Vad är den hemskaste och oförlåtligaste ett barn kan göra, enligt dig?

Sådan som mig? Rekommendationen var allmän och inte bara till dig. Ha en trevlig kväll!

Ja. En person som fabulerar fram en slutsats ur premisser som inte har givits i en skriven text kan rimligtvis inte vara en god källa för litteraturtips. Ditt falska lismande faller platt.

Känner lite samma sak!
Hen-idioti och annat efterblivet får de gärna ge fan i också.

Okej. Jag var i alla fall ute efter att diskutera och inte bråka. Ursäkta om jag missförstod tidigare inlägg.

Absolut men man kan alltid sluta med att vara en hen men islam är annorlunda. Det är ren och skär ondska det är djävulens religion.

Deras pedofilprofet : 🐑👈

Ursäkten är godtagen och därmed tar jag tillbaka mina hårda ord och ber också om ursäkt. Vad var det du ville diskutera? Angående mitt inlägg, alltså.

Du hade skrivit något om villkorslös kärlek som "faktum", men när jag nu läste om ditt inlägg såg jag att du även där utgick från dig själv, som du senare förtydligade.

Jag har personligen lite svårt för det uttrycket och tänker mer i termer av anknytning och den evolutionära driften att skydda sina (små) barn. Det är också en process som vissa kan behöva hjälp med, det sker inte alltid naturligt och som det borde. Tyvärr.

Jag uttrycker det inte gärna heller som ”villkorslös kärlek”, utan jag speglade bara medlemmen Lavas uttryckssätt när denna svarade på mitt inlägg. Jag förstod vad Lava menade, i vilket fall som helst. Jag uttrycker det hellre så som jag gjorde inledningsvis i denna tråd. Det hände något inom mig när barnen föddes och det känns som att jag sedan dess har en villkorslös anknytning, för att nu kombinera olika medlemmars uttryckssätt, till dem.
Men jag är fullt på det klara med att det finns många föräldrar som inte upplever det så här. Med mer eller mindre förödande resultat.
Faktum är att jag befinner mig i en tid i barnens liv då jag måste putta dem ut över bokanten i mer eller mindre utsträckning, beroende på deras individuella ålder och särart, och det känns inte alltid helt lätt. Å andra sidan känner jag ett behov av att luta mig tillbaka och inte varje vaken timme på dygnet finnas där som backup. Fast så kommer det att förbli, det inser jag. Men man kan väl ändå få leka med tanken? Jag befarar att jag kommer att gå i graven som en fullständigt utschasad farfar och morfar...

Jo, jag har förstått på många med vuxna barn att den där oron får man fortsätta leva med som förälder livet ut.

Bli socialdemokrat.

Så är det nog. Jag tröstar mig med att man skulle kunna kalla det ”kärt besvär”. 👍🏻

Jag vet inte är d nån skillnad mellan barn å vuxna