Kommer du vara en närvarande far/morförälder?

Har exakt samma funderingar som dig. Sörjde inte mina far/morföräldrar, eftersom de inte var närvarande. Min morfar var kul och kom ofta förbi, men jag hade inte den där speciella relationen man önskar att man hade.

Nu när jag har barn så hör man bara ursäkter utav föräldrarna för att slippa komma förbi, även om de pratar om att vilja hälsa på. Jag och min fru har inte fått någon avlastning alls av någon under vårt första år med barn och det är lite synd, gör ju inte relationen till föräldrarna starkare.

Vet inte ens om jag kommer känna sorg när föräldrarna går bort pga. detta.
Tror faktiskt att väldigt många, helst äldre har helt tappat det när det gäller mobilen. De sitter som klistrade med den eller framför datorn på fritiden och dränerar sig totalt, vänder på dygnet vilket suger ut all energi att engagera sig för något av värde.

Det finns en viss risk att det här kommer bli en riktigt bra tråd. Tummen upp för samtliga inlägg än så länge och speciellt för trådstarten. Det här är en tråd som jag hoppas kan ge folk en tankeställare!

Min mormor dog decennier innan jag föddes. Min morfar dog när jag var endast något år gammal. Morfar levde på det familjen idag har som landställe och det ligger långt bort ifrån vardagen så även om han levt 10 - 15 år till är det oklart hur nära vi varit. Möjligt att vi åkt upp och fått en fantastisk tid på landet under somrarna tillsammans, men i övrigt lär det inte blivit mycket alls.

Farmor och farfar besökte vi, dom bodde en hyfsad bit bort (inget man åker varje dag som mor/farförälder), en del på helgerna samt att dessa var delaktiga då och då på andra evenemang.

Har du sett "Kan du vissla Johanna?" som sänds varje jul numera? Tänk dig Per Oscarssons karaktär innan han börjar värma upp till unga killarna som har huvudrollerna. Det ungefär var min farfar. En bra person, men rätt hård och levde mycket i sin egna värld. Kanske inte den typen av farfar man önskar sig. Väldigt "old school" på gott och ont. Han dog dessvärre innan jag fyllt 15 år så vår tid tillsammans var begränsad oavsett. Det är en klar fördel på vissa sätt att få barn tidigt och sedan barnbarn relativt tidigt.

Farmor dog några år innan farfar, men var den mor/farföräldern som satte starka personliga spår. Hon blev allvarligt sjuk sista åren samtidigt som hon tog hand om farfar samt bodde lite för långt bort, men minns att hon satt barnvakt (vilket hon gjorde mer åt äldre syskon). Minns henne med värme. Typisk bull-farmor som alla älskade. Hade hon kanske varit lite yngre, friskare och bott närmare så tror jag vi hade fått riktigt bra relation.

Jag grät inte under farfars begravning, men under farmors. Kan känna igen mig lite i vad TS skriver via farfar. Han hade mot slutet av sitt liv relativt många barnbarn, men jag tror i princip ingen förutom möjligtvis dom allra äldsta (det är decennier mellan äldsta och yngsta) har någon mer personlig bild av honom. Någon varmare kontakt. Känner inget hat eller så då han faktiskt uppfostrat sina barn väl, men han var ganska avståndstagande. Lite som dagens barn med datorer. Han sa hej och det allra nödvändigaste, men försvann snart till sitt trots att han kanske inte träffat barnbarnen på veckor/månader. DET är något far/morföräldrar och egentligen alla borde tänka på att inte göra. VAD exakt är så viktigt på t.ex. datorn, mobilen eller något annat att det inte kan vänta åtminstone ett litet tag?

Jag vet inte om jag kommer bli en förälder så frågan om jag kommer vara en närvarande far/morförälder är svår att realisera i detta nu, men jag hoppas det (om det nu kommer ske).

Min uppfattning - på ett väldigt svagt statistiskt underlag ska medges (egna + bekantskapskretsens) - är att många far- och morföräldrar tycker det är för jobbigt med små. Även fast de inte behöver byta blöja, ta tidiga mornar eller torka en enda snorig näsa - så är det för intensivt för dem. De har sina rutiner och intressen, det var för länge sen de själva hade små barn, de pallar inte.

Och jag kan till viss del förstå det. Små barn är intensiva. De har enorma mängder energi och hjärnan är potatismos efter att ha umgåtts med dem några timmar. Är man inte van, är det en stor omställning.

Men som jag återkommit till i tråden - jag tror att det är ett pris värt att betala. Barnbarnen kan ge så väldigt mycket mer än vad alla de där sovmorgnarna kan.

Jag tror många mor- och farföräldrar har dåligt samvete för hur de prioriterar, men försöker ignorera det. De har ingen lust helt enkelt.


Tack! Har inte sett den filmen tyvärr.

Åldersskillnad och geografi påverkar självklart möjligheterna. Det är en stor skillnad på att bli farfar som 50-åring och att bli det som 75-åring, självklart.

Samtidigt kan jag tycka att är du pensionär, har du hälsan så pass att du kan gå, lyssna och prata ordentligt - då finns alla möjligheter att vara en väldigt engagerad far- och morförälder.

En annan aspekt är mängden barnbarn självklart. Har du 15 st kanske du inte hinner engagera dig så mycket som du vill i alla.

------

För att repetera min lärdom från trådstarten: Att bli farfar/morfar - det är på MIG att bygga relation. Visst påverkar geografi, min hälsa, min relation till mina barn - men vill jag bli en viktig person i barnbarnens liv, måste jag finnas där. Om jag inte orkar det, får jag sitta där ensam på ålderdomshemmet. Det kanske jag får ändå, även om jag är super-engagerad. Men om jag väljer att prioritera sovmorgnar 365 dagar per år när jag skulle kunna hänga med barnbarnen, finns det bara en person att skylla på.

Kocken Magnus Nilsson sa en gång att om vi inte lär genom generationer hur vi ska laga maten så går vi misste om den.

Ja, vad ska jag säga om det här bissarra ämnet. Idag är vi så viktiga att en golf resa till Thailand och sprit är viktigare än våra barnbarn. Allting handlar om att ta något och absolut inget om att ge, vilket får anses som grunden till att vara en närvarande förebild för ett barn.
Jag har haft en mycket tråkig relation till mina morföräldrar och någon farfar hade jag inte. Men min farmor var alltid glad att vara runtomkring oss barn och var ständigt närvarande. Hon är troligtvis anledningen till att jag lever idag.
Jag hade tyvärr mycket frånvarande föräldrar vilket skapade stora problem för mig som vuxen med många år av missbruk. Under den tiden var jag också en mycket frånvarande förälder själv, vilket jag får be om ursäkt varje dag för, genom att göra annorlunda nu.
Men i mitt tillfrisknande började jag se hur saker och ting var fästa i varandra och att det inte existerade någon separation av livet, allt var livet. Jag förstod att jag var tvungen att ge för min egen skull, för att jag skulle må bra.

Tyvärr så ser jag idag att mina föräldrar och min sambos föräldrar oftas gör saker för våra barn pga att dom vill ha något, eller pga skuld till oss. Mina föräldrar vill ha kärlek från sina barnbarn men vill inte ge någon och min sambos föräldrar "ställer upp" för oss eftersom vi behöver hjälp.
Jag kan inte förändra det här och det är mor och far föräldrars uppgift att fixa sig själva innan dom hjälper sina barnbarn med något.
Jag kommer göra allt jag kan för att finnas där för mina barnbarn, om jag får några, en närvarande vuxen som ser dom för vad dom är. Inte för att jag ska bli älskad av dom eller att det är synd om dem, utan för att alla behöver hjälp hela tiden. Vuxan behöver hjälp i sitt föräldrarskap utav en generation som redan gjort det och barnen behöver massor med stabila vuxna runtomkring sig som kan visa hur man hanterar känslor och misslyckanden.

Det vi gör nu med barn på dagis och mor-farföräldrar som väljer bort sina barnbarn mot husvagnar, resor, golf och annat oviktigt är forskning i realtid och kommer sluta mycket illa. Människan är en grupp varelse som behöver andra människor att spegla sig i konstant för att må bra. Så har det sett ut under lång tid och det vi gör nu kommer leda till ensamhet och osäkerhet.

Den filmen, Kan du vissa Johanna?, berör ju detta ämne på ett sätt och är endast 55 minuter lång. Rekommenderas, då den är lite små mysig.

Håller med. Livet handlar ju om prioriteringar. Visst är det kul med golf och sovmorgonar, men att vara där för ett barnbarn kan ju betyda väldigt många olika saker. Det är bara ens fantasi som mor/farförälder som sätter gränserna. Man kanske kan vara den som tar med barnet på alla fotbollsträningar, någon som bakar varje fredag och bjuder på speciellt fika eller vad som helst. Åldern som du nämner på barnet är dock viktigt. Ska jag strunta i mitt barnbarn för att när barnet är 9 år helt plötsligt bli en super-farfar så kan det gå fel. Då tycker barnet mest det är skumt att jag som aldrig varit där helt plötsligt vill bli dess bästa vän.

Man kan ju faktiskt åka på resor OCH vara tillgänglig för ett barnbarn. Jag menar.. Man reser ju inte 250 dagar om året. Sedan kan man alltid köpa en kul present på resan till barnbarnet och ägna en stund att berätta om resan för barnet. Därefter ägna närmsta tid mer åt barnbarnet.

Tack, vilket bra inlägg och diskussionsämne.
Jag var tajt med min mormor: en fantastisk kvinna som på en del sätt stod mig närmare än min egen mamma. Mormor älskade mig helt villkorslöst och tyckte att allt jag företog mig var bra. När jag var ung bodde jag hos henne ibland, och vi hade båda glädje av det.
Min farfar mindes jag som snäll men han dog tidigt. Farmor tyckte (av någon anledning) inte om pojkar. Vi blev inte så tajta.

Nu är mina egna barn nyssvuxna. Jag hoppas på att få barnbarn snart och planerar att skämma bort och älska dem i kopiösa mängder.

Exakt. Som far/morförälder, särskilt pensionerad sådan, har du 365 sovmorgnar per år om du vill. Att offra någon av dem är inte hela världen. Du hinner golf, husvagnssemester, gran canaria och karaokekväll med vännerna ändå.

Det är väl där min sko klämmer - viljan tycks saknas.

Häromsistens när farfar och farmor var på besök kunde de inte ens bemöda sig med att kliva upp på vardagen efter och säga hejdå till barnbarnen klockan 7, utan de sov till kl 9 som vanligt. En liten grej såklart, men så liten uppoffring att kliva upp 10 minuter, ge kramar till alla, sen gå och lägga sig igen och sova tills de måste äta frukost före tåget går.

Jag har god lust att ta upp det här ämnet med dem. Men det tar emot. Jag kan inte tvinga dem, jag vill INTE tvinga dem - de ska vilja själva, de ska vilja vara med i matchen. Min uppfattning nu är att viljan saknas, och det blir främst på deras bekostnad. Barnen klarar sig med mamma, pappa och kompisarna.

Om min son väljer att skaffa barn lika sent i livet som jag gjorde, så kommer jag inte få se mina barnbarn växa upp. Det är den bistra sanningen i mitt fall, tyvärr.

Håller med och är tveksam om "ta upp ämnet" kommer att hjälpa. Alla relationer bygger på att man ska VILJA träffa någon, umgås med någon, resa med någon, fika med någon.. Att umgås med en person för att tillfredsställa någon annan eller tvinga sig själv fungerar inte.

Udda exempel: Jag har en bekant som är en mycket märklig person. Inte ond eller farlig, men udda. Extremt svår att veta var man har honom. Hans mamma sa till min kompis, i vuxen ålder, att umgås med honom. Han behöver vänner. Min kompis gjorde det då han själv kommit upp i åren och inte har världens bredaste umgängeskrets, men det har runnit ur sanden. Gillar man inte någon på en personlig nivå lurar man bara sig själv. Det måste finnas något slags driv! Man kan inte tvinga någon att tycka om dig.

Likt en del far/morföräldrar tror jag många överhuvudtaget blivit så bekväma, men någon dag kommer man sitta där ensam och undra var alla tog vägen oavsett om det är när man ligger döende på sjukhuset eller ska ha stor 50-års fest (men har få att bjuda).

Frågan är hur man får folk generellt att vakna upp ur sin bekvämlighet utan att peka med pekpinne på situationen? Hur får man mor/farföräldrarna att lära barnbarnen hur man klipper gräs istället för att läsa någon bok för 167:e dagen i rad i skuggan för sig själv.

Känner inte alls igen mig i alla beskrivningar här. De mor/farföräldrar som jag kunnat ha kontakt med minns jag med värme. Två träffade jag aldrig, men de andra två hämtade mig på dagis, bakade bullar och lät mig sova över. Tyvärr dog den ena tidigt, så har inte så mycket minnen från henne och den andra har de senaste knappt tio åren blivit fruktansvärt dement, vilket delvis tyvärr överskuggat den hon var förr.

Mina egna föräldrar är extremt engagerade i mina barn. Hämtar minst en gång i veckan, tar gärna över dem på övernattning, går i skogen, åker skridskor och liknande. De brukar t.o.m. säga att de är oroliga för att bli uppfattade som påträngande. Barnens morfar är så engagerad han kan. Mina kompisar verkar ha samma förhållande till sina föräldrar. Konstigt att det kan vara så annorlunda.

Nej, ta upp det är nog en dum idé. De kommer antingen bli defensiva eller kanske börja umgås mer fast viljan saknas, ingenting av det blir bra.

Enda tanken är väl att det ska bli en tankeställare för dem. De kanske inte fattat vilken möjlighet det är de går miste om. Men det är väl lite hybris att tro att man ska kunna ha den effekten på en människa, att de helt ändrar sitt beteende för vad man berättar för dem.


Bara att gratulera. Uppskatta det du har, för som tråden visar är det ett privilegium att ha så engagerade far- och morföräldrar. Barnbarnen får fler viktiga vuxna i sitt liv med stark anknytning, ni som föräldrar får avlastning, förhoppningvis blir alla lyckligare av engagemanget och banden som knyts.

Jo, barnen är verkligen förtjusta i farmor/farfar och morfar. Har givetvis var tacksam för all avlastning vi fått, men inte funderat så mycket på att intresset kan tryta för en del mor/farföräldrar. Får nog bli än mer tacksam på den punkten.