Genus för ord som slutar på "skap"

Precis svenska språket har ingen logik. Hur kan då folk kunna särskilja dessa olika genus?

Finns flera systematiska analogier i det svenska språket, liksom i de flesta andra vilket åtminstone är någon form av logik, vilket i sin tur gör att det med hjälp av regler går att beskriva och lära sig svenska.

Därmed inte sagt att det inte finns oregelbundenheter och undantag.

Hur man kan särskilja genus är någonting man lär sig från omgivningen, vilket inte så lätt låter sig beskrivas, men det finns vissa regler, dock ej heltäckande, som man får hålla sig till så gott det nu går, tills det man behärskar det främmande språk man försöker att lära sig.

Att lära sig ett modersmål sker i väldigt ringa utsträckning genom att plugga grammatik.


Ja det är en helt annan sak att lära sig ett främmande språk.

Har du inte fått svar på den frågan i tidigare trådar?
Grammatiskt genus är helt enkelt något man lär sig samtidigt med ordet. Nu råkar -skap-orden innehålla ett avledningssuffix, men det är liksom samma upplägg där.

Andra suffix, som -(n)ing, är enklare. Där blir det alltid n-genus.
Intressant är -is, där grundordet bestämmer genus. Jämför ett kondis med en kondis.

Intressant inlägg. Det är dock lite märkligt att ett -skap en gång betydde könsorgan.

Det heter ju mycket riktigt ett konditori (ett kondis) och en kondition (en kondis). Och jag skulle väl tro att din teori om -is-orden stämmer bra för det mesta. Ett undantag blir dock ett lekis, fast det i första början hette en lekskola.

Och ett annat intressant suffix är -itet. Det heter ju ett universitet, men en kvalitet.

Om jag skulle framkasta en förklaring skulle jag säga att lekis bildats med inspiration av dagis (<daghem), och därför så att säga kringgår "regeln".

Nu för tiden säger väl många föris, men jag vet inte riktigt vilket genus det har. Jag hoppas på t-genus som stöd för min hypotes.

Jag skulle nog föreslå en föris. Låter rätt helt enkelt.

Visst, jag tror ju också att "dagis" smittade av sig på "lekis".

Jag skulle nog säga "ett föris".

Jag håller nog inte med där. Samtidigt så vet jag att vissa ord kan ha båda genusen, som "kisel" och "brons".

Utan att argumentera för det ena framför det andra så tycker jag att det låter bäst med en föris. Jag håller mig då till min språkkänsla och låter den styra. Man kan förstås argumentera utifrån analogier i stället, eller möjligen från det lexikala innehållet. Kanske när det gäller kortavledningar som det åtminstone till en del handlar om här, att det kompletta ordets genus ska följa med vid kortavledningen. Detta argument skulle jag kunna använda även här.

Men vid fallet "legitimation" så tycker åtminstone inte jag att kortavledningen "leg(g)" ska ha samma genus som det fullständiga ordet. Det är svårt att var konsekvent, men man behöver inte vara rädd för inkonsekvensen.

Håller helt med dig, vill bara tillägga att detta är en del av avledningssuffixet som innebär att ordet är nominaliserat, dvs i detta fallet -skap. Samma sak händer om du tar avledningssuffixen -het och -dom.


Detta du beskriver kallas diminutivsuffix, dessa betecknar främst -is och fungerar för både substantiv, adjektiv och adverb.

Daghem = dagis, skådespelare = skådis osv...