Hur ska jag bry mig?

Jag har en sambo och två små barn, vi bor i en mindre villa.
Varje dag får jag höra om olika måsten hemma, det varit så i flera år, "vi måste" och nu ska vi bygga, nu ska vi fixa, det blandat med ansvar ansvar ansvar i varenda replik från hennes håll.

Nu till grejen.
Jag har sedan något år fått ett starkt existentiellt uppvaknande, jag har insett det helt meningslösa i människans och dess livsmiljö, dess mål och patetiska små "insikter".
Det uppfattas som att jag är loj, inte bryr mig.
Men faktum är att jag bryr mig - om tiden just nu, om att få barnen att skratta varje dag se glädjen i små saker.

Jag har försökt att få henne att förstå min världsbild, men då får jag till svar att jag "inte lever i verkligheten".
Herregud säger jag, vilken verklighet?!?!
Alla har ju varsin! Hade Hitler samma verklighet som Churchill?
Har en rik samma verklighet som en fattig trots att dom ser varandra på stan varje dag? Nej, givetvis inte.
"Lev i verkligheten" skit på dig!
Jag har min egen och den är jävligt skön men lika ensam som din och alla andras.

Så kan en diskussion se ut.

Eller så säger hon, "Jag gör allt här hemma".
Det stämmer enligt mig inte alls.
Allt, betyder ju "allt". Så vad gör jag då?
Ligger jag som en grönsak?
Dom grejerna som jag faktiskt praktiskt gör är att laga mat varje dag (jag är kock till yrket), aktiverar barnen när vädret tillåter, städar och plockar rent allmänt.
Men det räknas inte, utan det verkar vara så att den som upplever värst stress är den som gör mest?
KAN de vara så?
Jag är tveksam.

Med andra ord, om du gör praktiska saker 24/7 utan varken sömn eller mat, dock utan att känna stress, då har du ändå inte gjort ett piss jämfört med den stressade personen.

Jag vet inte vad fan som ska diskuteras här, men kom gärna med input.

Eftersom du inte vill diskutera något speciellt så kan jag ju säga att du verkar vara en asjobbig person att leva med. Du kanske är supertrevlig och kul annars, men just den där attityden "hon säger 'allt', 'allt' inkluderar andas och borsta tänderna, alltså förstår jag inte vad hon menar" är bara dryg. Att leva tillsammans är ett samspel som går ut på att båda ger. Om den ena inte gör det så går det ut över den andre och det lessnar man på efter ett tag. Försök att ta in hennes bild, utan att haka upp dig på att du haft ditt "existentiella uppvaknande", eller ta konsekvensen av att ni lever i olika verkligheter och skaffa dig en egen lägenhet.

Nu vet jag inte hur det ser ut i din familj. Men jag vet att det många upplever som stressande, trots att partnern gör sin del av de praktiska sakerna i företaget familjen, är att man har största delen av projektledningen. T.ex. vem ser till att det fixas nya kläder till barnen när det behövs, vem håller reda på informationen från dagis, vem ser till att hitta på presenter till släktens högtidsdagar, vem fixar inbjudan till barnens födelsedagar, vem håller reda på barnens kompisars födelsedagar. Vem ser att det behöver bytas i sängarna. Föreslår att ni sätter er ner och listar vad var och en av er faktiskt gör. Hur ofta det behöver göras. Vad var och en av er faktiskt tar ansvar för. Tänk på familjen som ett företag, vad behövs i företaget Familjen? Intäkter, lokaler, maskiner, underhåll, renovering, lokalförändringar (barnen blir äldre), transport, investeringar, planering, finansiering. Ni kan säkert komma på fler delar. Med det synsättet blir det inte lika känslomässigt jobbigt att diskutera.
Lycka till, ert problem är att ni har olika syn på livet. Om man lever i en familj fungerar det inte om ni har väldigt olika syn, ni måste båda göra kompromisser.

Håller med helt, jag är knappast ett föredöme ur familjesynpunkt, och hade inte velat leva med en kvinnlig version av mig själv heller.
Vi har flyttat isär flera gånger faktiskt, varit särbos, och det har funkat jättebra!
Dock får jag inte vardagsrelationen till barnen då, och det tycker jag är synd.

Jag bekräftar henne varje dag, berömmer och ger komplimanger, får henne att skratta ofta, vill ha sex ofta.
På den fronten är jag mer än tillräcklig!
Hon hade aldrig kunnat få det bättre.

Om hon kunde lyssna lite mer på mig, så hade hon stressat mindre, är inte det bra då?
Jag resonerar i att allt går enligt "planen" människorna som levde före oss, hade inga problemfria förutsägbara liv, det vi lever i nu är ett resultat av mänskliga möten och öden.
Vi är mitt i vårt öde nu, men det är ju det som för tiden fram, vi kan inte göra annat än att se på, vi tror att vi styr ibland haha... Men det gör vi inte, vi styr inte ens våra egna tankar, allt grundas på associasioner/betingning, inlärt beteende, livsmiljö, arvsmassa osv.

Ja absolut, planering och information är jag helt kass på, det ligger liksom inte i min natur, men jag är medveten om att människor är besatta av sånt.

Helst hade jag velat att vi seglade jorden runt allihopa eller något liknande, levde nomadliv.
Det är att få ut något av det värdefulla liv vi fått, det tog flera miljarder års händelseförlopp för tid och utveckling att producera just dig och mig, och vad gör vi med denna unika magiska gåva?

Dagismöte, vinterstövlar, BVC uppföljning, EKO-mat, genuspedagogik.

Förlåt, men sånt trams gör mig upprörd.

Känns spontant som att du har någon diagnos. Typ något inom autism eller asperger spektrumet. Något du kanske vet om eller? Skulle kunna förklara en del.

Du verkar övertolka allt din partner säger.

Du blir upprörd över att behöva ta ställning till dagismöte, vinterstövlar, BVC-uppföljning. Du vill leva nomadliv, segla jorden runt för att förvalta den magiska gåvan ditt liv är. Det blir alltså dina barns mor som får sånt du inte vill göra. DU har ansvar för det liv du skapat. Om du inte ville leva det livet så skulle du inte skaffat dessa barn. Man får ta ansvar för de val man gör i livet, även om man ångrar det senare. Det ligger inte i din natur att ägna dig åt planering, alltså får någon annan göra det. Av det du skriver hörs ett enda stort JAG, JAG, JAG. Mansbebis de Luxe!

Fast jag kan förstå hur du tänker ts. Jag hade hellre varit upptäcksresande än att behöva ta ställning till små konstiga detaljer samhället bestämt är viktigt för närvarande.

Men anar att det blir så att din partner då tar ställning till det mesta av detta tråkiga som måste göras? Tror snarare det är problemet, hon kanske inte heller tycker det är så roligt.

Tror väldigt många får något slags komplex när de får barn, att allt måste vara på ett visst sätt. Det är ett svenskt sätt att tänka faktiskt. Sådant som renovering som inte behövs kanske man kan vänta med tills barnen är äldre tex, det är ändå bara ett fåtal år de kommer vilja umgås med er. Tror att många hade behövt sänka kraven på sig själva.

Verkligen inte, säg den mannen som har fria händer när det gäller valen för sina barn.
Det är ALLTID mamman som har sista ordet på dem fronten, när du säger ansvar, så menar du nog egentligen
"lyd mammans minsta vink, hur naiv och ogenomtänkt den än är" .

Om det t.ex är högsta prio att köpa nya regnkläder, fastän barnen redan har 3 uppsättningar i rätt storlek, så skall jag alltså säga, JA självklart! Nu rusar vi till H&M och köööööööperrr!!
Annars är jag en, vad sa du, mans bebis deluxe?

Jag är helt övertygad om att TS vet hur barn blir till, DÄR gjorde han ett val. Han valde också vem som han skulle ha barnen med.

Ja självklart, mannen bestämmer om kvinnan ska behålla barnen så var de ju!
Självklart är det också i regel männen som står för barntjatet, inte kvinnan!