Hur förhåller ni er till barns experimentella sadism?

Barn vill testa, barn vill pröva.

Stampa på myror. Slå flugor. Slita ben av myggor och se vad som händer. Skrämma katten, kasta vatten på hunden.

I TV-spel: mörda, spränga, slå. Både på andra spelare och datorstyrda varelser.

Som förälder är jag inte alls förtjust i detta. Jag gjorde det själv - långt värre än mina barn - men jag vill på inga sätt uppmuntra deras experimentella sadism. Samtidigt en del av utvecklingen och fullt normalt.

Vad har ni för linje? Hur resonerar ni?

slit av ett ben på ungen så de de får känna hur det känns

Prata med dem och låt dem tänka efter hur de skulle uppskatta att själva utsättas för samma behandling. Om ungarna inte är araber eller på annat sätt emotionellt retarderade bör de med lite vägledning utveckla empati.

Man e fan inte dålig om man lyckas slita av ett ben på en mygga och hålla resten av myggan intakt. Eller?

När jag växte upp så var det ju vissa ungar som var utstuderat sadistiska mot andra ungar. Tycker att jag såg en viss skillnad där. Dom flesta ungar kan slita av vingarna från en fluga eller benen från en pappa-långben. Men sen fanns där några få som gärna skadade andra ungar.

När jag var liten så var det en vidrig kille med rött krulligt hår. Han var inte speciellt stor eller stark men han backade aldrig för slagsmål och han gick rätt in i fighten. Det spelade ingen roll om han vann eller förlorade fighten för i slagsmål med honom så var alltid både vinnaren och förloraren blodiga.

Därför hatade alla att slåss med honom och han var en sån som kunde gå på vem som helst när som helst. Ett sånt jävla vidrigt as. Det var en liten flicka på gården som han ständigt spottade i munnen och ansiktet. En dag bröt flickan ihop och tjallade till sina föräldrar. Pappan till flickan gick över för att prata med rötottens föräldrar. Det slutade med att han misshandlade rötottens farsa. Det visade sig att rötotten fick rejält med prygel av sin farsa.

Troligtvis så är det något problem som ligger bakom när ungar är orimligt sadistiska. Medans man inte ser lika allvarligt på när en unge sliter av vingarna på en fluga. Jag tycker att en vuxen som ser när flugan blir av med vingarna borde reagera och visa avsky mot det beteendet och tala om vad som händer med flugan och att det inte är okej. Sen gäller det att vara konsekvent vare sig det gäller att skada en fluga eller en katt.


Skulle kunna ha viss effekt faktiskt..

Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör. Så föregå med gott empatiskt exempel i varje situation och prioritera hur saker och ting kan upplevas av andra levande varelser, eller få barnet att fundera lite mer på hur andra upplever saker och ting, från myggor till andra människor.

Bra skrivet jag tänkte skriva samma sak

Ja, det köper jag i mångt och mycket. Jag mördar inte djur för kul. Klart jag slår en geting som tagit sig in i huset, eller en mygga. Men aldrig slita ben av dem osv.

Men när det kommer till TVspel är det ju ibland kul att gå på en riktig rampage. Tänk alla dessa free-roam-spel där man kan göra vad man vill nästan. Bara slakta allt som dyker upp, se hur länge man överlever. Detta gör jag ju dock aldrig när barnen är vakna eller så de ser det. Jag är vuxen, jag har förmågan att skilja på dikt och verklighet.

Jag har inget emot om barnen testar gränserna i en låtsasvärld, men jag tycker de just nu är lite för små för att gå igång på att slakta NPCer i spel. När de blir äldre kanske, inte nu.

Jag och en kompis på dagis stampade på myror när vi var 3-4 år gamla. Att jag minns det än idag är för att en av fröknarna sade till oss, tänk om en jättemyra kom och stampade ihjäl er.

Vet dock inte om den tuktan är att rekommendera.

Vet inte, barnen gör inte sånt, de är snälla mot djuren precis som sin far.

Det börjar med små insekter och går över till större djur som katter och vips så är ungarna seriemördare, det gäller att hålla koll på de små när sådant beteende uppstår.

Äh, så långt tror jag inte det går. Det är fullt normalt att experimentera i ung ålder utan att bli seriemördare. Men jag vill såklart signalera tydligt för barnen att det gör ont, det är inte trevligt, vi gör inte så. Sen förstår ju jag lika väl ändå att de kommer göra saker när jag inte är med som de aldrig berättar för mig om. Och det är jag OK med, att ha ett eget liv där inte jag som förälder har full insyn är OK. Så länge de fått ett rättesnöre att hålla sig i om vad som är rätt och fel känns det OK.

Inte för att jag har gjort det men det är väl bara att dra. Som att dra bort ett hårstrå.

Min upplevelse från barndomen till nu när man känner samma personer som vuxna, är att de som var utstuderat grymma som barn också är rätt dåliga människor som vuxna. Speciellt grymhet mot djur är en särskild varningssignal. Vad gäller tv-spel så kan det vara en bra idé att inte köpa överdrivet våldsamma spel till barn, speciellt inte till barn som i övrigt är hyperaktiva eller våldsamma då de har sämre förmåga att hantera och sortera sådana intryck. Rent generellt så blir lugna och balanserade människor inte förändrade eller våldsamma alls av våldsspel eller film, men personer med olika grad av löst definierade personlighetsstörningar ska man se upp med då våldsamma spel och film kan trigga deras misshagliga beteenden ytterligare.