Ordet "vore" i speciell meningsbyggnad!

Ibland ser jag ordet "vore" i omkastad ordföljd med skippat "fogeord", ett exempel:

Han sprang så lätt, som vore han en outtröttlig gasell

Dels kommer ordet "han" efter ordet "vore", dels skippas fogeordet "om".

Det naturliga borde ju vara att skiva "..som om han vore..", istället för "..som vore han.."

Jag upplever den omvända ordföljden och det skippade bindeordet(i detta fall "om") som lite snitsig. Nästan som en markör för någon som hanterar språket med lätthet och färdighet.

Men är det riktigt att skriva såhär egentligen?

Det är korrekt med lite prosaisk underton




Vore är imperfekt konjunktiv medan var är preteritum.

Ja, såklart! Fick hjärnsläpp på sista frågan..

Jag skulle vilja förklara VORE så här:

VAR är Imperfekt ( eller preteritum som det
kallas sedan några år tillbaka ) INDKIKATIV
- d v s den "vanliga" formen.

VORE är Imperfekt KONJUNKTIV, en form som nuförtiden används mycket sällan i svenskan,
men desto oftare i t ex tyskan.

Speciellt ofta hör man konjunktivformer när man återger vad någon sagt eller påstått.

Ett exempel:
Mannen säger att han är sjuk lyder på tyska:
Der Mann sagt er SEI krank - alltså inte
Der Mann sagt er ist krank ( vilket på svenska närmast kan översättas med Mannen säger han VORE sjuk, inte mannen säger han är sjuk)

Så - har jag förtydigat det hela eller krånglat till det ännu mer?!!

Du har krånglat till det ännu mer genom att dra in tyskan, som använder konjunktiv på ett annat sätt än svenskan gör och gjorde. Då kan man lika gärna förvirra de stackars läsarna med att dra in hur konjunktiv används på spanska. Anföringskonjunktiv, som du demonstrerar ovan, är ett typiskt tyskt sätt att använda konjunktiv på. Den typiska svenska användningen av (preteritum/imperfekt) konjunktiv är för att beteckna något irrealt - hypotetiskt eller en önskan. Som i

Tänk om det snart vore jul! (önskan)
Om jag vore frisk, skulle jag gärna följa med er (hypotetiskt)

Och just formen vore, måste fortfarande anses vara fullt levande.

Bra! Nu förstår jag det bättre själv också!

Tack för det här exemplet. Låter stiligt, verkligen; snarare poetiskt än prosaiskt och påminner om de där tiderna när svenska språket var lite mer kompliserat och vackrare än idag.

Om du tänker på mitt inlägg så fick jag nog någon sorts blind fläck just då. Jag menade givetvis poetisk.

Eller kanske hellre: ”Mannen säger sig vara sjuk.” (Som ju liknar latinets konstruktion med ackusativ: Vir dicit se infirmum esse.)

Svenskan har, som redan påpekats, tyvärr inte tyskans smidiga bruk av presens konjunktiv, utan vi får göra omskrivningar med till exempel ”ska ha”: ”Stölden ska ha utförts mycket sakkunnigt.” (Der Diebstahl sei sehr professionell ausgeführt worden.)