Frakturskrift i äldre tyska

Sitter och skriver på ett arbete i vetenskapsteori och hittade i samband med detta original-titelsidan till boken från 1827 där den tyska fysikern Georg Simon Ohm beskrev sambandet mellan spänning, resistans och ström.

https://images-na.ssl-images-amazon...._AC_SY741_.jpg

Noterade att den inte alls är skriven i fraktur-font vilket jag trodde var närapå "lag" både i Tyskland och Sverige fram till slutet av andra världskriget.

Har jag fel här? Hade dom andra standards när det gällde vetenskapliga publikationer? I vilka sammanhang användes fraktur och inte? (mitt arbete har inget med detta att göra, bara eget intresse)

Om du tittar exempelvis på Projekt Runeberg ser du att frakturstilen inte varit så betydande på svenska, särskilt inte på 1900-talet. På tyska har den ju varit mycket vanlig.

I början av 1800-talet ansågs frakturstilen vara omodern. Den mer internationellt gångbara antikvan tog över mer och mer. Sedan kom kriget mot Frankrike och med det en växande tysk nationalism och motvilja mot allt franskt, däribland mot antikvan. I naturvetenskapliga verk av internationell betydelse föredrogs dock antikvan framför frakturstilen.

Frakturstil var vanlig i svenskan, även i handskrift.
Gamla kyrkböcker består till stor del av anteckningar i frakturstil.
Biblar och liknande trycktes i frakturstil.
I Tyskland var det väl nazisterna som tyckte att det såg Nördiskt brötalt ut, och använde stilen i propagandasyfte.
Vetenskapliga och tekniska texter använde stilen mera sällan.

Helt korrekt!
https://sv.wikipedia.org/wiki/Frakturstil

Efter att franskan blivit Europas ledande litteraturspråk på 1700-talet började det i de övre samhällsskikten mer och mer att anses som "fint" med antikva; nyklassicismens segertåg vid slutet av seklet medförde samtidigt nya antikvastilar, som utmärktes genom stramhet, nyktert raka linjer och återhållsam formgivning.

Frakturen började vid denna tid, framför allt i litterära kretsar, att föraktas som "gammal munkskrift" med en massa vulgära och onödiga krusiduller, som inte längre motsvarade tidens estetiska ideal. I frakturens hemland Tyskland fanns det omkring år 1800 många, som trodde, att frakturens dagar snart vore räknade. Även i Sverige ökade vid denna tid antalet böcker och andra trycksaker tryckta i antikva.

En tillfällig vändpunkt till frakturens fördel kom plötsligt och oväntat. Genom revolutionskrigen och Napoleons ockupation av större delen av Europa växte nationalismen fram. Frakturstilen blev nu indraget i ett politiskt ställningstagande, som till sist skulle bidra till dess nedgång: i Tyskland började antikvan nu att anses som något "franskt", vid denna tid liktydigt med ett skällsord efter erfarenheterna från ockupationen under Napoleon. Frakturen däremot stod för den egna kulturen, som dessutom efter ett halvt århundrades framsteg under män som Lessing, Kant, Goethe, Schiller och Herder ingalunda längre kunde betraktas som underlägsen den franska. Nya lyckade typsnitt av stilgjutare som Johann Gottlieb Immanuel Breitkopf och Johann Friedrich Unger hade samtidigt hjälpt till att höja frakturstilens estetiska anseende.

Tyska Wikipedias artikel om der Antiqua-Fraktur-Streit berättar ännu mer, förutsatt att man förstår språket.
https://de.wikipedia.org/wiki/Antiqua-Fraktur-Streit