Tycka synd om sig själv - vägen till undergång

Ja så kanske det är som du säger, och det tror jag beror på distansen man har mellan människor när man lever i ett land på 10 miljoner.
När skiten folk gått igenom är osynligt och hjälpen kanske faller mellan stolarna trots att det kostat skattepengar, då det inte är som att problemlösningarna är skräddarsydda utan baserat på vanligast förekommande problemen.

Att "ta sig samman" är givetvis ett bra råd. Men uppenbart är det inte så enkelt, för om det vore det så hade depressioner & liknande elände inte existerat. Det är en självförstärkande spiral som det absolut inte är "bara" att ta sig ur. Den som lider av sådant behöver ibland be om hjälp, det skall man inte skämmas för.

I andra fall kan man "skakas" ur loopen genom andra upplevelser. Börja sparra i Boxning är en bra metod för att få perspektiv.
Att ta LSD är en annan metod.

Missuppfattar du inte TS där? Vad vederbörande säger är att alla har ansvar för sitt eget välbefinnande. Det är knappast ett socialfeministiskt resonemang.

Det låter snarare som om TS lyssnat på Jordan B Peterson och möjligen Jocko Willink.

Nej. Att ta ansvar hindrar dig inte från att må dåligt. Men du känner dig maktlös också på det. Välj själv?

Jag lyssnar på alla men vänsterbiten blir ofta för flummig så ärligt talat blir det mindre av den ickeproduktiva delen. Det är intressant med ansvarsbiten och socialism. De anser sig ha ett monopol på vem och vilka som har ansvar i varje given situation. Nu när socialismen beblandat sig med liberalismen och blivit vänsterliberal och till och med kulturmarxistisk har det blivit mer än sjukt när grupper tas in i ekvationen. Nu gäller ofta det goda mot det onda vilket gynnar kommuniststyren och övriga socialistiska styrelseskick som dessutom har full kontroll över media.
Enkelt då att peka finger och utkräva ansvar av individen när man sitter skyddad bakom tjänstemän utan ansvar.

De är bra män. Jag lyssnar på mig själv numera. Behöver inte hjälp

Har plågats av mina demoner bra länge och kan inte mer än intyga, men jag har också varit i tyck synd om mig fasen så kan inte klandra folket som tycker annorlunda.

Det är som sagt när man själv tar ansvar för situationen som man kan göra förändringar.

om man inte längre tycker nått om någonting , hur nära undergången är man då ?

att tycka synd om dej själv i svåra tider , visar tydligt att man är medveten i allra högsta grad
och är man medveten så klarar man ofta att få till en förändring på allt .

Självömkan är aldrig bra. bäst att försöka undvika.

Kommer att tänka på denna:
https://youtu.be/X91je80TAPs

Men är självömkan detsamma som att tycka synd om sig själv?

Att tycka synd om sig själv ibland ser jag som en del i självmedkänsla.

Snor denna tråd eftersom den har en del som jag har tagit tag i. Jag förstår hur det kan se ut när andra tycker synd om sig själva, och att det gör att de inte vill eller kan ta ansvar för sitt liv. Då brukar det inte gå bra.

Hade en kompis som tyckte synd om sig dagligen, hen hade på riktigt det svårt, men det som jag tror gjorde att inget hjälpte var att hen hade bestämt att ingen hjälp var perfekt nog att hjälpa och ingen människa var snäll nog att hjälpa.

Hen kunde inte ta det dåliga med det goda vad gällde hjälp. Allt måste vara bra. Hen var helt fokuserad på att andra skulle hjälpa hen, och blev arg när ingen brydde sig. Att släppa taget så, det är väl att tycka synd om sig själv.

För ingen handlingskraft finns utan det enda är stackars mig så dåligt jag mår. Samma konstaterande hela tiden. Med att hen ville ge andra dåligt samvete för det.

Jag vet inte ens vad tycka synd om sig själv är. Om det räknas till narcissism, för isåfall borde jag förstå det, men gör inte det. Är det självempati så är det inte konstigt att jag inte förstår det. Jag har bara några gånger nått djupare empati med andra människor och känna samma för mig det förstår jag inte hur det skulle gå till.

Kan man tycka synd om sig själv utan att man vet om det själv för att man inte vet vad tycka synd om betyder? Vissa har anklagat mig för att tycka synd om mig själv, men nästan alltid då det varit något jobbigt så har jag direkt inte haft extra känslor. Att det varit jobbigt fysiskt eller psykiskt är tillräckligt. Klart att jag har velat tala om för vänner hur det är, men inte av orsaken att bli tröstad utan mer för att de ska veta vad som gäller, hur funktionell jag kan vara för dem i deras liv. Så att de vet om de kan räkna med mig. Fast att bara berätta kanske är att tycka synd om sig själv?

Är det så? Det är så himla mystiskt för mig. Jag har vare sig skyllt på mig eller andra för att jag mått dåligt. Ibland har jag mått riktigt dåligt när jag förr provade ut medicin, och då¨kunde jag bli sur på läkare som tyckte att man bara skulle gå igenom hemska biverkningar utan att klaga. För mig var det viktigt att få säga vilken medicin som kanske var helt oacceptabel. Ibland ledde deras medicinförsök på mig till svårt lidande, då kunde jag göra dem till ansvariga, men det hade jag aldrig gjort om de yttrat att Oj det var meningen att det skulle bli bra men det kan gå dåligt. Vi får börja om. Istället så var det alltid mig det var fel på för att jag var fel. Hade fel kroppskemi. Hade de inte gnällt på mig och sagt som jag egentligen känner, att det är slumpen och det kan gå bra eller dåligt, då hade jag aldrig gjort dem till ansvariga, det var bara en ilska för att de inte ens sa förlåt utan gjorde mig till ansvarig för att en medicin eller flera inte passade.

Klart att när jag mått dåligt har jag haft självinsikt om detta. Men det är väl inte det som tycka synd om är? Ibland har jag kunnat göra något åt saken men ibland har jag tvingats söka hjälp. I vilket fall så har jag aldrig tyckt att jag är helig. Och att just jag inte får bli sjuk. Aldrig varit sur på så vis.

Men de gångerna jag inte kunde göra mer än vänta, det tar vissa som att tycka synd om sig själv. Och är jag då likadan mot hen som avsäger sig all hjälp? Att hen har rätt och jag har fel och de kan inte hjälpa hen?

Vad är egentligen symptomen på att man tycker synd om sig själv, på ett jag antar negativt sätt?

Det måste väl vara någon känsla man har eller hur man tänker, inte bara avsaknad av handlingskraft.