Har jag nått vägs ände? Behöver opartisk feedback.

Jag mår skit.

För flera år sedan gick jag upp för en trappa hos en vän och fick ingen luft. Paniken var ett faktum över att inte få luft och väl på akuten och efter att EKGt var bra så sa läkarna att jag hade fått en panikångestattack.

I två års tid så fick jag lyckopiller, seroquel, mirtazapin, attarax, lergigan... Med mera.

Började misstro min kropp och alla läkare för den delen. Började på allvar tro att jag måste vara extremt sinnessjuk eftersom att det genuint kändes som att jag inte får luft, men läkarna sa: panik.

Efter dessa två år så fick jag göra en enkel spirometri, det visade sig att jag hade astma.

Eftersom att jag hade haft sådana problem så valde jag att läsa på universitet under tiden. Att jobba skulle jag inte mäkta med och risken att bli totalt omsprungen av tiden i någon form av sjukskrivning hade jag inte lust med.

I samband med min astmadiagnos så fick 4 familjemedlemmar cancer. 3 år senare så dog 3 av dem, samma sommar dessutom. Den fjärde lever mirakulöst.

Men liksom, jag mådde fortfarande rätt dåligt över panikastma fadäsen och cancern slet hårt som fan på mig och övriga familjen. En vecka efter farsans bortgång så opererades jag, inget allvarligt, och två veckor efter det så påbörjades min första "riktiga" anställning.

Det var ett slitigt jobb och i detta skeende träffar jag en tjej. Hon blir gravid ganska så omgående, får en fruktansvärd graviditet och sedermera även något som mest kan liknas vid förlossningsdepression. Vi förlovade oss under graviditeten. Några dagar efter födseln så blir hon arg och kastar ringarna.

Efter några år nu så har vår relation blivit riktigt bra. Nog har jag fått klappa katten medhårs väldigt många gånger, men jag är stolt över vår relation som föräldrar.

Bytte jobb till ett jobb jag inte ville ha och så upp mig när timingen var bra.

Detta var på våren - 19. Fick jag ett annat jobb, ett tråkigt, tryggt jobb med en schysst lön. Provanställning 6 månader, under den tiden var man under utbildning. Gjorde klart utbildningen, tog min examen helt utan problem. Men så skulle jag göra några veckors praktik innan allt var klappat och klart.

Det gick en vecka innan jag fick höra att jag var för snabb.

Första gången tog jag det som en komplimang. Sen fick jag prata med dem en andra gång, då förstod jag att det var allvar. Segade ned mina arbetsprocesser betydligt, hade flera samtal med dem och de sa att jag inte längre är lika snabb, men så kom det sista samtalet: du får inte förlängt, du är för snabb.

Förvisso, jag hade koll på statistiken och jag låg långt före dem andra. Men jag hade inte gjort något fel, enligt cheferna. Jag var trevlig, enligt cheferna.

Kopplade in facket. De blev givetvis misstänksamma och tänkte att det berodde på missköttsel från min sida. Men dom ringde tillbaks med en lättsam ton och sa att jag inte har gjort några fel, men det var bara en provanställning och det är bättre att skiljas åt som vänner än att bråka.

Taget.

Att jobba var själva grundbulten i att jag har orkat med alla dessa jävla grejer i mitt liv. Och helt plötsligt har jag inte ens det.

Vilket leder mig till mina frågor:

Hur kan man släppa tanken på att bli av med ett jobb? Att tänka att man är för bra är tyvärr narcisstiskt skitsnack.

Och hur får man ett nytt jobb när man fått sparken? Det ser ju inte särskilt bra ut?

Dessa två frågor behöver jag opartiska svar till. Känner mig helt lost, utan självkänsla, i en dålig mardröm.

Sök terapi!

Har gjort det av och till under hela perioden. Privat givetvis.

Bli egen företagare, det är lättare än man tror om man, som TS hävdar, har faktisk utbildning. OM TS var för snabb för sitt jobb, och fann det enkelt, så kan TS starta eget i mindre variant, och se vart det leder.

Alternativt sadla om helt och starta eget i ny bransch.

Bara en tanke.

Den tanken har slagit mig faktiskt. Jag gillar ett högt tempo och fikaraster kan vara trevligt och så, men jag jobbar hellre. En annan positiv grej är att det jobbet jag grämer mig över nu faktiskt inte är det jag utbildat mig inom. Har aldrig jobbat med det jag utbildat mig inom, det är ju också skönt. Att man inte failat med sin grej liksom.