Hur arbetar författare under en vanlig arbetsdag?

Inga problem, sitter ändå i karantän och roar mig med att läsa Flashbacktrådar!

Steg ett är självklart att skriva och skriva klart. Enligt mig är det bättre att ha rutiner och försöka vara produktiv än att odla en författargrej, sitta uppe hela nätter och dricka vin, men det är kanske inte allmängiltigt. Läs mycket, och försök läsa nyutgiven svensk litteratur (siktar du på genrelitteratur av något slag, studera din genre). Då kan du få en hum om hur pass originell din idé egentligen är (men det ska inte förväxlas med att försöka skriva något som är populärt just nu, det är oftast ett misstag). Tyvärr är det ju svårt att planera eller förutse vad som faktiskt sticker ut när man väl är klar. Min debut råkade träffa helt rätt i tiden, men det var en slump att den miljö jag hade lagt historien i var på tapeten just när boken kom ut. Ha en historia du tror på och känner starkt för, och fundera några varv till om det visar sig att det har kommit ut massor på liknande tema de senaste åren. Men försök inte lägga fokus på att träffa rätt med någon aktualitet, har du tur med tajmingen kan du få en extra skjuts men är det bra så håller det. Jag kan nästan lova att förlagen under det närmaste året kommer bli dränkta i manus om pandemier, under metoo-perioden skulle det skrivas om tafsande kulturmän, osv osv. Om det blir en huvudsak att haka på ett aktuellt ämne är risken stor att manuset blir ett i en jättemängd, att det blir hastigt genomfört och att det blir för uppenbart för den som läser på förlaget sedan.
På samma sätt är det en miss att försöka skriva deckare eller feelgood för att "det säljer". Bestsellers är ett mysterium, man kan inte förutspå vad som slår stort och inte. Det blir ingen bra utgångspunkt för skrivandet. Som sagt, skriv det du känner starkt för och som du märker att du kan göra bra.

När det gäller utgivning och kontakt med förlagen är mitt bästa råd att vara professionell och realistisk, i första steget när det gäller presentationen i ditt följebrev när du skickar in manus och sedan också om ett förlag hör av sig.

Med realistisk menar jag att vara medveten om att mycket redan är skrivet och att förlagen får in mycket från författaraspiranter med hybris. Det är inte menat som någon jantegrej - självklart ska du tro på dig själv och ditt verk - men undvik alltför storstilade ord i följebrevet om att just din bok är den storslagna samhällsskildring som alla väntar på. Många har varit övertygade om det och det blir väldigt mycket att leva upp till. Skriv en intressant och saklig presentation av boken och dig själv, kärnfullt och ganska kort, så riskerar du i alla fall inte att utgångspunkten för första sidan är "jaha du, det säger du". Eftersom jag haft bekanta som på allvar övervägt liknande måste jag också bestämt avråda från stunts i stil med att ockupera Bonniers reception tills någon har läst just din bok och liknande. Det går inte hem. Vissa blir bittra över refuseringsbrev (var realistisk där också - man blir refuserad, det är så det funkar och är ingen diss mot dig eller ditt skrivande, håll ut och fortsätt!) och försöker sig på lustigheter över det i sina brev. Det går inte heller hem. Följebrevet är inte jätteviktigt, ditt manus blir bedömt utifrån hur det är och det är ditt manus som behöver sticka ut och komma med något nytt, MEN brevet blir läst och det är inte bra att verka oseriös där. Det är dyrt att ge ut böcker och de flesta förlag vill satsa mer långsiktigt på ett författarskap. Att en debutroman slår så stort att den blir lönsam är ovanligt, så de vill oftast tro på att man kommer att skriva mer än en bok. Och de vill kunna samarbeta med dig i längden, vilket är en anledning att inte komma med hybris eller missförstått geni-attityd. Man redigerar, blir ombedd att skriva om långa passager och stryka en del, diskuterar fram och tillbaka. Någon som är övertygad om att det redan i manusfasen är ett omvälvande mästerverk ger lätt intrycket att det faktiskt rätt hårda arbetet inför utgivning kan bli bråkigt och knepigt. Visa dig helt enkelt samarbetsvillig och visa förståelse för att det är mycket jobb, och var uppbygglig om du inte håller med om eventuella ändringsförslag (det här är alltså inte i följebrevet, men bra att komma ihåg om någon hör av sig och kanske vill träffa dig).

Suverän skrivarkurs i miniformat! Många kloka ord där

Tack för ditt utförliga svar! Kommer bäras med. Får önska dig vidare ett stort lycka till! (:

Jag instämmer i hyllningskören! Tack för en mycket kompakt genomgång som lyckades vara både realistisk och inspirerande (en bedrift!)

Jag slänger in en fråga till: hur kommer du på vilka historier du ska/vill skriva? Har du en oändlig bank med koncept/idéer att utveckla, eller föds berättelsen efter hand? Det skulle vara mycket intressant att veta hur själva storyn föds och utvecklas.

Vem som helst kan väl bli författare, men det kanske finns ett tema bakom t ex rosengård eller ciderhusreglerna?

Tackar varmast för hyllningarna, det gläder mig att min lilla Flashbackförfattarskola är till glädje!


Angående att välja historia: för mig brukar det börja litet. Någonting jag funderar över, vissa personlighetstyper eller beteenden, en plats, ibland en händelse eller anekdoter från en spännande tid. En gång (med risk för att outa mig ifall någon nu känner till boken och lägger pussel utifrån det, men ja ja) hörde jag talas om en händelse och insåg att det för det första är en enorm historisk händelse och att det för det andra var helt okänt för den stora majoriteten. Grävde ner mig i historien och uppfann karaktärer runtomkring. Kan ju säga att det rent karriärmässigt var ett bra val av berättelse, men sådant kan man inte gärna räkna med att snubbla över. Sedan utvecklas både storyn och karaktärerna allteftersom, jag planerar aldrig detaljer eller karaktärer in i minsta drag i förväg.

Men för att mer allmänt ge råd kring att välja vad som är värt att satsa på att skriva klart och försöka få utgiven vill jag återigen trycka på att läsa, trendspana och i alla fall hålla ett halvt öga på litteraturkritik och kulturdebatt. Det är svårt att komma med någonting helt och hållet nytt och chansen minskar markant om du har strävat efter att skriva nästa stora generationsroman eller lagt mycket energi på att vara provocerande. Men det finns alltid en berättelse som läsare, kritiker och förlag längtar efter. Vad har du att berätta och vilken plats kan den ta i litteraturen nu? Vad har sagts tusen gånger de senaste åren?

Vad som sticker ut kan handla om ganska enkla saker. En ovanlig miljö. Ett oväntat perspektiv på en vanlig berättelse. Djupa sakkunskaper inom ett ämne som du använder i berättelsen. Eller för all del att våga vara otrendig, att skriva i en tradition eller stil som inte är ny men som inte har varit vanlig på länge. Man behöver vara en god berättare, men det är värt att komma ihåg att det inte nödvändigtvis räcker. Även riktigt välskrivna manus blir refuserade, om än kanske med en uppmuntrande rad, om de inte kommer med något nytt på ena eller andra sättet, precis som en dåligt skriven kanonhistoria sannolikt också blir det.

Hur jag än vrider och vänder på det återkommer jag till det här med att läsa: för inspiration, språkutveckling, odling av din kärlek till det hantverk du vill ägna dig åt, stilstudier och inte minst för att se vad som redan är skrivet, förr som nu. Det är enligt mig bästa sättet att finna sin egen originalitet. Och återigen, försök inte träffa något som redan är populärt. Ja, det har kommit många hyllade romaner om exempelvis unga kvinnor som knarkar piller och tinderdejtar spinkiga filosofistudenter som bor i andra hand och inte vill binda sig, men det i sig är ett tecken på att det inte överraskar längre. Samma med medelklassångest i Stockholmsmiljö. Prosalyrik, slang, inblandad engelska i en svenskspråkig text och så vidare är inte nyskapande hur många gånger som helst. Nu blev det kanske mer av en personlig rant, men förhoppningsvis framgår vad jag menar ändå. Kom med någonting ovanligt, och kommer du inte på något helt nytt, försök berätta det gamla på ett nytt sätt, ur någon annans perspektiv än det som alla andra gör redan.