Avlivade Tyskland sina egna invalidiserade östfrontssoldater?

Tyskland var ganska tidiga med att försöka rehabilitera skadade soldater så att de kunde återvända till tjänst eftersom att de hade brist på manskap. Skadade soldater kunde fortsätta att tjänstgöra som vakter eller för att bekämpa partisaner och uppror i ockuperade områden.

Det finns på youtube gamla propagandafilmer från tredje riket. Jag hittade den inte nu men en av dessa jag sett var om hur invalidiserade fortfarande kan göra sin plikt, även om de t.ex. förlorat ett ben. Jag får det inte att gå ihop att de skulle visa upp invalider i sin propaganda men samtidigt avliva dem för att de inte ska synas. Invalider från stalingrad ännu mindre då dessa togs till fånga av ryssarna och de få som återvände till tyskland gjorde det långt efter krigsslutet.

Den nazistiska tyska staten avlivade bara människor med ärftligt överförbar sjukdom.

Jo men frågan är ju också då om personerna faktiskt vill dö... det är ju inte dödshjälp om det sker emot ens vilja. Men det lär helt klart finnas soldater som faktist vill dö hellre än att leva i ett sådant uselt tillstånd fast det lät inte som det baserat på deras konversation.

Kan nog vara så att det var begränsat och lades ned tidigt av någon orsak.

Krigsfångar är en helt annan sak särskilt på Östfronten. Det var förstås alla medvetna om att man inte kan lita på att bli särskilt väl behandlad av den som försöker skjuta dig. Sedan var det stor skillnad på befälhavare. Wehrmacht bestod av officerare med värderingar ur den gamla preussiska skolan: män som nostaligskt såg tillbaka på tiden med blänkande stövlar och spikhjälm på huvudet. De skulle knappast skjuta fångar eftersom det helt enkelt inte vore värdigt. SS-bataljonerna däremot hade knappast några moraliska betänkligheter för någonting. Den ryska sidan var erkänt grisig och hämndlysten så Gulag var nog det bästa man kunde hoppas på där.

Det här handlar dock om att skjuta sina egna och att sätta det i system för att spara resurser. Det gjorde man inte. Tyskland gjorde det inte. Sovjet gjorde det inte. Därför att det skulle fullständigt utpåna moralen bland soldaterna och troligtvis leda till revolt, mass-destertering eller inbördeskrig. Det senare hände i Tyskland i WW1. Det förstnämnda hände i Ryssland i samma krig. Man kan inte pressa soldater hur mycket som helst och vissa saker är viktiga, inte minst av symbolskäl. Om du ska riskera livet vill du att någon kommer och hämtar dig när du blir skjuten, och att det finns en sjukvårdskedja där du kan bli hemskickad. Det är ju ett visst hopp för många, att om det värsta händer så kanske det blir en biljett hem igen. Tar du bort det och soldaterna känner att de bara väntar på sin död och inte har något kvar att förlora, då är det inte borta att man bestämmer sig för att rikta vapnen åt ett annat håll istället.

Stalin rensade ut officerare det är korrekt. Men det var före kriget och det var inte bara officerare utan generella utrensningar som tog sig lite olika uttryck baserat på hans paranoja för stunden. Det var ju inte så att man sa rakt ut att nu dödar vi två av tio officerare vänligen anmäl er hos närmaste exekutionspluton. Då hade det stått tanks utanför Kreml samma dag. Det kunde bara göras lite i taget där enskilda personer arresterades av säkerhetstjänsten och även det kan man nog säga var riskabelt. Stalin dog ju sedan på 50-talet och det har spekulerats sedan dess om det egentligen var mord. Beria som var chef för säkerhetsstyrkorna (och utrensningarna) klarade sig inte länge efteråt.

Fast nu tror jag du blandar ihop saker här. Att behandla andras krigsfångar dåligt är det logiskt att förstå vad motivet bakom är och att det ligger nära till hands. Sovjet behandlade sina egna dåligt och såg de som förrädare för att ha låtit sig tillfångatas.

Ja precis han rensade ut en massa olika personer och lite i taget för officerarna. Men det visar att det ändå är genomförbart och att missbruk mot sin egna militär förekommer, därav jämförelse med krigsinvalider. Jämförelsen kanske var helt träffsäker då det handlar om olika saker. Kanske hade sjuksköterskorna också hållit på i det tysta och projektet ansågs snabbt vara ohållbart...?

Boken du refererar till är känd, undersökningen utförd genom djupintervjuer. Den handlar om hur vanliga balanserade trygga medelålders män kom att utföra avrättningar av hela byar på östfronten, trots att de inte var tvingade till det - utan kunde av samvetsskäl säga nej. Intervjuerna handlade om hur de reagerade, vad de tänkte, samspelet mellan människorna.

Att använda en ansedd vetenskaplig undersökning till att sedan prata om pk-konspirationsteorier om tysk ondska på alla områden, har vi väl att mött tidigare i olika former. Det tillhör nog samma kategori som tvål och lampskärmar av judar.

Ja precis. Den bokens författare och kvinnan som tråden handlar om sitter i panelen och diskuterar ämnet om vanliga människor som begår krigsbrott, hon är författare till en annan bok och där hon upp den här händelsen. Jag använder inte Browning's arbete och jag försöker inte sprida några "konspirationsteorier" ang. hennes. De påstår inte heller det du säger med genomgående ondska utan poängterar att det rör sig om olika människor med olika motiv.

Även i Svenska armén under SNK så "stack" ju fältmedikus de stackare på bänken han inte kunde rädda sägs det ju, hellre det än att långsamt ruttna bort i kallbrand i nått kallt tält.

Ja, fast nu snackar vi 235-245 års tidsdifferens med allt vad det innebär av utveckling av sjukvårdsmetoder, logistik och etik.

Svårt att säga Runt 1990 eller något tidigare var väl dessa män i 70-75- års åldern.

Under krigets sista dagar, och under de kaotiska få månaderna direkt efter krigsslutet var det ingen ovanlig syn med tyska soldater som var krigsinvalider.

Tydligen var det en mycket chockerande syn för de höga tjänstemän och partifunktionärer som levt i "skyddad verksdag" i Berlin under kriget och aldrig fått se hur verkligheten såg ut.
Men när de skulle fly från Berlin, när ryssen stod för dörren, så tvingades de resa genom det sönderslagna Tyskland på sin resa ner till säkerheten i Bayern och alpfästningen.
Och det de fick se på resan - alla de oräkneliga krigsinvaliderna på varje perrong tåget åkte förbi, eller ute på haltande fotvandrig på de tyska landsvägarna - fick dem att inse att de levt i en fantasivärld.

Men att det var ett mycket välkänt faktum med det höga antalet krigsinvalider visas väl med all önskvärd tydlighet i vad den tyske officerare som blev ansvarig för att gömma det tyska Riksbanksguldet tänkte göra med pengarna, guldet, om - när - kriget slutade med förlust för nazisterna.
Dvs han planerade att använda guldet till att bekosta proteser åt all dea invalidiserade tyska soldaterna.
Och han, bergsjägareöversten Pheiffer, var en mycket erfaren soldat, som krigat lite överallt han fått möjligheten till det - och då sett både en och två soldater bli av med armar och ben.

Jag betvivlar verkligen att en en Wehrmachtofficer av dem gamla stammen överhuvudtaget ens hade tillåtit minsta tanke om att avliva en tysk soldat som förlorat en arm när han gjort sin plikt.