Var drar man gränsen för vad som är osund uppfostran (=kontakta soc)?

Funderar en del på var man drar gränsen för vad som är osund uppfostran, att barn far illa av den uppfostran de får/inte får så pass att man bör anmäla till soc.

En granne till mig har tre barn och jag tycker att föräldrarna inte tar något egentligt ansvar för själva uppfostran. De leker inte med barnen och alla leksaker städas undan, för att det ska se fint ut tror jag. De hjälper inte barnen att reglera sina känslor utan är mer som kompisar (eller knappt det, som barn är de nästan), förutom pappan för han är inte med barnen alls i princip, han är alltså där fysiskt men deltar liksom inte. Den ena sonen känns lite halvgalen ibland, jättemycket energi, vill liksom bråka och irritera sin pappa och verkar ibland hata sin äldre bror och prylar honom. Jag tror att han är avundsjuk på sin bror. Gick och hämtade en kniv en gång som han skulle använda på sin bror, när jag förklarade för honom att man kan dö då så verkade han uppriktigt lite överraskad. Han är duktig i skolan och bup säger att det inte är något ”fel” på honom. Åldern på barnen är från sju och upp till tolv. Jag har tipsat/vädjat till mamman om att de kan kontakta familjerådgivning men hon verkar inte förstå varför de skulle gå dit, det var ju inget fel på sonen, typ. Hon verkar inte inse att hon och pappan förmodligen har del i hur sonen och även de andra barnen beter sig.

Var drar man gränsen till att barn far illa i det här sammanhanget, är detta en riktigt kass familjesituation som borde anmälas till soc eller ska man inte lägga sig i? Jag själv känner mig lite skadad av min egen uppväxt och kanske är för känslig/orolig över att det ska gå dåligt för barnen så jag känner mig lite osäker. Hur hade ni gjort?

När man skriver en vägg av text på flashback, närå men du är uppenbart oroad. Avgör själv.

Umgås du med dessa grannar?
Du verkar till att ha väldigt bra insyn i livet de lever.

Om så är fallet får man ju anta att ni är vänner.
Är ni vänner så prata med dem.

Ska du förstöra en välfungerande familj och förstätta barnen i livslång trauma för att föräldrarnas syn på uppfostran inte stämmer med ditt habitus?

Och hur fan vet du som granne vad BUP har yttrat sig om sonen?

Dem är inskrivna på bup (hur vet du ens det?) så någon sorts kontakt bör de nog ha med soc. om det öht är aktuellt. Men visst, lämna in din syn på saken, de lär ha koll ifrån psykiatrin i vilket fall.

Jag är vän med familjen, och jag har tagit upp det här med att gå till familjerådgivning men fick inget riktigt gehör för det.

Det är det som jag känner mig fundersam över, att kanske bara ”uppfostringsstilen” inte överensstämmer med min. Det finns väl mer att berätta men jag vill inte skriva allt.

Jag är orolig för deras framtid, hur de kommer att må längre fram också, alltså hur det kommer att påverka dem som vuxna. Men kanske projicerar jag mitt eget skit på barnen.

Mamman har berättat för mig om hur det gått på bup. Jag skulle klart skrivit att jag är lite mer än granne, kanske skrev jag ”granne” för att jag börjat ta lite avstånd från dem, att jag inte riktigt orkar med dem.

Varför ska föräldrar leka när barnen kan leka med varandra ?? Vad är fel att de städar bort leksaker för att ha det fint ??

Har du koolat för mycket holywood filmer hur en familj ska vara ??😜

BUP gjorde en utredning efter en egenremiss, mamman har berättat detta för mig. BUP har varit i kontakt med skolan och soc för att ställa frågor till dem gällande sonen. Bups bedömning var att det inte är något ”fel” på sonen så de har ingen kontakt med bup längre, det gjordes alltså en utredning som inte visade något. Jag menar att sonens beteende troligen har grund i familjesituationen, och jag är bl.a. rädd att hans äldre bror far illa av hans prylande, men återigen, jag är lite skadad från min barndom.

Kan nämna lite fler grejor, att det sker ingen läxläsning med föräldrarna, barnen får typ lägga sig när de vill och den yngste somnar ganska ofta i soffan utan att ha borstat tänderna.

Antagligen 😄 De leker inte med varandra, de bråkar mest, mest den yngre som ger sig på den äldre. Det är mest konflikter hela tiden. Den yngste donen sa en gång att ”pappa tycker inte om mig, han tycker bara om [äldre broderns namn]”. Leksakerna (som de fått av andra än mamman och pappan) är undanstädade så att barnen inte vet var grejorna är.

Ville ge en bild av det hela men det blev kanske lite långt, att skriva kort är inte alltid min starka sida.

Frågan är vilken är värre att vara för sträng eller inte alls 😜

Sen är det inte konstigt att syskon bråkar tror jag 😊