Måste man egentligen ha passion för sitt yrkesval?

Jag har svårt att se mig själv ha passion för något yrke. Det är i så fall om man väljer något yrke för en bekväm livsstil som till exempel civilingenjör. Tycker matematik är helt OK att hålla på med, det är väl bra det om man ska genomföra en 5 årig utbildning? Dessutom är det till stor del internationellt gångbart?

Jag har svårt att se hur man ska kunna genomföra en 6 årig grundutbildning som läkare + 5 årig ST-utbildning om man inte har en enorm drivkraft/passion som det innebär att utbilda sig till läkare.

Problemet med läkare som yrkesval är väl att man aldrig någonsin kan ta det lugnt om man väljer en specialitet som internmedicin? Man kanske har passion för det, men stressen och oron tar väl över?

Arbetsgivare vill att man ska ha det i alla fall. Även annonser som efterfrågar bärplockare vill att man har glödande passion för bärplock.

Det underlättar ju men vissa yrken är det ju svårt att ha passion för till exempel stå på donken och kränga burgare kan inte va många som drömmer om det.

Om man inte är intresserad av sitt yrke och enbart vill tjäna pengar skulle jag rekommendera att bli bankman. Civilingenjör är inte något man blir för att få en bekväm livsstil. Är själv civilingenjör (blev det för att jag tycker om att lära mig saker).

Visst är det balans man vill ha i livet? Att ta examen från HHS förväntas man väl jobba 50-60 timmar per vecka?

Klart att man inte måste ha passion för sitt arbete. Hade alla haft det så hade vi sluppit alla bistra och dystra arbetskollegor. Sanningen är nog den att en försvinnande liten andel faktiskt har passion för sitt yrkesval. Det är nog mest vanligt förekommande bland förståndshandikappade.

Beror givetvis på vad man gör. Jag har jobbat som dj, musikproducent och formgivare. Det var bra med passion, men svårt att göra några rejäla pengar. Så numera är jag programmerare med inriktning webb och mobila appar. Det betalar bättre och är hyffsat roligt. Men den där riktiga passionen saknas.

Passion behövs inte, men det gör tiden man ägnar åt ett ämne mer njutsam.

Njae. Jag skulle säga till trevliga kolleger och ett inte för tråkigt jobb räcker.

Passion är inget måste men ska man spendera 9h per dag 5 dagar i veckan 47 veckor om året i typ 45 år på något så underlättar det om man gillar det man gör. Annars får man hitta något annat som man är så passionerad för att man jobbar så mycket som krävs med vad som helst för att på resten av tiden kunna ägna sig åt sin passion. Eller så gör man som de flesta, jobbar med något som är hyfsat drägligt för att leva ett hyfsat drägligt liv.

Jag drog någon gång i tidiga ungdomen slutsatsen att man ska älska sitt jobb, all denna vakna tid, all detta liv - vore det inte allt till spillo annars? Ett bedrövligt slöseri av liv och passioner..

Sen växte man upp, man knegade skitna jobb, blev plötsligt lastad med vuxenlivets alla vedermödor... den där insikten man gjorde började knaka i fogarna, tyna bort inför en bekvämlighet, en kompromiss. Sen blev man helt plötsligt nöjd med att finna ett jobb där man ledan inte var så stor, tryggheten började ta förstaplatsen; man omvärderade. Man är väla vuxen nu - om det är en insikt eller en rationalisering, vem vet. Vågar man peta i askan? Tänk om det återigen tar fyr?
Eller så har den slocknat, precis som den skulle.

Ja, balans vet jag inte, men de flesta vill syssla med något som de gillar. Själv tänker jag att det vore svårt att jobba 50 h/vecka (om man inte älskade det). Att någon chef förväntar sig att du ska jobba x antal timmar är ju som upplagt för konflikt/katastrof...