Sammanfattning:
Nandra själv är en privilegierad journalist och författare som troligen bor i ett välbärgat vitt område och umgås med kultureliten. Nu ska hon tala om för "oss svenskar" hur rasistiska vi är. Har hon en poäng?
Nandra berättar sedan om hur hon i din uppväxt i Sverige på 1980- och 1990-talet minsann blev mobbad av en skinhead i skolan och på bussen fick höra av äldre tanter "man vet ju hur sådana som hon är". Sedan övergår hon till att säga att den som vill förneka att rasism förekommer hela tiden mot mörkhyade ägnar sig åt gaslighting. Och så säger hon att vita absolut inte vill se mörkhyade i maktställning.
Det är svårt att bevisa vardagsrasism – att vi intuitivt dömer någon baserat på utseende, hudfärg eller ursprung.
Kan vi inte tala om denna instinktiva kategorisering missar vi en gemensam grund för ett samhällsbygge med en hållbar samexistens byggd på mångfald.
Svenskar talar om rasistiska strömningar/konnotationer/attityder istället för att kalla det rasism.
Ett samhälle som inte klarar av att hålla ett levande samtal om rasism klarar inte heller att hålla isär källorna till den oro människor kan känna inför exempelvis invandring.
Rasismen vandrar över generationer och gränser. Vill vi se en fungerande integration måste vi först se rasismen i vitögat – den som sällan syns i statistiken.
https://kvartal.se/artiklar/en-blick-pa-rasisten-i-dig/
Nandra själv är en privilegierad journalist och författare som troligen bor i ett välbärgat vitt område och umgås med kultureliten. Nu ska hon tala om för "oss svenskar" hur rasistiska vi är. Har hon en poäng?