Förskola orolig, dotter leker helst själv

Lite bakgrundsinfo: Min dotter är 2,5 år gammal, hon har en medfödd genetisk diagnos som gör att hon ligger lite efter i utvecklingen på vissa områden, annars frisk och det syns inte på henne att hon lider av något. Hon pratar mycket och använder många ord, det är fysiken hon har mest svårt för. Kan inte springa snabbt eller hoppa exempelvis.

Nu är det så att i en förskolepedagog ville tala med mig i enrum. Hon uttryckte att de kände sig oroliga för att min dotter sällan interagerar med de andra barnen i samma ålder. Leker hellre ensam och sysslar med sitt eget bredvid de andra snarare än att ta för sig och ge sig in för att leka med barnen. Äldre barn eller vuxna har hon inga svårigheter med, leker och pratar gärna med personer där hon känner sig förstådd. Pedagogen ville att vi skulle låta en specialpedagog följa henne lite för att se om man kan göra något åt att hon är så reserverad, jag gick med på det.

Och nu till mina funderingar...

1.) Är detta verkligen en varningssignal, att extra insats behövs, behöver jag vara orolig?

2.) Det finns ju vuxna som är reserverade och föredrar att vara själva, är det verkligen rätt att "tvinga" min dotter till samspel eller kommer hon bli utanför om hon inte lär sig att leka med barn i samma ålder?

3.) Finns det någon som har tips på vad jag som förälder kan göra för att hjälpa min dotter, hur?

4.) Hur tänker ni kring förskolepedagogernas oro?

Vad du själv kan göra är väl att gå med i någon föräldragrupp eller liknande, och på så vis ge barnet en chans att umgås med andra små under din uppvaktning.

Vilken diagnos gäller det? Är hon senare utvecklad är det väl inte så konstigt om hon ligger efter i lekutveckling också. Tycker folk inom skol/förskolevärlden ska krångla till allt så mycket, som att det finns en tidsram och mall som passar alla barn. Barn är olika och hon är fortfarande liten.

Sedan är det ingen nackdel med specialpedagog, de är ofta bättre på att se barns behov.

Det är ju fel att säga att hon inte interagerar med andra när hon tydligen gärna gör det med äldre. Frågan är väl varför hon inte leker med de andra i gruppen som är i hennes ålder? Det låter ju uppenbarligen som hon haft negativa erfarenheter över det och därmed dragit sig undan. Har de andra barnen retat henne eller något? Det är väl närmast det jag tänker. Om hon nu blivit det, så är det ju frågan varför och då är det inte enbart hon som behövs utredas utan helt enkelt hela situationen och hur få rätsida på det.

Har hon autism? Barn med autism brukar hellre umgås med äldre.

1) Nej, det tror jag inte - däremot är det väl utanför normen och en negativ utveckling om detta håller i sig?

3) hitta en annan pedagogisk förskola.

4) Tänker att dem menar att de inte kan uppfylla den garant av säkerhet, utfrysning och positiv utveckling de är ämnade att göra för deras klienter/barn. Att de vill ha er dotter på annan skola, för att de inte kan detta.
Är det en del i diagnoskriteriumet, "hellre umgås med äldre"? Vilken ålder tänker du att detta skulle bli tillämpbart? TS skriver ju att det är en fysisk defekt.

En utredning kanske inte är av ondo men personalen på sonens förskola sade att när det blev för intensivt och högljutt så drog han sig undan om än temporärt. Han behöver ladda batterierna med lite lugn när det har varit för stojigt.

Nu är han äldre och har en uppsjö av kompisar men beteendet är kvar. Har det varit en lång dag i skolan så tycker han att det är skönt att få lite egentid.

Kan det vara så att hon inser att alla andra ungar på dagiset är retards? Så hon pallar inte umgås med de?

Min son var precis likadan i samma ålder, lekte inte gärna med jämnåriga barn utan föredrog att sitta ensam o pilla eller att sitta med de vuxna. Personalen på förskolan blev bekymrade över det också o började prata om specialpedagoger. De var oroliga över att han inte ville leka med de andra barnen, över att han inte kunde de sociala koderna osv.

Jag kände då att snälla nån, det är alldeles för tidigt att börja oroa sig över hans sociala kompetens innan han ens fyllt 3, lugna er lite! Jag resonerade också, som du, som så att även vuxna är olika o mer eller mindre sociala, o rimligtvis borde väl även barn vara det. Jag såg att han mådde bra, o det hade varit en annan femma om han inte hade valt ensamheten själv, utan hade velat leka med de andra men inte fick. Nu valde han själv, o jag var aldrig särskilt orolig. Jag var likadan själv som barn.

Det vände så småningom, av någon anledning fick de aldrig dit nån specialpedagog o det ordnade sig ändå med tiden. Han är nu 5, har nu massor av kompisar på förskolan i hans egen ålder o han har blivit en riktig hejare på att leka. Jag tror inte du behöver vara orolig, ingen tid förliden! Hon är liten än, det hinner hända mycket. Om hon skulle vara en sån sort som aldrig blir speciellt utåtriktad så är det inget fel med det heller!

Menar absolut inte detta om din unge men man minns ju själv "specialarna" när man var liten.. Kunde vara från andra världar - men som idag är ofta mycket bättre än vanligt folk! Det växte bort på dem...

Tänker att du kanske ska se specialpedagogen som en positiv möjlighet. Tycker mest folk klagar på att de inte får nån hjälp.