Hon blev förtidspensionär när hon var 18.

Mobbningen i skolan knäckte Petra Nilsson, 21.
Hon blev förtidspensionär när hon var 18.
-Jag vill ju inte leva så här hela livet. Jag vill studera, skaffa jobb och familj som alla andra, säger hon.
I snart sex år - sedan skolavslutningen i nian - har Petra Nilsson gått sysslolös hemma.
Hon kände sig mobbad och utfryst i skolan under tre år.
-Jag blev hackkyckling. Det var ingen i skolan som brydde sig om mig, säger hon.
Petra förlorade självförtroendet, självkänslan och livsglädjen. Hon blev djupt deprimerad, fick panikångest och social fobi. När skolan var slut ville Petra aldrig mer återvända.
-Jag orkade inte mer. Jag kände mig så misslyckad och sviken. Jag kände att jag inte hade någonting att leva för, säger hon.
Petra fick antidepressiva mediciner. Hon var 16 år.
Sedan dess har hon levt i ett ingenmansland.
-Jag var hemma hela dagarna. Det fick mig att känna mig värdelös, säger Petra.
I tre år levde hon utanför skolan, arbetslivet och alla socialförsäkringssystem.
När hon var 18 år hörde hennes mamma talas om aktivitetsersättning. Petra ansökte om och beviljades bidraget på grund av sin psykiska ohälsa.

Ingenting har hänt på tre år

Hon hade precis blivit vuxen, när hon blev förtidspensionär.
Petra är tacksam för att hon slipper oroa sig för ekonomin. Tack vare aktivitetsersättningen kunde hon flytta hemifrån och skapa sig ett eget liv. Det negativa är att ingenting har hänt under de tre år som hon varit förtidspensionär.
-Jag är ju kvar i samma situation som tidigare, säger Petra.
På tre år har hon bara träffat försäkringskassan två gånger.
-Det har fungerat jättedåligt. Det har inte varit någon uppföljning alls, säger Petra.
I höstas flyttade hon till Gävle. Och nyligen fick hon en inbjudan av försäkringskassan på den nya orten till ett samtal om sin framtid.
-Det är ett steg på vägen. Det känns som det rör på sig.
Allra helst vill Petra plugga in gymnasiet.
-Men jag får panik bara jag närmar mig en skola. Jag vet att jag är smart och har huvudet på skaft. Men det räcker inte för att övervinna min rädsla.
Istället vill hon arbetsträna. Men för att klara det måste Petra få hjälp mot sin panikångest och sin sociala fobi.
I två år köade hon till en psykolog i landstinget. Men det var först när Petra tappade livslusten som hon fick förtur i januari.
-Då förstod de hur allvarligt det var och prioriterade mig.

Sex förlorade år
Petra är mycket uppgiven. Trots att hon bara är 21 år, så känner hon att livet ligger bakom henne.
"Nu sitter jag här, drömmer om det som kunde ha blivit, men som aldrig blev".
Så skriver hon i ett mejl till Aftonbladet.
-Jag kunde ha studerat eller haft ett jobb. Jag hade kunnat göra något med mitt liv. Jag har i princip ingenting i dag, säger Petra.
Den största glädjekällan i hennes liv är flickvännen Mandi, 32, som bor i England.
- Vi planerar att gifta oss.
Just då glittrar det till i Petras blick. Annars är framtidstron bräcklig.
-Jag försöker bryta det här och ta mig ur sysslolösheten. Men det är svårt att tro att det ska lösa sig för mig, säger hon.

Hon blev förtidspensionär när hon var 18.
-Jag vill ju inte leva så här hela livet. Jag vill studera, skaffa jobb och familj som alla andra, säger hon.

dessutom så tror jag stenhårt på att hennes "psykiska ohälsa" blir mycket bättre om hon börjar jobba och kommer ut i samhället.