Dagens Nyheters Peter Wolodarski vill tysta Alexander Bard

Ur Bard & Söderqvist: Nätokraterna (2000/2001):

På det materiella planet kommer underklassen av allt att döma även fortsättningsvis kunna räkna med vissa förbättringar; det förborgerligande av underklassen som inleddes under kapitalismen kommer att fortsätta och ta sig nya uttryck. Men eftersom den nya underklassen kännetecknas av sitt konsumtionsbeteende och inte av sin historiskt sett höga levnadsstandard, går det inte att tala om något genuint närmande mellan klasserna. (...)
När tillgången på arbetare med en specifik kompetens minskar, stiger lönerna i branschen ifråga. Om denna löneökning inte åtföljs av minst en motsvarande produktivitetshöjning blir resultatet ofelbart stigande inflation. Vilket inte ligger i någon av marknadsaktörernas intresse, varför inflationen bekämpas. Det traditionella sättet att höja produktionen utan att sugas med i en inflationsspiral är att gynna befolkningstillväxten. En stadigt stigande befolkning tillgodosåg industrins stadigt ökande behov av arbetskraft. (...)
När barnafödandet i västvärlden började sjunka under efterkrigstiden uppstod så småningom ett behov av en alternativ form av befolkningsökning som ersättning för de uteblivna rekordkullarna, nämligen en storskalig arbetskraftsinvandring. (...)
Antalet infödda arbetsföra minskar samtidigt som ekonomin befinner sig i snabb tillväxt. Därmed ökar behovet av extern arbetskraft drastiskt, varför västvärlden inte bara har råd att åter öppna gränserna, utan är så illa tvungen. Därför kommer det att talas mycket och vackert om det mångkulturella samhället i alla officiella sammanhang, eliten kommer med all kraft att motverka isolationism och nationalromantik. Tolerans mot och nyfikenhet visavi allt främmande blir ett ännu mer framträdande inslag i den överhetliga retoriken. Vilket naturligtvis inte innebär att vare sig de renodlat etniska och kulturella konflikterna eller de mer generella klassbetingade motsättningarna kommer att försvinna. Allt talar tvärt om för att vi går mot en skärpt polarisering av det västerländska samhället, och att rädslan för utbredda oroligheter blir alltmer befogad (s. 156-158)

Dvs det är mycket prat om klassmotsättningar. Bard ser sig antagligen som en samhällsanalytiker i Marx efterföljd som ska dra ut linjerna från Marx till det postindustriella samhället. Men det innebär naturligtvis inte att han automatiskt måste se sig själv som "vänster" i en gammaldags vänsterhögerskala.
Hans senaste favorit tycks ju f.ö. vara Freud... Dvs världshistoriens största vetenskapliga charlatan....Att ta in människors psykologi i samhällsanalysen är väl iåförsig vettigt, men Freud...? Verkar helknäppt i mina ögon.