Råd till nyblivna föräldrar

Det bästa konkreta rådet jag kan ge heter vagga.

Vagga är något som de kände till förr i tiden men som av någon anledning verkar ha kommit helt ur mode.

Det tog mig ett par barn innan jag kom på det optimala sättet att sova på spädbarn på. Men så här är det:
Man tar en barnvagnsinsats till en liggvagn. I kanterna på denna fäster man fyra rep. Repen fäster man i två rejäla krokar i taket. Voilà. Man har byggt en vagga. Denna vagga hängs med fördel upp vid fotändan av din egen säng. När barnet gnäller på nätterna ger man vaggan en knuff. I majoriteten av fallen somnar barnet om. Fortsätter det skrika är det dags att ge det mat. I en sådan här vagga har jag haft mina senaste barn tills de varit fyra månader. Därefter flyttar man över dem till en spjälsäng i ett eget rum och lär dem samtidigt att sova hela nätter.

Att det kan bli jävligt utdraget (dagar) på förlossningen...
Sömnbrist...
Var beredd på att se din Kvinna i den värsta smärtan du kan tänka dig...
Vi fick barn nyligen och det gick så fort på slutet att de inte han ge epidural (pga personalbrist) så hon födde utan bedövning, aj aj aj...

Först av allt, grattis till graviditeten

lägger till några saker:

Potta/blöja: Om bebisen gör nr1 eller 2 så fort man tar av blöjan, passa på att prova sätta bebisen på pottan en liten stund (så snart huvudet är stabilt, och håll i bebisen såklart)
Finns en stor chans att bebisen gärna väljer att göra ifrån sig på pottan, och blir van vid detta.
Vips blir det ingen dramatisk introducering av potta vid 1,5 år åldern. OBS, det är inte fråga om pottträning, mer att erbjuda ett alternativ. Sluta med blöja, ja då sätter man bara på kallingar/trosor underst och sen blöja ovanpå, man slipper läckaget men barnet känner att det blir obehagligt och säger till själv.

Ang samsovning eller inte, jag tog bort ena sidan på spjälsängen och ställde den intill våran säng (se till att spjälsängen inte kan glida iväg så det blir en glipa mellan säng o spjälsäng. Man kan tex klämma fast spjälsängen mellan en vägg och dubbelsängen)
På så sätt är det lätt att amma och kolla till barnen när man själv ligger i sängen utan att behöva gå upp, men bebisen har fortfarande sin egna sovdel. Babynest i spjälsängen gör det mysigt och ombonat och bebisen sover bättre.

Att börja amma gör helvetiskt ont första veckan, se till att lyssna på barnmorskornas instruktioner och bit ihop. (Om man vill amma vill säga)

Glöm inte bort varandra!Och ha överseende och var förlåtande när din partner är grinig och trött och överreagerar, sömnbrist kan vara brutalt. Allt det går över när sömnen blir bättre, bra att påminna sig om det när det är som värst.

Håll barnet borta från surfplattor, läs böcker och umgås med barnet istället

Trottsåldern vid 2-3 kan vara chockartat om man inte är beredd. Hade ett helvetesår med första barnen,
utbrott som kunde vara i en timma, flera gånger om dagen. Men det går över efter ett år eller så, och tillvaron blir roligare och mer harmonisk efter det.
Önskar bara jag vetat det INNAN.

Boktips: Jesper Juul har skrivit flera böcker om barn som är både läsvärda och intressanta

Barnet kräver mycket mindre än vad man tror, förhållandet/vuxentillvaron mycket mer. Gör det som är bäst för er och bekymra er inte så mycket om att göra "rätt" med barnet. Att hålla på och fundera på skärmtid och organisk mat och sånt kan man göra senare om man nu tror att det är jätteviktigt. Har ni (kanske framför allt mamman) det bra blir allting bra, det är huvudsaken.

Ibland är det svinjobbigt men det går alltid över.

Och lite konkret: Använd pysventiler. Lös systematiska problem direkt, typ om ni upptäcker att det är bökigt att leta fram nya kläder mitt i natten, se till så att de alltid är lättillgängliga eller om ni upptäcker att man ofta måste börja matningen med att diska en massa grejer: köp några uppsättningar till.

Det jag önskar att jag hade vetat är att nästan inget blir som man tror och tänker sig. Det är lätt att sätta upp en massa regler och principer innan barnet, som ju är en individ och ingen lättformad lerklump, kommer. Sen kan man banka huvudet i väggen som en idiot i sina försök att följa dem, eller så kan man lugnt följa med strömmen.

En annan sak jag lärt mig på tre barn är att det även är jävligt lätt att tro att ett välartat barn är en produkt av ens föräldrakompetens. HAHAHAHAHA herregud, ja... nä...

Vill du utveckla kring ”lätt att sätta upp regler men sen enklare att följa med strömmen”? Har du några konkreta saker som du släppt?

Som jag skrev är barn olika. Vissa saker funkar direkt, medan andra får man jobba med. Om barnet får en lugn personlighet eller kräver action och är lite rebell, det kan man inte styra över. Jag har tex en av varje. Den lugna får vi knuffa lite framåt så hon vågar testa nya saker och släpper lös lite. Medan den vilda måste vi ”dra lite i kopplet”, annars kastar han sig huvudstupa in i saker och gör sig illa.

Men - alla mina barn är välartade. Säger tack så mycket, kan jag få lite X tack, accepterar att godis äter vi på lördagar, de vet var gränsen går och om de struntar i det har de konsekvenser. Det här kommer inte av en slump - det är självklart för att vi varit tydliga och konsekventa (så långt vi orkat), ställt krav och visat massor av uppskattning när de är duktiga. Sen har det varit betydligt lättare med den lugna än den vilda att få till detta.

Ditt inlägg luktar lite självförsvar. Typ, du vet att du inte gör helt rätt men du orkar inte, och alla andra föräldrar som har ”duktiga” barn har bara haft tur i genlotteriet, de är INTE bättre förälder än dig.

Några bevekelsegrunder jag fått överge:

Barn ska sova i egen säng
De ska inte skämmas bort med närhet
Man kan lära barn sova på schema (det går med många, men långt ifrån alla)
De ska vara ute och leka (de minsta är födda i ökenklimat = omänskliga temperaturer, ingen var ute)
Det går jättebra att kombinera bröst och flaska
Skärmtidsbegränsning (komplext i vårt fall)

Ja, det är många saker jag fått omkullkastade under mina trettio år som förälder. Det här med att överskatta sin föräldraförmåga pga lätthanterliga barn är utbrett. Visst spelar det roll hur man applicerar sina föräldraskills (eller brist på dem), men liksom du upptäckt är de individer. De har olika behov och ibland måste man anpassa sina skills efter dem, istället för att framhärda en mall som inte funkar. Klart står att jag är långt ifrån en perfekt förälder, jag har gjort många misstag. Det gör i princip alla, jag är övertygad om att det är hur man hanterar dem som spelar roll.

Epidural är väl inte standard på något sätt?

Sov de mellan dig och ditt ex tills de var 7 och 5? Varenda natt?

Epidural är inte standard. Det som är standard är att en förlossning är värsta smärtan du kan stå bredvid och försöka peppa. Min fru sa att hon ville skiljas under förlossningen, det var ju jag som gjort henne gravid

Lyssna inte för mycket på alla råd, tyckare och förstå-sig-påare. Ofta är det du och din partner som känner ert barn bäst. Fundera på och prata om hur ni själva var som små, vad ni ville, tänkte, vad som funkade och inte funkade. Barn är individer och individer är olika. Men många påminner om sina föräldrar. Så utgår du ifrån hur du själv var som barn är det större chans att du träffar rätt än om du följer generella råd från en proffstyckare.

Som det här med sömn. Vissa föräldrar sover bättre om de sover med sina barn, för de slipper gå upp om barnen vaknar om nätterna. Det är bara att amma lite eller stryka över ryggen så somnar barnen om. Andra föräldrar störs konstant av att sova med sina barn och kan själva komma till ro först då barnet är i ett annat rum. Pröva er fram och se vad som funkar för just er.

Tänk på att ni själva behöver må bra för att ni ska orka med att vara bra föräldrar, och att en skiljsmässa har mycket större påverkan på ett barn än vilken uppfostringsmetod man väljer. Så prioritera relationen.

Tror 70% av alla förstföderskor får epidural, så det är ganska standard ändå.

Det finns en dumtuff hets bland gravida kvinnor om att föda utan smärtlindring för att känna hur det är. Ofta har man ju bara en eller två chanser att göra det.

Men tänker man efter så är det ju lite som att man kanske bara får en eller två chanser i livet att springa ett maratonlopp med bruten tå. Klart att det är något att skryta om till polarna, men kanske inget man känner att man saknat om man inte gjort det heller.

De flesta andra situationer inom vården snackar man inte ens om smärtlindring i. Det är ingen som frågar om man vill ha bedövning, akupunktur eller kanske bara djupandas när man ska dra ut en tand.