Var drar man gränsen för vad som är osund uppfostran (=kontakta soc)?

Jag uppskattar ditt vänliga och förstående svar. Jag förstår utifrån allas svar att jag överreagerar, och som du säger så är det troligen utifrån mina egna upplevelser och hur de fått mig att må.

Jag kommer att fortsätta försöka stötta upp, ibland känner jag bara att det tar så mycket energi för det är alltid så rörigt och bråkigt och att det är jag som får ta en föräldraroll (t.ex. förklara att man inte kan skära sin bror med en kniv). Jag kan ju inte bara se på och inte säga något. De två yngre ringer till mig när de är ledsna eller arga. Men det är förstås ingen grund att ringa soc, det hela känns bara lite ledsamt för mig.

Bra att de ser dig som någon de kan få stöd ifrån. Det är så du kan hjälpa till. Många barn behöver bara veta att någon lyssnar och det hjälper att de får sätta ord på sin frustration.

Det innebär dock inte att föräldrarna gör något fel eller att barnens ilska är befogad. Alla barn blir arga på sina syskon eller kompisar ibland och det är en del av att växa upp att lära sig att hantera det. Det kan du genom att lyssna och ge konstruktiv feedback få dem att förstå.

Så utgå från att föräldrarna gör så gott de kan och att du finns till hands när barnen behöver lite extra uppmärksamhet. Ibland har de rätt att vara arga på sina syskon, ibland är det de själva som gjort något fel och behöver då få hjälp att förstå det.

Undvik däremot att lägga dig i själva uppfostran som föräldrarna ger. Det finns lika många sätt att uppfostra barn som det finns föräldrar - en del är bra, andra mindre bra och en del riktigt usla. Det är enbart i det sistnämnda fallet som man faktiskt bör (och ska) agera. Så tillåter föräldrarna att de äter godis mitt i veckorna fast du tycker det enbart borde ske på lördagar så får du acceptera det. Om de däremot misshandlas då är det din skyldighet att säga stopp.

Fortsätt att lyssna på dem när de har behov av det. Litar de på dig kommer du därför att vara den som märker om saker faktiskt börjar gå rejält snett. Hittills tyder dock inget på det.

Funderar en del på var man drar gränsen för vad som är osund uppfostran, att barn far illa av den uppfostran de får/inte får så pass att man bör anmäla till soc.

En granne till mig har tre barn och jag tycker att föräldrarna inte tar något egentligt ansvar för själva uppfostran. De leker inte med barnen och alla leksaker städas undan, för att det ska se fint ut tror jag. De hjälper inte barnen att reglera sina känslor utan är mer som kompisar (eller knappt det, som barn är de nästan), förutom pappan för han är inte med barnen alls i princip, han är alltså där fysiskt men deltar liksom inte. Den ena sonen känns lite halvgalen ibland, jättemycket energi, vill liksom bråka och irritera sin pappa och verkar ibland hata sin äldre bror och prylar honom. Jag tror att han är avundsjuk på sin bror. Gick och hämtade en kniv en gång som han skulle använda på sin bror, när jag förklarade för honom att man kan dö då så verkade han uppriktigt lite överraskad. Han är duktig i skolan och bup säger att det inte är något ”fel” på honom. Åldern på barnen är från sju och upp till tolv. Jag har tipsat/vädjat till mamman om att de kan kontakta familjerådgivning men hon verkar inte förstå varför de skulle gå dit, det var ju inget fel på sonen, typ. Hon verkar inte inse att hon och pappan förmodligen har del i hur sonen och även de andra barnen beter sig.

Var drar man gränsen till att barn far illa i det här sammanhanget, är detta en riktigt kass familjesituation som borde anmälas till soc eller ska man inte lägga sig i? Jag själv känner mig lite skadad av min egen uppväxt och kanske är för känslig/orolig över att det ska gå dåligt för barnen så jag känner mig lite osäker. Hur hade ni gjort?

Jag slits mellan två känslor;

Den ena är att familjetrollet är i farten igen med en ny kreativ tråd.

Den andra är att jag på allvar börjar oroa mig för mina grannar. Hur mycket vet dom om mig och min familj? Bäst att låta lite leksaker ligga framme när vi bjuder på grillat nästa gång!