Vilka tror ni våra förfäder hade i tankarna när de byggde upp landet?

Mina far och mor-föräldrar var mest rädda för tysken och ryssen, Hitler och atombomben. De var vanliga sossar som levde i nuet rätt mycket och njöt av att inte vara fattiga längre (födda tidigt 1900-tal så de var fattiga när dem växte upp), njöt av att ha ett litet fint hus och dricka kaffe med 7 sorters kakor, ha syjuntor, snickra och folkbilda sig på ABF

Jag är knappast någon Sverigehatare. Men jag lider inte heller av vanföreställningar.

Ja, ungefär så.

Precis som idag. Dom allra flesta är mer intresserade av att fundera över vilken tv-serie som ska plöjas till helgen än att engagera sig politiskt. Självklart har man åsikter men det är knappast något som genomsyrar hela vardagen som TS tramserier.

Jag har redan hållit med dig i andra saker du skrivit i tråden, men när det gäller trådstarten ska man inte göra det krångligt för sig.

Tanken är väl att våra förfäder för många generationer sedan inte kunde veta att deras land en gång skulle befolkas utifrån med främmande människor, mer olika dem själva än någonsin tattare och finnar. Visst slet man för att överleva, men det fanns troligen en förhoppning om att kunna lämna något efter sig i arv inom släkten. De här människorna för länge sedan kunde å andra sidan heller inte veta att folket i landet först skulle utveckla en nationskänsla, till att börja med, att vi skulle börja se samhället som vårt, och att media (inkl. nätet) därefter skulle ge oss alla chansen att hålla pejl på det mesta av värde som händer runt omkring oss. Tidigare hade man inte de perspektiv som vi har i dag. Då var familjen och släkten den viktigaste enhet som fanns. Ren överlevnadsinstinkt.

Det man verkligen kan fråga sig är om landets styrande skikt historiskt varit OK med läget nu. Öppna gränser, ingen kontroll, förakt för lag och rätt, vanskötsel av riket. Gustav Vasa, till exempel: vad hade han sagt? Det lär vi aldrig få veta, så det är inte så intressant. Poängen är i alla fall att påminna om att det är tidigare generationers slit i ur och skur som gett oss det land vi tar illa hand om i dag, vilket kan uppfattas som rätt respektlöst. Det är så jag uppfattar det. Det gäller oss som är i livet i dag och inte den som är död sedan länge, fast vi kan minnas honom eller henne ändå och undvika att i onödan trampa på graven.

Man kan väl gott minnas och hylla sina förfäder utan fantasier som är helt gripna ur luften.

De var samtidigt otroligt plikttrogna och hederliga människor. Man hjälpte varandra mycket ”i kvarteret” och det fanns med största sannolikt en mycket större tilltro människor emellan då.

Alla är barn av sin tid. Situationen idag hade givetvis varit sci fi för den tidens folk. Framför allt hade de knappast velat att deras etniska grupp skulle gå och bli minoritet i framtidens land, det vi nu är i många orter redan.

Det krävs en kokad groda för att få ett folk att köpa det.