Har väst världen gjort det svårare för HBTQ personer än i andra delar av världen?

När man är i Asien(inte alla länder Asien, tänker mer på länder runt Thailand) så känns det som HBTQ är mer accepterande än här i väst världen.

Vad beror det på? När vi i Sverige har väldigt stor fokus på att alla människor ska ha lika värde och satsar mycket pengar på utbildning och information om det. Men i visa länder i Asien så känns det som man har kommit betydligt längre än vad man har gjort i Sverige. Detta utan att ha utbildning eller spendera massa pengar. Inga lagar som förbjuder hat o.s.v men ändå så verkar de kommit längre.

Vad gör Sverige något fel, borde vi kunna ta mer lärdom av andra länder som kommit längre? Vad är det som har gjort andra länder mer accepterande. Har vi gjort det svårare för dem med för mycket daltande?

Sverige har ju varit kristet sedan 1100-talet medan Asien så är de hedningar.

Hur tycker du det ser ut gör HBTQ i länder som Malaysia, Indonesien eller Pakistan?
Accepterande?
Och vad kan det bero på?


https://en.m.wikipedia.org/wiki/LGBT_rights_in_Malaysia
https://en.m.wikipedia.org/wiki/LGBT...s_in_Indonesia
https://en.m.wikipedia.org/wiki/LGBT_rights_in_Pakistan

Illegalt, med dödsstraff. Jag ser inte att det finns så mycket att lära från de asiatiska länderna, gör du?

HBTQ i Sverige är så jävla "in my face" hela tiden så jag är hjärtligt less på dem. De är en liten minoritet som får för stort utrymme så alla hatar dem. Hatade inte pga att de är perversa utan på att de alltid är oproportionerligt exponerade.

Muslimska länder, what do you expect?

Var fel av mig att skriva Asien, borde bara ha skrivit de jag känner till d.v.s Thailand, Vietnam och Filippinerna.

Som AkiraKurosawaFan nämnde i tidigare inlägg så beror det antagligen på religion. Dock så är ca 92% (enligt wikipedia) av Filippinerna kristna så de borde ha samma förutsättningar som Sverige i så fall. Så det kanske inte beror på religion ändå även det kan spela lite roll.

Det var en retorisk fråga

Håller med känns som vi daltar lite för mycket med dem vilket gör att de känns extra känsliga. När man är i Thailand så kan man skoja med HBTQ personer, oftast så tar de inte illa upp (Man får givetvis känna av lite först), det känns som de mer naturligt passar in.

I Sverige känns det mer som man får trippa på tå för att inte kränka HBTQ personer, vilket gör att man försöker undvika att prata med dem istället. Oftast är det inte bra HBTQ ämnet som är känsligt för dem utan även andra ämnen också, så lättast är det att hålla tyst eller prata om vädret.

Men om man går tillbaka till min fråga finns det något man kan lära från länderna som har kommit längre?

Jag tror inte att det landet följer Martin Luther (Som USA och Sverige) och så har det inte varit kristet lika länge så jag tror att de har sin hedniska kultur innan.

Okej, så inget man kan lära av dem utan ligger helt i kulturen då eller?

Det är svårare att vara bög i Sverige också. Man måste låtsas att man är normal. Alla ska låtsas som att det är helt vanligt att vara bög, vilket det inte är.
Jag tror att minoriteter har det lättare i länder där man erkänner dessa som avvikare, och förhåller sig till det.

Samma sak om man är typ lågbegåvad, singales eller transvestit. Människor har inget emot det, men om vi inte erkänner att man som sådan kanske inte hör hemma i samhällets mittfåra, så visar man ingen acceptans för deras utanförskap.
Avvikare = utanförskap. Så är det liksom bara. Det är varken fel eller dåligt. Vi ska inte utrota utanförskapet. Det är en äcklig och kollektivistisk medelklassdröm.