Egodöd och snedtripp för relativ nybörjare (DMT + 600µg LSD + 170µg ALD-52)

Substans + dos: Changa 250ug, LSD ~600ug*, ALD-52 170ug
Ålder 30+
*jag minns inte till 100% om lapparna var 130, 150, eller 180ug, men var 4 av de så någonstans mellan 520-720ug.

Tidigare erfarenheter: Många olika droger av olika mängder. Men tämligen begränsade erfarenheter inom hallucinogener trots nästan livslång nyfikenhet och intresse; svamptrippar 3 gånger, mikrodoserat det i ett par korta perioder. LSD 3 gånger varav de två första bara var en halv lapp, den tredje en hel. 2c-b ett par gånger. Kanske testat något annat hallucinogent som jag glömt bort. Samt högre doser av en del andra droger som ger lite hallucinogen-liknande effekter vid just högre doser, och mixing av en del som lett till psykadeliska effekter.

Skrev det mesta av detta ett gäng timmar efter trippen var över, mest för självteraputiska orsaker eller vad man ska säga, och för att registrera det i minnet, och möjligen för att kanske lista ut ett par saker. Hade i bakhuvudet att jag kanske skulle posta det på Flashback för att ha ett andrahandsdriv i skrivandet, så skapade ett nytt konto, och nu har 3-dagarspärren gått så nu blir det att jag postar här.
Det mesta är som sagt skrivet strax efter tripp men gjort lite justeringar nu 3 dagar senare precis innan jag postar. Men kan ändå komma med en del irrelevanta saker då jag vill ha kvar även hur det var så kort tid efter trippen.

Jag vill lägga in en brasklapp för den första delen här om ”vägen till trippen”, de som är upptagna av set and setting - att detta kanske var oansvarigt och dumt och så vidare - det är ganska personligt det där, en del vill vara väl förberedda, jag är också en av dom i vanliga fall. Men i grunden är set and setting att man ska må bra. Tyngs man av ofta av ångest så får man grab it by the balls när det infinner sig en öppning där man både mår bra, har viljan att trippa, och möjligheten att trippa.
Men det är också därför jag skriver vägen till trippen, eftersom det trots allt påverkar själva trippen.



Detta sker i Norge, i coronavirus-tider, där nationen precis tagit stora åtgärder för att stoppa virusets framfart. Alla barer är stängda, alla icke-nödvändiga etablissemang är stängda, konserter och kulturella samlingar: stängda, alla som kan har hemmakontor, butikshyllorna gapar tomma, och gatorna är lika tomma de, med några enstaka person hasta förbi då och då.
Det är en speciell atmosfär, en eery lätt magisk domedagskänsla redan i grunden, men utan skräcken. Perfekt för tripping i min värld.
Hela länder har stängt sina gränser, flygplanen lyfter inte, och hamnarna nekar ankring. Så var annars ska man resa, om inte in i sitt psyke och psykadelikans värld?

Hade snackat med en vän under en period om att testa changa jag har haft liggande i flera månader (DMT infused i en del plant-material (info) så man kan förbrännings-röka det), men inte vågat testa, eller snarare känt att jag inte haft tillräckliga energin för att gå in i ett sådant okänt psykedeliskt stadie, då jag aldrig prövat DMT tidigare.
Men fick inte svar på lördagen, så blev öl och vin hos en annan kompis – väldigt trevligt, speciellt i coronatider, hade med mig lite ketamin som vi aldrig tog. Drog där ifrån vid 1-tiden. Jag satt ensam på busshållsplatsen och söp in corona-atmosfären, inte en annan människa i sikte på 10 minuter, 3-4 taxis som körde förbi totalt, där det brukar vara minst lika många per minut vid den tiden på dygnet. För att stryka under ödsligheten där vanligtvis inte var ödsligt tog jag fram påsen ketamin och drog en nyckel. Om inte annat så skulle bussturen hem bli lite trevligare.

När jag kom hem, lätt full, och med ny energi och glädje av ketaminet, och fått bekräftat under kvällen från vännen jag snackat DMT med att det skulle bli något idag, eller i morgon, var jag allt för sugen för att kunna hålla mig till ett obestämt datum. Så jag rullade upp en liten joint med tobak och changa, på 40ug (50% DMT 50% planta), som jag läst var en mild dos.
Kände ganska snabbt att skärmen jag satt och tittade på lyste upp och fick lite 3d-effekter (samma skärmbild som jag linkat ovan då jag googlat dosering för att friska upp minnet. Det var sidan som var uppe när jag slutade browsa och började rulla).
Men det var inte mycket mer än det, och det avtog snabbt. Så lite osäker om det tappat potens på grund av ålder eller liknande, så bestämde jag mig för att hälla i resterande i en ny joint, 210ug.

Där bar det av lite mer. Var inte alls som de andra hallucinoger jag testat. Väldigt svårt att förklara, kanske hade varit enklare att förklara om jag inte haft en dundertripp på syra efter. Men där jag oftast tycker det är jobbigt att titta på skärmar med andra hallisar, drogs jag till skärmen på DMT:n.
Jag har en tavla av en färggrann indianmålad kvinna, och en vägg med mönster, som jag använder som ”tripping-status-check” - helt enkelt för att se hur mycket jag trippar, hur färgerna och ansiktet på kvinnan morphas, och hur mönstren på väggen bubblar och ändrar form. Men det var nästan helt dött där nu. När jag däremot tittade på skärmen så blev allt levande och djupt, så hade ögonen fokuserade på den under nästan hela trippen. Färger sköt ut som en sfär runt mig, till synes inte grundande i något faktiskt objekt där som ofta med andra lättare hallisar. Musiken kändes som den var skapad för just detta tillfället och låten därpå också, som någon annan aktivt valt dessa låtar åt mig. Det var som något försökte tala med mig på ett annat plan och annan form av kommunikation, men bara tryggt och trevligt, och en känsla av respekt. Det var som det påverkade de flesta lager i hjärnan men ett grundlager var oberört och helt nyktert (kanske bara en känsla, men ändock).

Det varade inte läge dock. Max 20 minuter. Hade tidigare läst att med changa skulle det pågå upp till 4h, så det var lite av en besvikelse. Det är möjligt att den faktiskt höll på i 4h om det var väldigt mycket after effects, after glow, och på en psykadelisk nivå väldigt subtil påverkan på sinnet. Men själva wow-effekten varade inte mer än 20 minuter.
Jag var helt såld på DMT när det var över, och längtade redan efter mer. Gå djupare, ta större dos, då trippen var mild – och igen, ack för kort.

Men var tom på DMT, fast ett enormt sug på att trippa mer. Väl medveten om att LSD är en annan annan typ av tripp bestämde jag mig ändå för att köra på. Tog en lapp ADL-52 170ug jag nyligen fått tag i, en substans jag inte testat tidigare, som ska vara en analog till LSD.
Lät det gå en timme och kände inget - vid tillfället var jag ganska säker på att det gått en timme, men nu i efterhand är jag inte så säker, att jag kanske bara var otålmodig. Så jag bestämde mig för att ta en lapp syra, som legat i mörker, men i rumstemperatur i flera månader, säkert nästan ett år.
Igen, ingenting hände. Eller var det DMT:n som fortsatt tuggade på i bakgrunden så jag inte la märke till övergången. Efter att den första testrundan DMT varit en besvikelse och jag varit tvungen att öka dosen, ADL-52:n inte slagit in, och nu inte syran, så kan min frustration av att inte trippa gjort mig lite väl otålmodig.
Jag tänkte helt enkelt att syran degenererat under året, så tryckte nästan lite argt resterande 3 syralappar jag hade in i käften, för att i alla fall få något typ av jävla trip(!!!).

Oh’boy om jag fick. Visade sig att det bara var längre triggertid än vanligt. Började märka det först av att några grafer jag satt och tittade på (googlat upp on-set time för LSD tidigare i min frustration) och flinade för mig själv och tänkte äntligen lite som händer i alla fall.
Musiken omslöt mig, snackade med mig. Min trip-check-tavla började leva och visade sig sina fina morphningar. Äntligen trippade jag.
Jag hade inte någon speciell playlist på som skapats för att trippa, bara spotifys personifierade discover weekly playlist eller en av mina playlists som rullat vidare till spotifys egen autoplay baserad på spellistan, men de gånger jag i trippandet lyckats flytta en sång jag gillade lite extra till en playlist, så verkar jag gillat dessa lite extra Right Where It Belongs med Nine Inch Nails, Vuoi Vuoi Me med Mari Boine, Wake up med Mad Season, och Little Sun med Blue pills. Right where it belongs har jag lagt till 2 gånger med två timmars mellanrum så den gillade jag väl lite extra, första gången var säkert under DMT-trippen dock, då jag under stor del av syra-trippen absolut inte hade någon förmåga att hantera spotify, eller ens veta vad det var.

Så slår de andra lapparna på, inte kort efter. Här är saker lite blurry och flytande, och är väldigt väldigt svårt att få över till ord, vilket är lite synd när ni fått läsa så mycket text, och det egentligen är denna ”delen” som var den mest spännande. Tidsperspektiv är lite utraderat. Så vad som sker i vilken ordning kan jag inte säga, och det som skrivs bör inte tas som någon ren kronologisk berättelse. Enda jag vet är att snedtrippen var mot slutet.

Jag sugs in i musiken, men försvinner snart förbi den, och är bara i mitt eget huvud, vad min kropp gör under denna tiden kan jag inte svara på. Kanske låg jag bara i soffan, kanske irrade jag runt i lägenheten. Men troligtvis låg jag bara i soffan och blundade.
Hjärnan blev till en ”visuell” equalizer, även om visuell är fel ord, alla delar av hjärnan var med. Men försvann in i något djupare, musiken var inte längre där, jag var i alla fall inte det minsta medveten om den. ”Tankar” bara flöt omkring, eller var inte tankar, var bara saker som hände. Vid något tillfälle öppnade jag ögonen och tittade på tavlan, de mjuka spännande morphningarna var inte där, bilden ändrade istället form till en helt ny bild 30 gånger per sekund, som gav en overload så jag blundade på nytt, gissar jag.
Försvann tillbaka i overkligheten, glömde helt bort vem jag var, eller om jag var något, ”jag” är helt fel uttryck här, så ”medvetandet” är väl det närmsta ordet jag kan använda för att klara översätta det till text och nyktert medvetande.

Medvetandet var andra människor, på riktigt andra människor, inte en empatisk effekt av att förstå vad andra känner så att man kan känna sig som dom, utan jag var dom till 100%, mitt originala jag existerade inte. Flertalet människor, flera av dom var underligt nog afroamerikansa fattiga kvinnor och tanter av någon jävligt underlig orsak, då jag är svensk vit man i medelklassen och i princip aldrig träffat en afroamerikans kvinna i mitt liv. Gissar i efterhand att det kanske var någon afroamerikans kvinnlig musiker som spelade i bakgrunden, och jag i en kort utryckning ur detta stadie av andra människor var så konfunderad över just de människorna att det helt enkelt är de jag nu i efterhand minns bäst. Medvetandet var också en riktigt patetisk liten figur, som medvetandet både var och såg på, på samma gång, en pytteliten krum gubbe med absolut noll självrespekt, som han suttit i en fängelsehåla hela sitt liv och givit upp allt. Det var otroligt tydligt i trippen, både bilden av honom och känslan av honom som var sammansvärjade i ett, men svårt att förklara i print, men medvetandet föraktade personen, äcklades av den, och den skrämde det. I efterhand amatörgissar jag att det var någon förkroppsling av mitt självförakt eller liknande.

Medvetandet kunde vara en person, omvandlas till att vara en känsla. En känsla med medvetande, föras över och vara en annan person, och vara den personen. Medvetandet var känslor, koncept, och bara abstrakt kaos. Alltså saker som inte ska ha ett medvetande, inte borde ha ett medvetande – men eftersom det upplevdes så måste de ju haft det just då, jag existerade inte.

Jag var ute en runda där jag fick en ganska magisk upplevelse. Nu när jag skriver är jag misstänker jag starkt att detta var ganska tidig på den djupare trippen, för då var jag ”jag”, och blev till något annat, eller så var jag medvetandet och kom tillbaka till mig själv och blev åter ett medvetande, men vet inte, tidsperspektivet är som sagt nästan obefintligt. Tidigare idag, när jag börjat landa, fortsatt starkt trippande, men jag visste vid det här laget att jag trippade och att det fanns en verklighet ,var jag osäker på om jag faktiskt varit ute eller om det bara skett i mitt huvud, men nu när jag sovit och inte trippar längre är jag övertygad om att jag var fysiskt ute.

Inte ett minne av att jag tog mig ut, eller vad som fick mig att gå ut. Men minns trädkronorna runt gångbanan strax utanför min port lyste vackert blått när jag gick under dom och tittade upp, världen runt om var okänd och oigenkännbar där och då, även om jag nu minns i efterhand exakt var jag gick - inte mer än 200 meter från porten.
Ju längre jag gick ju starka känsla fick jag att det här inte var en trip, och det här är inte något som händer bara mig, utan något som hände världen över samtidigt, till allt och alla. Alla är på väg in i det jag nu är på väg in i. Jag minns inte ”logiken” eller hur jag ”resonerade”. Men jag var tvungen att fortsätta röra mig mot det, för att bli en del av helheten. När jag kommit de cirkus tvåhundra metrarna försvann jaget, eller ”egot” om man ska snacka psychonautspråk.
Jag sögs upp och blev ett medvetande istället. Allt och alla på jorden drogs in i ett enda medvetande. Medvetandet var alla, alla hade upplevt exakt samma sak som ”jag” tidigare gjort - inte liven som levts, utan själva episoden med sammansmältningen - men nu var alla en och samma medvetande, och varit hela tiden bara uppdelade på mängder av medvetanden, men nu var alla dessa medvetanden samlade i ett enda i ett vitt intet. Folk hade levt sina vanliga liv, i sitt eget lilla medvetande men slukats upp och sammanfogats till ur-medvetandet. Som ”jag” då delade med alla, även om jag inte fanns längre, eller någon annan, utan vi var ett medvetande.
Ett medvetande som var en gud på sätt och vis, ett medvetande som var allt som existerade, men en besviken och lite chockad sådan över vad det innebar. Inte en klassisk hiarkisk gud som kan styra och ställa andra med sin makt, utan en ”gud” i form att det bara fanns ett medvetande, som var allt, och på något viss bara delat upp det medvetandet på en massa andra saker, allt i universum och kanske mer där till. Det var ett överväldigande ansvar för detta medvetande, och en sorts ensamhet, och existentiell ångest över odödlighet. I efterhandsanalys kanske därför detta medvetande delat sig själv i miljarder och åter miljarder olika medvetanden för att inte stå ensam och förvirrad i ett stort vitt intet.

Här är jag som person inte längre medveten om omvärlden alls. Och jag vet för mitt liv inte hur jag tog mig tillbaka hem. Här kan jag väl i efterhand säga att jag är glad att det är coronatider så det är väldigt liten risk att någon såg mig, och om de såg mig vågade närma mig för att se hur det var fatt, då jag säkert vaknat upp på någon psykakut eller nåt.
Men det är alltså här jag tror medvetandet börjar morpha in i att vara känslor, koncept, abstrakter, och andra människor, men åter igen, inte helt säker när, var, och hur ting sker.
Delar kan man knappt ens kalla det för ett ”medvetanden”, det bara var, och det är ju en del minnesluckor, så där har man väl tagit ännu ett steg ut från medvetande.
Det är egentligen här de mest spännande sakerna händer, men är också de som är absolut svårast att översätta till vanliga ord, och även här saker hoppar på ett så abstrakt sätt att det helt enkelt är svårt för en nykter hjärna att skapa någon bild över, än mindre printa ner på papper. Även de mest personliga delarna, där jag trots jag är anonym skiter i att skriva ner då de är så otydliga, och vill inte ens skriva ner de för mig själv då jag inte lyckats lista ut vad de betyder. Så detta blir tyvärr den kortaste delen av historian.

Senare börjar dock snedtrippen. Jag vet inte vad som triggade den, men inte sovit på många många timmar, och inte ätit på många många timmar, så var kanske bound to happen. Misstänker att det var något fysiskt som orsakade den, nämligen hunger. Men det är i grunden vilda gissningar.
Om jag var lika trippad som när jag blev ett flytande medvetandande eller om trippen börjat tappa av vet jag inte, började den tappa av från att vara assblasted high till really fucking high så kan det också vara lite av orsaken. Att man plötsligt blir medveten om fysiska saker som tex hunger.
Men i upplevelsen började det någonstans med att saker började loopa sig medan medvetandet var en abstrakt form av något slag, medvetandet var bara någon form av slaggprodukt i en bugg i någon process i universum, det var en enormt abstrakt medvetenhet så vet inte om jag rättvist kan översätta den till ord, men långt förbi något människor kunde göra något åt, inte ens om universum självt dog ut genom ”the cold death” där det enda som finns kvar är ensamma fotoner som rusar fritt genom universum utan att någonsin stöta på varandra igen så skulle denna medvetenheten försvinna för den var liksom mellan de vanliga kemiska och fysiska processerna, en restprodukt som kommit fel, och där till inte borde ha ett medvetande, men nu haft oturen att fått det, och var där för evigt, och det var bara att acceptera.
Medvetenheten var även två-tre andra väldigt abstraka ideer men minns de inte tydligt nog för att kunna förklara de ens för mig själv.

Här tror jag trippen börjar avta lite, men det gjorde inte trippen bättre, igen, från obove excistence high till tripping balls high.
För medvetenheten börjar gå över från att vara koncept och abstrakter, till att vara en människa. Det är samma loop av evighetskänsla som pågår, men ändras sakteligen till att jag är fast i en person med totalt kollapsad mentalitet, jag har fortfarande inte en aning om vem jag är, jag kan vara en kollapsad hjärna på en tant, på en gubbe, på vem som helst var som helst, men jag är instängd i denna persons hjärna för denna har tagit sönder något totalt, och i ett läge där det inte går att göra något åt det, en loop av förvirring som kommer pågå till denna personen till slut dör, vilket i bristande tidsperspektiv skulle kunna vara en virtuell evighet.
Någonstans här omkring, i någon av de korta luckor av mild sanity som börjat uppkomma här och där bestämmer jag mig för att gå ut igen, för att breaka loopen. Även här visste jag inte till en början när jag senare landat om jag faktiskt varit ute eller om det bara hänt i min hjärna, då det var så freaky.

När jag kom ut gick jag samma väg som som jag gjort tidigare. Men denna gången var det inte några blåa magiska träd, en vilja att fortsätta vandringen för att nå något som visade sig vara en sammanfogning med allt, alla, och ”gud”. Istället var världen grå, kall och stormig, med kalla droppar som slog mot mig. Väldigt nära någon form av hellscape, eller vägen till den. Kanske av min tidigare känsla att jag var tvungen att fortsätta gå, fortsatte jag att gå även denna gången, trots helvetet där ute. Kom till ungefär samma plats tror jag, kanske inte lika långt, när den fysiska påverkan av kylan, gissar jag, fick mig att inse att det nog fanns någon form av verklighet och att detta kanske var den fysiska verkligheten jag befann mig i trots allt och bestämde mig att vända. Samtidigt och motsägelsefullt var jag än mer övertygad över att något var otroligt fel då den plats som tidigare var fin och vacker, nu var ful och jävlig, inte bara min lägenhet där världen loopade sig. Världen utanför var förstörd så att jag inte skulle kunna fly loopen i lägenheten.
Jag kom till en del där vägen delar sig, i verkligheten en helt vanlig gångbana, där ena leder till min port, som man ser från där vägen delar sig, och den andra leder till andra byggnader nedanför, som man också ser, men det var någon form av stor mening för mig, här gäller det liv och död eller något viktigt att ta rätt – jag valde ”rätt” då jag tog den som leder hem, om jag valde rätt i i den trippade flumvärlden vet jag inte.
Jag förstod senare, när jag landat att det inte bara var snedtrippen som gjort världen utanför till ett hellscape, utan det hade faktiskt blivit kraftiga vindar, molningt, regnigt och grått under natten, då det vid landning var exakt det vädret ute.

I hemmet fortsätter loopen. Men de här små korta öppningarna av förnuft kommer lite tätare. Jag börjar känna igen saker, saker som tillhör mig, jag vet inte vad de är, och vilken signifikans de har till mig, men det är ändå något där jag känner igen, någon förankring till verkligheten och mig som person.
Jag förstår vid ett tillfälle att jag kan kolla på klockan på datorn (ett starkt täcken på att jag är förbi toppen och på väg ned, att jag faktiskt förstår vad det är och ens kan se på den och tänka tanken att den har betydelsen ”tid”, och att ”tid” är ett koncept), och försöka lägga den på minnet, men det krävs ett jävla ansträngande varje gång för att både förstå varför jag ska titta på klockan, och vad klockan var förra gången – jag är inte helt säkert varför men sakta förstår jag att det är för att tiden är något som finns och att klockan är något jag kan se på för att se om den rör på sig. Hunger börjar göra sig fysiskt medveten, eller kanske redan gjort under en stund vid det här laget. Jag går till köket, tittar in i kylen, jag har ingen aning vad jag ska göra med det som är där inne, jag går till sängen och lägger mig i den, det går inte att somna där, då jag är fast i en loop för evigt, någonstans inne vet jag att hunger är jätteviktig, går till kylen igen inser att jag inte kan göra något med det. Efter en evig mängd loopade rundor förstår jag att det är äta jag bör, men har ingen aning om hur. Hungern är bara en drivkraft för att jag ska fortsätta vara i denna loop, ett trick för att jag ska må skit, för att jag inte ska kunna vara i sängen och sova, och istället gå till kylen för att inse att jag inte kan göra ett skit med det, och åter gå till sängen, och loopen fortsätter. Jag går fram och tillbaka mellan kylskåp och säng okänt hur många gånger. Dagen efter ser jag att jag skrivit datum och tid med spritpenna på ett lock i köket för att försöka fånga kontroll över verkligheten även när jag är i köket.

Någon gång mellan abstrakt loop till mer greppbar kylskåp-klocka-säng loop inser jag att jag kan dra upp mina persienner för en reality check, det är mörkt grått och jävligt, precis som när jag var ute, så blev bara ännu ett tecken på att jag är instängd här för evigt.
Någon gång under samma period klämmer jag fyra valium som jag lagt fram pre-tripp lättillgängligt just som trippstoppers, som jag läst kan fungera som det vid en snedtripp, tog det troligen mot den senare delen, eftersom jag på något sätt fattade mitt i kaoset att de ska agera som trippstoppers. Men de verkar inte hjälpt något, eller gick tiden så långsamt att evigheten ändå var där innan de slog in – eller var dosen helt enkelt för hög för att de ska ha någon effekt.

Till slut börjar jag i alla fall få en känsla för klockan, den rör sig nog framåt ändå, fattar att jag kan äta en sak i kylskåpet och äter den, och sakta sakta med säkert så återkommer jag till verkligheten, och till slut infinner sig en ro i kroppen av jag vet vem jag är, vad jag är, och i vilket sammanhang jag är, och i vilken värld jag är, och att jag trippar. Jag har så att säga äntligen landat.

Jag klarar skriva till folk, även om det är en lite overklighetskänsla kvar, och lätt identitetskris är där från de andra människor jag varit under trippen, när jag nu plötsligt kommunicerar med omvärlden – och varenda atom lagar former i många timmar på ett sätt som jag i vanliga fall hade sagt för mig själv ”damn vad jag trippar”, men inte denna gång, inte efter de 100 lager över jag precis befunnit mig i. I efterhand, helt nykter inser jag att jag trippade ganska hårt fortfarande där, och jag minns inte vad jag skrev, men relativt sett kände jag mig normal.

Vid 11-12 tiden lägger jag mig och lyckas somna. Vaknar vid 17, de visuella effekterna är borta, något jag alltid saknat lite efter trip, men inte denna gång, bara platta, stilla objekt, som de tryggt ska vara. Klockan är 23:30 nu när jag skrivit klart detta, och jag känner mig för tillfället klar i huvudet och full kontroll över min hjärna.

Wow

Mycket bra beskrivet och då vet jag hur svårt det är att finna ord för att beskriva en sån Trip

5/5

Otroligt bra skrivet. Väldigt emotionellt laddat. Jag fällde ett par tårar av det här stycket!


5/5

Känner igen mig mycket av det du beskriver även om jag inte är ute och ränner toktrippad. Ett och samma medvetande tror jag kallas solipsism, väldigt intressant och något jag också upplevt.

Det var verkligen värt sin tid att läsa, fint & väl beskrivet.

Sjysst första inlägg må jag säga.

Ger det 5/5

Jag gillar verkligen hur du beskriver gudamedvetandet. Att vara ett med allt i universum och därmed vara det enda medvetande som existerar har jag också upplevt. Jag tyckte det kändes mycket konstigt att allt som fanns var jag. Det skulle ju i så fall betyda att jag var det enda som fanns. Jag kände mig väldigt väldigt ensam i det tillfället. Som en astronaut tyngdlöst flytande genom universum eller en mikroskopisk partikel som blivit tappad mellan atomer.

Väldigt bra skrivet och du fick nog med det mesta av trippen! 5/5

Tack för kommentarerna! Det uppskattas.


Ser att jag skrivit μg på changan i början. Ska såklart vara mg inte μg. 40mg + 210mg.

Du har varit felinformerad Ang changa, 15 min är standard och 5 min om det är fribas DMT. Ayahuasca varar 4-5h. Brukar också blanda changa med lsd men ser till att röka såpass mycket att jag försvinner helt och inte vet att verkligheten existerar längre.

Jo, jag märkte det. Därav besvikelsen.

Förmodligen är det en paradox. Många men ändå en samtidigt.

Besökte också det där kollektiva medvetandet under en för stark lsd tripp. Först var det väldigt mycket ångest att vara fast i en o vacker evighet som fången och ensam men sen gick det förbi och jag vatr uppkopplad till ett stort nätverk av andra själar och vi hade millesekunds telepatiskt kontakt med varandra. Det var otroligt vackert och maffigt. Man bara tittade in i deras medvetandes arkiv så visste man allt den hade varit med om direkt och alla delade med sig av sina erfarenheter till varandra så allting hade ett värde till någon annan.

Tror det är som med allt det finns två sidor alltid en vacker och en oattraktiv. Bara frågan om vad man ställer in sig till och vilket perspektiv eller filter man ser igenom.