Malmö Fat Front håller tal på Feminism Underifråns manifestation den 8 mars.
https://www.youtube.com/watch?v=1rUVhXkQq5c
Här är talet i sin helhet:
Hälsoriskerna med övervikt är medicinskt dokumenterade och något vetenskapligt belägg för att det är rasism eller den vite mannens fel existerar naturligtvis inte.
Finns det inte mer väsentliga frågor som bör vara viktigare, som att övervikt ökar risken för fettlever, 2-diabetes, högt blodtryck, höga blodfetter och hjärt- och kärlsjukdomar?
Varför ägnar feministiska fettaktivister så mycket tid att "uppfinna" absurda resonemang?
https://www.youtube.com/watch?v=1rUVhXkQq5c
Här är talet i sin helhet:
Citat:
Kroppen är ett slagfält för moral och disciplin och kampen om kroppen berör oss alla. Fettaktivism är kamp mot kapitalism, rasism och patriarkat, och Malmö fat front är en grupp som kämpar mot dessa strukturer.
En av anledningarna till att tjocka personer diskrimineras är att tjocka kroppar förknippas med sjukdom, ohälsa och lathet. De ses som kostsamma, ineffektiva och obrukbara.
Kapitalismen förlitar sig på arbetarklassens förmåga till kroppsarbete. Därför är en god arbetare en arbetare vars kropp kan disciplineras och vara produktiv. En kropp som kan arbeta hårt och länge.
En trend som verkar hålla i sig är att arbetsköpare på olika sätt uppmanar arbetare att ägna sin fritid åt att disciplinera kroppen, förklätt i att bry sig om vår hälsa. Arbetsköpare bryr sig inte om oss, dom bryr sig om vår förmåga att arbeta. Vi anser att fritiden inte är till för att göra oss produktiva inför arbete. Vi kämpar för rätten till våra kroppar och att inte disciplineras för att gynna kapitalismens intressen och tillväxt.
Föraktet mot tjocka människor har också sina rötter i rasism. Det västerländska kroppsidealet bygger på den vita människan som ideal och idealet är endast möjligt för några få människor att uppnå, några få vita människor.
Sjukvården använder sig fortfarande av måttet BMI som, förutom att det är framtaget som ett statistiskt verktyg för grupper och inte individer, också är framtaget med den vita mannen som mall.
Vi kämpar för att krossa det rasistiska vita kroppsidealet. Vi kämpar för att vi ska få vård baserad på mänskliga förutsättningar och behov, istället för den vita mannens.
Patriarkatet reducerar oss från människor till kroppar som ska behaga och vara tillgängliga för den heterosexuella cis-mannen. Helst av allt ska våra kroppar vara smala och vältränade, för att visa upp våra "bästa" , mest attraktiva, sidor.
Vi förväntas ägna vår tid åt kroppsliga projekt som att hålla kroppen smal med de medel som krävs för att den ska nå fysiskt omöjliga och livsfarliga mål.
Vi kämpar för att få finnas på våra egna premisser och ägna oss åt annat än att försöka pressa oss in i patriarkatets mycket smala passform.
Fettaktivism är motsatsen till vad som förväntas, och ofta avkrävs, av oss i vårt kapitalistiska, rasistiska och patriarkala samhälle.
Fettaktivism är kroppsligt motstånd, strejk och anti-disciplin.
Fettaktivism är en markering: vi ställer inte upp längre.
En av anledningarna till att tjocka personer diskrimineras är att tjocka kroppar förknippas med sjukdom, ohälsa och lathet. De ses som kostsamma, ineffektiva och obrukbara.
Kapitalismen förlitar sig på arbetarklassens förmåga till kroppsarbete. Därför är en god arbetare en arbetare vars kropp kan disciplineras och vara produktiv. En kropp som kan arbeta hårt och länge.
En trend som verkar hålla i sig är att arbetsköpare på olika sätt uppmanar arbetare att ägna sin fritid åt att disciplinera kroppen, förklätt i att bry sig om vår hälsa. Arbetsköpare bryr sig inte om oss, dom bryr sig om vår förmåga att arbeta. Vi anser att fritiden inte är till för att göra oss produktiva inför arbete. Vi kämpar för rätten till våra kroppar och att inte disciplineras för att gynna kapitalismens intressen och tillväxt.
Föraktet mot tjocka människor har också sina rötter i rasism. Det västerländska kroppsidealet bygger på den vita människan som ideal och idealet är endast möjligt för några få människor att uppnå, några få vita människor.
Sjukvården använder sig fortfarande av måttet BMI som, förutom att det är framtaget som ett statistiskt verktyg för grupper och inte individer, också är framtaget med den vita mannen som mall.
Vi kämpar för att krossa det rasistiska vita kroppsidealet. Vi kämpar för att vi ska få vård baserad på mänskliga förutsättningar och behov, istället för den vita mannens.
Patriarkatet reducerar oss från människor till kroppar som ska behaga och vara tillgängliga för den heterosexuella cis-mannen. Helst av allt ska våra kroppar vara smala och vältränade, för att visa upp våra "bästa" , mest attraktiva, sidor.
Vi förväntas ägna vår tid åt kroppsliga projekt som att hålla kroppen smal med de medel som krävs för att den ska nå fysiskt omöjliga och livsfarliga mål.
Vi kämpar för att få finnas på våra egna premisser och ägna oss åt annat än att försöka pressa oss in i patriarkatets mycket smala passform.
Fettaktivism är motsatsen till vad som förväntas, och ofta avkrävs, av oss i vårt kapitalistiska, rasistiska och patriarkala samhälle.
Fettaktivism är kroppsligt motstånd, strejk och anti-disciplin.
Fettaktivism är en markering: vi ställer inte upp längre.
Hälsoriskerna med övervikt är medicinskt dokumenterade och något vetenskapligt belägg för att det är rasism eller den vite mannens fel existerar naturligtvis inte.
Finns det inte mer väsentliga frågor som bör vara viktigare, som att övervikt ökar risken för fettlever, 2-diabetes, högt blodtryck, höga blodfetter och hjärt- och kärlsjukdomar?
Varför ägnar feministiska fettaktivister så mycket tid att "uppfinna" absurda resonemang?
