Hur tar man sig igenom livet som svag person?

Under senaste tid har jag, trots bekantas protester, till allt större grad förstått att jag är ett misslyckande och att detta liv inte är till för mig. Jag har vissa lyckade aspekter, till exempel min barndomsdröm om att lära mig så mycket jag kan.
Som liten läste jag mors anatomiböcker och medicinböcker, men trots detta har det aldrig gått bra i skolan; lärarna har klagat på mig samtidigt som de berättat för mig att jag är intelligent, vilket mina bekanta håller med om. Ser ni där att något är fel? En intelligent person borde vara lyckad, ha det lätt i skolan och ha en lovande framtid.
Istället sitter jag här med psykisk sjukdom och noll självförtroende. Jag vet egentligen inte vad jag frågar om, kanske söker jag sympati, eller så behöver jag bara skriva av mig. Om ni läser mina första trådar kan ni lätt upptäcka min psykos, som jag blev fri från i början av detta år men som nu sakta verkar komma tillbaka på grund av stress. Jag vill inte ange min ålder, men jag är ung, tillräckligt gammal för att vara medlem i Flashback men inte mycket äldre än det. Stressen från skolan, och det ansvar man som växande ungdom väntas bära, trycker hårt på mig, och vid minsta misslyckande tar jag till domedagstankar om självmord.
Jag önskar att det enda jag behöver göra är att klappa mina katter, eller sitta och filosofera om historia. Jag är inte särskild kapabel av att utföra mer krävande uppgifter utan att drabbas av ett nervsammanbrott.
Livet, eller det samhälle vi lever i, är i grund och botten skapat för att bilda vänskapsförhållanden, skaffa sig en duglig utbildning och sedan ett jobb. Jag finner inte detta motbjudande - snarare så har jag hela mitt liv försökt anpassa mig till detta sätt att leva på, men med förnedrande resultat.
Min slutsats är att livet inte är till för mig. Jag är lat, långsam, stressintolerant och distanserad. Vad kan en sådan människa göra för nytta? För nuvarande fortsätter jag med min dagliga rutin bestående av läsande och musiklyssning. Hamnar denna tråd i papperskorgen förtjänar den det förmodligen, om inte får ni gärna dela med er med era reflektioner eller tankar.

"bilda vänskapsförhållanden, skaffa sig en duglig utbildning och sedan ett jobb."

Ojo, det finns nog rätt många som inte passar in i den där mallen men har fått det att funka ändå.

Livet är till för oss alla, även dig!

Ge fan i droger. Bara chilla... Livet knullar oss alla.

Det stämmer, men från mina egna observationer på forumet har många för nuvarande psykiskt sjuka personer drabbats av sin sjukdom efter sin utbildning, de har alltså lyckats skapa en trygg grund att stå på. Det är det jag känner stark ångest över, att psykisk sjukdom berövar alla mina chanser av framtida lycka.

Waow vad jag relaterar..
Såhär har det varit för mig, (är 25+)
Ständigt sökte man efter snabba kickar. Droger, gambling, m.m för att bara kunna andas ut och fly sitt skinn ibland. Den stora frågan är då, vad fan är det som är fel? Konkret så finns där inget faktiskt som ska få mig att känna så som jag gör.
Vill så gärna tro att det är mina dopaminreceptorer som inte fungerar som de skall för redan i tidig ålder var jag ett ganska svårmotiverat barn. Hade jag inte fått hjälp och stöd i min vardag, (mycket utav det), så hade jag troligtvis förtvinat. Hela min tankeverksamhet och energi har dag in och dag ut gått ut på att vara ängslig över allt som kan komma att hända, men troligtvis inte kommer hända, eller vad som har hänt tidigare. Därför har det tvingat mig att flytta hem igen, inte på grund av att jag inte förstår hur man ska leva med planering, tvätt, måltider och så, men att risken är så stor att jag bara kommer sova och gå ner mig.
Det kommer perioder av hopp och tillfredsställelse men tyvärr håller det inte i sig längre än två veckor på sin höjd, för att sedan försvinna igen. Det är förvirrande. Men kan under en kort stund förstå hur det är att må bra..
Nej,

Ett sådant här liv vägrar jag att leva, att vara ett skal. Under mitt första amfetaminrus förstod jag att jag hela livet gått på en sån högvarv mentalt att det är sanslöst. En mening med livet. Det behöver inte vara något särskilt, kanske spara ihop till en resa med en vän och fram till dess träna upp sig och umgås men det där filtret som aldrig försvinner får det hela att bara vara så krävande och komplicerat, känsla av meningslöshet helt enkelt. Har alla förutsättningar för ett bra liv och ändå har jag bara misslyckats, vet inte men det är som något sorts självskadebeteende då man aldrig lyckats bli vän med sig själv så att man tillslut drar slutsatsen om att man är värdelös. Inte alls konstigt.

Är ingen elak person, tvärtom så är jag för snäll många gånger - men inte mot mig själv. Så mycket jag intalat mig i negativa termer och sparkat på mig själv, det kommer mitt inre jag nog aldrig förlåta.

Tror att vi ser igenom livet för mycket tänker så pass mycket så att vi inte förstår hur andra människor bara kan lalla runt och vara nöjda.

Ge inte upp. Du har ingen aning nu om vad du är kapabel till men det har gjort så stor skada med hjärnan att det bara finns grå materia kvar. Hoppas innerligt att du lyckas hitta din väg.

Edit: Eller okej, något konkret som varit grunden i min problematik är att jag haft stora svårigheter med min finmotorik och varit klumpig, därav alltid ansett mig vara en nolla. Vet inte om det är depressionen i sig som fått en att bli trögtänkt men har alltid tänkt annorlunda och ansågs behöva "stöd" rean i fjärde klass.
Hade tydligen problem med abstrakt tänkande och något annat. Om läraren höll ut höger hand och hon stod framför mig så uppfattade jag det som vänster.

Så att inte kunna upprätthålla den bilden av sig själv man sänder ut har gjort det mycket svårt för mig att ta plats. Tidigare kunde jag förbise dessa problem men när man misslyckats med basala ting många gånger som många andra kan samtidigt som folk innan de börjat tala och umgås med mig tyckt att jag ser mycket bra ut och verkar intelligent..

Jag skulle starkt rekommendera att du bokar tid till psykolog
Sedan skulle jag rekommendera att du genast börjar äta c-vitamin och magnesium som är vitaminer vi bränner slut på vid stress. För nu låter det som att du är över stressad och på gränsen till deprimerad och ingen människa funkar bra vid depression och stress. Du är ung, du har ett syfte och det är ingen panik att komma på allt nu genast. Ska jag berätta en hemlis? Alla människor är svaga. Vissa är bara bättre på att dölja sin svaghet men det betyder inte att det skulle vara mera sunt.

Tack för ditt tips, men jag har sedan ungefär fyra år sedan gått till psykolog/psykiatriker och blivit utskriven en stor variation av antidepressiva, och inga av dem har hjälpt mig.

Det var inte det jag talade om
Jag talade om vitaminer och inte antidepressiva.
Psykiater är inte värt nåt enligt min mening. Samtalsterapi med rätt psykolog kan funka.
Annars så får du göra som jag, inte söka hjälp utan ta min narcissism till arbetslivet och bli chef istället. Om du ändå vill dö kan du ju passa på att leva nu, för dö kommer vi alla att göra ändå förr eller senare.

Bör tilläggas att min svaga mentalitet högst troligt beror på min överbeskyddande barndom. Behövde allt som oftast inte göra någonting, fick hjälp med ditten och datten istället för att farsan sa, "nej du ska lära dig, kom jag visar."

Med åren blev man ju för bekväm. Hela min värdelösa självkänsla av att vara en svag människa har satt käppar i hjulet överallt för mig. I sociala situationer, i arbetslivet, på festliga sammanhang. Det sista jag vill i nya sammanhang är att folk ska upptäcka mina brister, helvete vad skör jag blir, hela min personlighet blir tillgjord och håller mig undan så mycket det går. Vore jag säker i utmaningar kring livet skulle jag vara mitt genuina jag och ta för mig.
Återigen, vet inte om det är min depression i sig som utgjort detta men uppenbarligen inte, egentligen. Redan som barn förstod man ju instruktioner lite senare än alla andra.

Om det däremot har varit något jag verkligen vill veta så har jag läst och tagit till mig det och verkligen köttat i detalj för att det ska vara perfektion. Dock senaste fem åren har jag varit så själsligt död att jag är rädd för framtiden, mer än någonsin..

"Hur tar man sig igenom livet som svag person?"

- Gå till gymmet varje dag så du blir stark.

Ett annat svar är: ryck upp dig. Det är inte synd om dig. Bara du kan ta tag i livet så gör det då.

Om du har intresse för historia, kan du inte fundera på att förfölja det med någon kurs eller dylikt?

Om TS förmådde "rycka upp sig" och "ta tag i sitt liv" hade TS förmodligen gjort så.