Hur mkt sparar ni till era barn?

Är benägen att hålla med. Hade 700kr på kontot när jag fyllde 18 och fick sommarjobba ihop extra pengar. Mina föräldrar hjälpte dock alltid till om det var något speciellt jag behövde. Insatsen till första lägenheten fick jag jobba ihop själv medan jag bodde hemma och betalade hyra. Det gick bra ändå och jag fick lära mig värdet i att arbeta och jobba ihop egna pengar till det man ville ha.
Jag sparar någon hundring per barn i månaden. Sen kommer jag alltid finnas där som ekonomiskt stöd och krycka senare om det behövs men först ska de lära sig tjäna sina egna pengar.

Samma för mig, aldrig fått pengar. Nu handlar det för mig om att jag sover bättre om nätterna som förälder om jag kan hjälpa till att barnen kan bo själva innan 25 ( flyttade själv hemifrån som 19-åring) samt i ett område som är relativt tryggt. Viktigt att de inte blir curlade, jag tror jag klarar av båda.

Om man har möjligheten att spara för att kunna hjälpa sina barn ekonomiskt så varför inte? Då har man valet att hjälpa dem med vissa utgifter eller låta bli. Om man sedan inte har den ekonomiska möjligheten att lägga undan mer än någon hundring så har jag förståelse för det, likaså om man medvetet väljer bort att spara till barnen helt av någon egen anledning. Men jag har svårt att se det klandervärda i att andra skapar möjligheterna till valfrihet i sina liv. Att t.ex. kunna hjälpa till med kontantinsatsen till första lägenheten i form av privat lån, delägarskap eller som gåva utesluter inte att barnen får jobba ihop egna pengarna också.

Svårt att veta hur bostadsmarknaden ser ut om 10 år och trist för alla om barnen inte kan flytta hemifrån. Better safe than sorry.

Jag håller med dig till viss del. Men man får heller inte glömma bort att lära barnen att inget kommer gratis i livet och att man kommer behöva jobba för att få något.

Sen handlar det ju givetvis om vart man bor och vart barnen troligtvis kommer att köpa sin första lägenhet. Handlar det om storstäder med förorter så behöver man givetvis tänka på det långt innan då det är höga insatser för att få ett lån. Växer man upp på landsbygden där priserna är låga så är läget något annat. Det är givetvis mycket som spelar in.
Men jag förstår din tanke och inställning och du förstår säkert min ☺️

Absolut och jag håller med om att money for nothing är att göra barnen en otjänst. Jag vill bara ha möjligheten. Behövs den inte så blir det ett pensionsförsäkring för mig själv istället

Har en aktieportfölj på 10 stabila bolag sedan hennes födsel.
Spar ca 3000:- i månaden i aktier som ska gå tills hon är 20 år och då hjälpa henne med ett lägenhetsköp.

Inte en krona, det kommer dom tacka mig för senare i livet när dom ska stå på egna ben och får lära sig att kämpa för det dom vill ha. Jag hade det själv likadant den dagen man flög ut från boet. Lärde mig snabbt att ordna ordna både ett riktigt jobb och en god lön och hade det t om bäst ställt av samtliga barndomsvänner och klasskompisar vid 25 års ålder.

Summa summarum. Man behandlar pengar på ett helt annat sätt när man har fått kämpa för att få ihop varenda krona.

Det är kul att läsa svaren i denna tråden och jag vill säga några sanningens ord. Det är synd.. eller snarare en reflektion av den tid vi lever i att det skall sparas i aktier/fonder! Det har nu blivit normaliserat vilket också är skrämmande. Det kan givetvis också ha att göra med att det blivit lättare att investera pga Internet. Förr fick man ringa in orders och det var bara de mest intresserade som köpte kontra som det är nu, kreti och pleti. Det är också ett tecken på att flera av föräldrarna i dagens samhälle verkar ha det väldigt bra och gott ställt. Att småbarn idag tycks ha 100, 200.000 kr i en fond tex som deras föräldrar fortsätter pumpa in pengar till låter oansvarigt. Optimism fortsätter driva marknaden och man undrar hur länge. Förr när det varit börsras har folk förlorat allt de äger och aldrig gett sig in i investeringar igen eller haft skulder för livet. Vad är det som driver er till att era småbarn absolut måste äga maximalt med kapital i tex fonder? Det är ju säkerligen inget som ni föräldrar varit med om när ni själva varit små utan det fenomenet har ju ni skaffat er på senaste åren och ni är därmed indoktrinerade och påverkade av senaste tidens framgångar på de finansiella marknaderna. Om ni varit med om en ekonomisk kris hade ni inte haft samma orädda agerande som ni tycks ha nu. När jag var liten på mitten av 1990-talet var detta fenomen som ni sysslar med obefintligt. Första gången jag hörde det var för några år sedan när jag hörde en förälder som köpt fingerprint till sin 10-åring som de hade som en kul grej... Ni måste ha bra jobb med höga löner och förmodligen också stressiga liv för att kunna driva runt saker rent ekonomiskt! Hur har ni råd?

Det äldsta barnet har 121560- på kontot. Det yngsta 83349:- på kontot.

Sparar så att barnen får ca 50.000 kr.
Sparas inte i deras namn.
Har inte bestämt när de ska få det men om de tex investerar egna pengar i en bostad så kommer de få dessa pengar.

Jag tror inte på att ge barnen allt för mycket då förväntar de sig alltid att pengar bara rullar in.

Min 23-åring som fortfarande bor hemma, pluggar heltid, arbetar extra. Sparar alla sina pengar till en insats till första lägenheten.
Hon får bo gratis. Jag har betalt allt studiematerial hon har behövt under sin utbildning, har inget studielån.
Jag har betalt hennes körkort.
Tycker det räcker bra.

Monetära gåvor till barn i form av stöd vid bostadsköp behöver inte göra barnen curlade. Om jag väljer barnvägen här i livet kommer jag att spara barnbidraget varje månad, eventuellt mer om jag anser att det behövs. Själva utbetalningen kommer däremot att innebära vissa krav på barnet, exempelvis jobb, vettigt ekonomiskt tänk etc. Jag hade aldrig gett mig själv pengar när jag var i den åldern och är nu i efterhand glad att mina föräldrar väntade med att ge mig tillgång till pengarna de sparat åt mig tills dess att jag var redo och inte vid behov.

En eventuell målsumma som jag tänkt på är en kontantinsats till en central lägenhet i Stockholm, ungefär 450 000 kr, -100 000 kr som jag anser att barnet gott och väl kan spara ihop själv under och efter gymnasiet. 350 000 kr alltså, en hjälpsam knuff ut i vuxenlivet men som samtidigt kräver att de själva redan tagit det första klivet själva är min tanke. Beloppet kommer antagligen att vara ett annat om tio år så själva tanken bakom beloppet är väl det viktiga.

Jag har varit med om minst tre börskrascher så inget som är främmande. Att lägga alla ägg i samma korg och köpa ett enda bolag är dålig riskspridning. Jag har spridit mina risker mellan olika tillgångslag i olika stora fonder och backar ut i räntefonder när det går nedåt i något av tillgångslagen. Det ger en acceptabel risk i mina ögon.

Förstår inte riktigt problemet. Jag investerar pengarna i fonder för att vid behov kunna hjälpa mina barn med t.ex. bostad eller andra ekonomiska trångmål på ett lämpligt sätt. Inte för att ge dem hundratusentals kronor i handen när de fyller 18. Visst, jag kan förlora pengar, men på vilket vis är det en sämre situation än att aldrig ha sparat några till att börja med? Alternativet skulle vara att konsumera upp dem löpande och jag ser inte att det skulle vara bättre vare sig ur långsiktigt privatekonomiskt perspektiv eller för att lära barnen vikten av att planera sin konsumtion och ta ansvar för sin ekonomi.

Jag företår däremot om andra, som inte har möjligheten eller framförhållningen att spara till sina barn, blir stressade och genom det provocerade av att andra barn kan ha hundratusentals kronor i ryggen redan när de flyttar hemifrån. Skulle antagligen stressa skiten ur mig och få mig att känna mig som en sämre förälder som inte tänkt lika strategiskt, prioriterat annat eller helt enkelt inte haft råd. Klart det kan kännas orättvist.

Nu är det nästan ingen (någon alls?) som skrivit att de villkorslöst tänkt ösa hundratusentals kronor över sina barn när de blir myndiga eller flyttar hemifrån. Tvärtom. Vi är flera som sagt att vi betraktar pengarna som våra i första hand och inget som barnen ska ta för givet eller ens veta om utan det är en extra säkerhet som finns där så man ska slippa ta ut extra lån på huset för att dottern ska slippa bo i Husby om det vill sig illa. Andra kanske tycker det är en nyttig erfarenhet att bo i Husby. Fine. Personligen tycker jag valfrihet är bättre, då kan man välja att bo där eller att inte bo där.