt våra respektive anteckningsböcker och vårt verklighetsankare – en skylt med texten: ”Du har tagit LSD – Allt är ok”.

Vi tog syran kl 08.00. K och B fick 150 mikrogram vardera då det är en bra dos har jag märkt sedan tidigare. Jag testade att ta något mer den här gången och tog ca 175 mikrogram.

Vi satte på playlisten som jag hade förberett under flera veckors tid och satte oss i det inglasade förrummet. Någonstans efter en halvtimme ungefär kände jag den där välbekanta och svårplacerade känslan av att någonting håller på att hända i kroppen, dock oklart vad. Det dröjde nog lite längre den här gången innan det kickade in, ca 50 minuter in, men då skulle det också kicka in hårdare. Som vanligt börjar det med att mönster i träfibrer börjar röra sig och att mönster framträder ur saker. Jag tittade ut över gräsmattan som andades försiktigt. Jag kunde se hur träden på andra sidan sjön började röra sig och få de där omisskännliga formerna som de alltid får på LSD, typ granformade. Och så slutar det alltid med att de står i full dans. Jag kunde inte sitta inne kände jag utan var tvungen att gå ut. Solen sken fortfarande, vilket gjorde de dansande träden neongröna. Daggen som samlats på gräs och buskar, och blänket i övrigt från de gröna löven, fick hela omgivningen att se ut som att den var inbäddad i skinande glas. Jag kände mig liten i den här som jag upplevde det stora dalen av skimrande färgat glas. De andra två fattade inte vad jag pratade om, deras hade visst inte kickat in än och jag minns att jag störde mig på det. Hur kunde de inte känna det när jag hade en så stor upplevelse redan? De hade dessutom fått den batchen som jag visste var garanterat bra från tidigare trippar, medan jag tog en ny. Det visade sig sedan att deras blotter inte hade löst upp sig lika fort som min, så tricket ligger nog i att man ska leka runt med den i munnen som jag gjorde så att den löser upp sig så fort som möjligt eftersom upplösandet verkar påverka hur mycket och hur fort drogen frigörs. Min erfarenhet brukar annars vara att tar man en blotter samtidigt så börjar det också verka exakt samtidigt, och gå in i de olika faserna exakt samtidigt. I princip på sekunden – det är nästan skrämmande hur tidsprecist det är.

Fas 1 var väldigt intensiv för mig den här gången och jag har därför bara väldigt fragmentariska minnen. Vi hade satt som regel att vi bara skulle vara i stugan och precis utanför ner till vattnet under Fas 1. Jag minns därför fragment av att vara i området runt stugan och inne i stugan om vartannat – området såg ut som ett slags inglasat Disneyland och mina kompanjoner påminde om seriefigurer ibland. Känslan som alltid infinner sig under Fas 1 för mig om att man förlorar sin positionering i rumtiden, var särskilt stark den här gången. Även de andra kände detta. Vi var alla överens om att man slungades fram och tillbaka, in och ut, mellan olika dimensioner och tider. Det var svårt att hänga med hela tiden här och det var extremt mycket intryck där alla sinnesintryck blandades samman. Vi alla upplevde samma. Något som blev särskilt påtagligt den här gången var hur intrikat allt materiellt och immateriellt är sammanbundet under en LSD-tripp. Extremt svårt att förklara, men känslan av kroppen försvann för oss alla - jag själv kunde t.ex. återkommande inte avgöra om jag hade pissat ner mig eller inte (det hade jag inte visade det sig). B och K kunde inte avgöra under hela Fas 1 om de hade skitit ner sig eller inte och trodde konstant att de hade skitit ner sig – de gick på toa säkert 20 gånger. Man förlorar helt enkelt känslan för var kroppen börjar och slutar. Och känslor manifesterar sig rent fysiskt på olika sätt genom att påverka omgivningen. Vi upplevde också genomgående att vi kunde dela känslor utan att prata om dem. Vi kunde känna samma känslor och förstå varandra utan att prata, som någon slags känslotelepati. Ett exempel då. Jag och min syster K stod framför stugan vid ett tillfälle och av oklar anledning så fick något oss att tänka på vår pappa. Exakt samtidigt sa vi ”pappa” och från att naturen badade i strålande sol, såg vi båda plötsligt samma syn där all kringliggande natur vissnade och där träden blev svarta. Det var en otroligt stark upplevelse och vi förstod båda två direkt att något med vår pappa inte står rätt till och att han har hamnat i skymundan, att vi måste ta mer hand om honom. Vid något tillfälle tog jag också fram min mobil (vilket jag annars inte gillar att göra då jag tycker att den känns otroligt livlös och tvådimensionell under en tripp) och tittade på bilder av mitt barn och min sambo. Jag kände en otrolig kärlek och både jag och K grät över de stora känslorna som bilderna på mitt barn framkallade. Jag tittade även på bilder på min sambo och kunde se hur hon åldrades och skulle se ut när hon blev gammal och tyckte att hon var väldigt fin även då.

Musiken spelade hela tiden inifrån stugan men eftersom man får fladdermushörsel på LSD så hördes den över hela området, så oavsett om man var nere vid sjön eller i stugan så hörde man den.

B satt vid flera tillfällen och höll fast sig i trappan på huset för att kunna fixera sig i rumtiden. Vi tyckte alla att det var extremt intensivt och med LSD är det så att det pulserar så det går upp och toppar och går ner återkommande, så i dalarna kan man pusta ut lite och få andrum för att prata ihop sig. Vi förde en del konversationer där i stugan men försökte mest hålla ut. När det var som mest intensivt hade det bara gått två timmar och ofta kunde det kännas som att det hade gått timmar eller flera evigheter t o m, och så hade det bara gått en minut. Jag tyckte att tryffelchipsen luktade för intensivt så jag var tvungen att gå ut och lägga dem utomhus minns jag.

När ca tre timmar hade gått skedde i vanlig ordning en tydlig nedtrappning som inträffade ganska exakt samtidigt för alla. Plötsligt blev världen hanterbar igen. Vi var alla överens att det var skönt då fas 1 hade varit extremt intensiv.

Vi kunde prata ihop oss en stund och fylla på med energi. Vid ett tillfälle så bestämde sig B för att hon ville se sig själv i spegeln trots allt. Jag och K stod längre bak vid sidan. B stod länge förundrar framför spegeln och sa att hon såg dig själv som gammal och att hon var vacker, det var inte så farligt som hon trodde. Men jag och K uppfattade båda två att det inte var en syn för oss att se, det gick liksom inte ens att riktigt se hennes ansikte i spegeln. Det var som att den visionen bara var ämnad för henne.

Nu hade det gått ca 4 timmar. Vi låg alla tre på den inglasade verandan och såg ut över sjön och skogen och lyssnade på musiken. En låt kom på från min lista som var en cover på Abbas Dancing Queen faktiskt av alla låtar, framförd nästan a cappella av två tjejer. Redan vid första tonen av deras sång började vi alla tre att gråta vilt. Sången var så ren, oskuldsfull och vacker. Vi togs helt på sängen av den.

Jag sa då till dem att de skulle lägga sig ner och blunda, så skulle jag ta med dem på en resa. Det kändes då för mig som att jag höll på att få en egodödsupplevelse och att jag höll på att guida dem genom detsamma, men det visade sig efter en kort stund att de inte alls hade samma upplevelse. De gick istället ut en stund och jag låg kvar. Då upplevde jag den djupaste egodödsupplevelsen som jag någonsin upplevt. Som vid mina tidigare egodödsupplevelser kunde jag känna hur mitt inre öppnade upp sig mot och smälte samman med universum som jag kunde se. Jag kunde känna hur mitt jag förintades. Tidigare gånger har dock upplevelsen inte varit fullständig, utan jag har kanske inte vågat släppa taget helt eller inte riktigt varit redo. Men nu upplevde jag verkligen hur mitt jag löstes upp i alltet, och hur allt sedan blev svart och tyst. Jag kände tystnaden och mörkret i några sekunder innan jag vaknade upp. Jag förstod att jag precis hade upplevt min egen död. Det var väldigt svårt att assimilera den här upplevelsen. Jag var också ganska förvirrad när jag vaknade, eftersom stugan var tom och de andra var borta. Ingenstans hörde jag något (musiken hade tystnat) eller såg jag någon. Så jag var för en liten stund osäker på om jag levde eller om jag var i den verkliga världen.

Jag gick ut från stugan djupt fundersam – och lustigt nog lyckades de andra som då var på väg tillbaka fånga mig på bild när jag precis kom ut från stugan och stod djupt försjunken i mina tankar. Jag försökte förklara för dem vad jag hade varit med om och de sa att de redan innan jag sa nåt hade sett på mig att jag hade varit med om något stort och att det var därför de hade tagit bilden. Lite senare skrev jag såhär i min anteckningsbok: ”Jag har dött, så jag är inte rädd för att dö igen. Jag vet hur det känns. Och det är en bra känsla.” Och mycket riktigt. Jag tror aldrig att jag har varit särskilt rädd för döden, men efter den upplevelsen tror jag faktiskt att jag är helt orädd.

Utanför växlade vädret nu under dagen från molnigt till solglimtar. På stugan fanns vid ena stugnocken ett enormt spindelnät. Jag hade inte sett det innan, men nu såg jag varje millimeter av det. Regnbågsfärger flödade genom hela spindelnätet. Vi kunde inte kolla oss mätta på det.

Så småningom vågade vi oss ut för första gången utanför stugans omedelbara närhet. Det kändes nästan som att trippen helt hade avtagit ett tag när vi gick ut i skogen, men det kan lätt bli så när man inte stannar till utan rör sig ganska fort och när det dessutom är grått. Området var perfekt verkligen för det verkade inte finnas några människor någonstans, så vi kunde gå runt fritt. När vi kom till en damm, så bestämde vi oss för att fortsätta in på den väg vi hade tittat ut i förväg dagen innan. Väl där inne när vi kom in i skogen från grusvägen så hamnade vi som i en liten glänta där vi var omslutna av mossor, lavar och träd och ris. Trots att det var så regngrått ute så slogs vi alla tre intensivt och obönhörligt ner av den här synen. Direkt och som på en signal började vi alla tre att gråta samtidigt. Skogen var full med liv. Lavarna och mossorna badade i sina egna varma färger och ljus. Hur fan kan vi bete oss som vi gör mot allt det här vackra tyckte vi. Vi kunde bara stå där och beundra allt detta under lång tid.

Vi gick vidare med våra respektive hörlurar på och hamnade på en grusväg med en lång nerförsbacke som ramade in vägen och skogen framför. Jag stod och tittade ner på detta och plötsligt kopierades det jag såg upp i ett oändligt antal uppsättningar så hela mitt synfält i 180 grader fylldes upp av ett evigt mönster av den här skogen. Vi kom tillbaka hit senare när vi tog en andra vandring in i skogen, och jag fick då en känsla av djup tillfredsställelse och antecknade då i min mobil att jag är exakt där jag borde vara i mitt liv. Det var en härlig bekräftelse av att mitt vilsna jag på nåt sätt kanske hade börjat landa till slut. Kanske sken mitt goda allmäntillstånd genom ytan också, för K och B sa att de tyckte att jag genomgående såg väldigt frisk och ung ut under trippen (vilket jag också upplevde – till skillnad från min första tripp där jag upplevde raka motsatsen – länk).

Vi gick vidare genom skogen under en bra stund och lyssnade på vår egen musik i hörlurar och tog av dem om vartannat. Minns inte så mycket längre av detaljerna kring den här skogsvandringen, som höll på i säkert två timmar, mer än att vi var djupt förundrade över naturens skönhet.

Vid den andra skogsvandringen vågade vi oss lite längre bort också, dock aldrig längre än dit vi dagen innan hade satt våra yttersta gränser (så att vi inte skulle gå vilse). Vi kom till ett ställe som utgjorde vår yttersta gräns, och som vi hade satt för att just där stack en enda lång enskild, lilla blomma upp. Vet ej namnet på den, men väldigt fin och speciell. När jag tittade närmare på den så kunde jag se auror runt den, som små slags värmevågor. Jag upplevde det som livsauror.

Vid ett tillfälle på tillbakavägen la vi oss vid den lilla sjön, och precis som skogen tidigare hade kopierat upp sig i mitt synfält till en evighet, gjorde nu skogen det med och blev till en glittrande evighet med skogen på andra sidan.

När kvällen började närma sig hade vädret bättrat sig och himlen klarnat. Kvällen såg ut att bli magisk. Vi började laga maten. Matlagning har under mina upplevelser visat sig vara en skithäftig del av trippen, och likaså nu. Det var en otrolig upplevelse att skära upp grönsakerna. Majs, rödkål, avocado, röd chilli m.m. Alla dessa färger var så levande, så härliga. Mat ser aldrig så fantastisk ut som på LSD. Vi gjorde ”hipster-tacos” med massa goa grönsaker och flankstek. Det var en extremt varm och mysig känsla att laga mat i stugan tillsammans. Det kändes som att det inte fanns något utanför stugan. Vid ett tillfälle hade båda de andra gått ut medan maten stod på spisen. I högtalaren spelade jag nu gammal härlig 50-tals musik, sån jävla fantastisk upplevelse att höra den musiken på LSD. Nu körde jag på Elvis – I can’t help falling in love. Och plötsligt så var hela stugan en sån varm och vacker plats. Grönsakerna på bordet, grytorna som kokade och ångan som formade sig tjock mot taket, träbalkarna till väggar. Det var som att vara i en gammal Disney-film. Jag ropade snabbt till mig min syster K och sa att hon omedelbart måste skynda sig in – hon får inte missa detta. När hon kom in i stugan vinkade jag bara tyst in henne, som för att inte skrämma bort ett djur. Jag pekade bara på ångan från spisen, maten och stereon. Hon fattade direkt och brast ut i gråt. Och utanför i fönstrena kunde man se att solen började gå ner över skogen. Det var ett så otroligt vackert moment som vi delade. En jävla Disney-sagostund tillsammans som syskon, vi som innan hade delat så många andra Disney-stunder tillsammans på Disneyland och i Tv-soffan, men inte som här. Och antagligen började jag också gråta. Minns inte riktigt längre. Man växlar nåt sinnessjukt mellan olika känslotillstånd på en LSD-tripp. Jag grät säkert minst 20 gånger under trippen, och skrattade lika många. Men av den anledningen tror jag också att det är väldigt viktigt att dela trippen med personer man står extremt nära med. Då är det nog ännu lättare att släppa alla barriärer och inte hålla sig för gråt, eller annat. Det kändes just som att den här trippen var den sammantaget starkaste just eftersom den genomfördes med familj.

Vi skulle äta ute och höll på att duka upp, samtidigt som jag grillade köttet. Av någon anledning fick jag bara en känsla att jag skulle spela en viss låt, nämligen Cocorosie – By your side. Sjukt oklart varför jag fick för mig att spela just den, jag hade inte lyssnat på den på åratal och hade den inte nära till hands i någon playlist eller dylikt. Men när jag sätter på låten så fullkomligt bryter B ihop. Hon kan inte sluta gråta. Det ser ut som att tårarna aldrig ska sluta rinna och som att hon håller på att tömma sitt inre med sina tårar. Det visar sig att den låten har betytt extremt mycket för henne. Hon har haft det riktigt tufft under flera år med massa saker och den tråden hade visst löpt som en röd tråd genom hennes liv. Hon frågade hur jag kunde veta att den här låten betydde så mycket för henne. Jag sa att jag inte visste. Jag visste bara att hon, precis som jag och K gillade bandet, men låtvalet kändes där och då bara som en slump. Låten blev uppenbarligen någon slags nyckel där och då för henne som öppnade upp en flod av mörker ur hela hennes liv, men kanske var det också en välbehövlig katharsis. Jag och K kunde inte göra annat än att bara stå och se på medan hon grät sönder sig under lång tid. Hon var otröstlig och det kändes varken som att det var läge eller ens möjligt att träda in i hennes bubbla och krama om henne.

Maten smakade fantastiskt sen och vi åt den utomhus i solnedgången vid sjön, med fötterna barfota i gräset (skor kändes ovärdigt). Jag kunde dock för allt i världen inte käka köttet. Jag tyckte det smakade helt smaklöst (det var superfint kvalitetskött), kunde inte ens tugga det. Så jag fick spotta ut det och äta vegatariskt istället. Tjejerna tyckte dock köttet var gott. Antagligen var detta del i min pågående resa i att äta allt mindre kött och att bli allt mer äcklad av det.

När det började mörkna senare höll vi oss inomhus med tända ljus, pratade och lyssnade lite mer på musik. Jag hade tagit med mig en väldigt exklusiv whiskey som jag ville prova under inflytande för att se om jag uppfattade smakerna mer detaljerat. Jag öppnade korken och drog in lukten från flaskan, och i samma ögonblick färdades jag whiskeyns väg tillbaka till tunnan den hade legat i. Jag kunde se/känna den tunnan. Det var en jäkla häftig upplevelse och när jag öppnade ögonen så satt båda K och B och stirrade på mig och sa att man såg på mig vad jag upplevde.

När jag sedan la mig så räknade jag fram att trippen nu hade pågått i ca 17 timmar, och jag kunde fortfarande känna av den. När jag stängde ögonen såg jag geometriska former och fantastiska animationer spelas upp innanför mina ögonlock (man skulle haft målarskills eller regissörskills – jävlar vilka saker man hade kunnat göra då bara genom att återge sånt man ser på sina trippar). K sa dagen efter att hon hade känt samma.

När vi vaknade dagen efter sken solen och himlen var helt klarblå. Medan de andra fortfarande sov satte jag mig utomhus och åt frukost själv i solen. Bländad och extra ljuskänslig. Kände mig bakis, men hade också ett fint afterglow sådär som man brukar ha med att ljuset är lite starkare och färgerna lite skarpare dagen efter. Samtidigt som jag kände mig pånyttfödd och lycklig, kände jag också det välbekanta vemodet över att ha lämnat den där alldeles fantastiska, magiska, konstiga och underbara världen från dagen innan.

Starka upplevelser.
Varför väntade du så länge innan du skrev ner detta?

Minns mina egna förstås. Alla var inte så planerade som dina. Men känslan av att dö blev jag van vid. Nu dör jag kunde jag säga. Och vips.

Spännande att kunna ha sånt fint förhållande med sin syster så man kan trippa tillsammans.

Vet inte varför jag väntade så länge faktiskt. Det bara blev så. Jag hade t.ex. en tripp emellan (lägger upp den snart här) och massa annat i livet. Sedan skrev jag den efter ca ett halvår, men då har den legat i burken i nästan ett halvår till. Nu kändes det som att det var dags att dela med sig av den .

Jävligt nice triprapport måste jag säga!
Gillade även din guide som du skrev.
Lev i frid!

Intressanta upplevelser i sig. Men väl så intressant är frågan om man kan ta med sig insikter till det nyktra livet.
Om det är en mindexpanding drug så innebär det att man fattar mer i drogpåverkan än annars.

Ex v upplevelsen att man tar del av varandras tankar och känslor. Kanske är det det som sker i vardagslivet också, även om man inte är uppmärksam på det.

Alt. är man extra känslig i drogpåverkan. Och då funkar det, men inte i nyktert tillstånd.

Alt. var det bara nys i drogtillståndet. Ren suggestion.

Du hänger med? Är det något du tar med dig till ditt vardagsliv av dessa "insikter"/ upplevelser?

10/10!