Citat:
Det är lite mer komplicerat än så med M. Här är ett klipp ur deras åtgärdsprogram från 1993:
Oacceptabla konsekvenser, sociala spänningar kan växa okontrollerat, hjälp i närområdet, se upp för pullfaktorer, utvisa kriminella, papperslösa fuck off, konventionen är för gammal, etc etc. Allt detta är rena SD-politiken fast det är från M, och det är redan 1993 så den är ovanligt profetisk – man förutser de konsekvenser som kan uppstå i form av sociala spänningar etc och man pratar om vikten av EU-gemensam asylpolitik innan vi ens hade gått med i EU än. Inget ”vi såg det inte komma” här.
Så varför körde inte M vidare med detta? Tja, det gjorde man ju så gott man kunde genom att bilda järnaxeln med S för att blocka FP/KD/C/V/MP från inflytande över invandringen, men det är ju just där skon klämmer – programmen från KD/FP från samma tid kan sammanfattas ”buhu snyft allas lika värde snyft generös human tänk på baaaaaarnen” och finns att studera här:
https://snd.gu.se/sv/vivill/by-year
FP presenterade sig alltså inte som ett borgerligt parti utan som ”den tredje kraften” som ansåg att det var ”för mycket S & M i politiken”.
Det man ser om man jämför med t ex Danmark är främst två saker: 1) Deras sossar inte varit samma sorts mastodont som svenska S (både SE och DK hade val 1994, danska S fick 34,6%, svenska fick 45,2%). De var nere under 40% redan på 70-talet. 2) Den danska borgerligheten är mer konservativ och sammanhållet borgerlig. Det brukar sägas att Venstre är systerparti till svenska L men det är snarare Radikale Venstre som står för den PK-stinkande progressiva socialliberalismen, och RV var ett 5%-parti 1994. Venstre är mer lika M, medan Konservative Folkeparti som sägs ligga nära M egentligen mer liknar dagens KD, alltså vurm för familjen och traditionella värden, fast utan KD:s asylkramande snyftighet och med vissa nationalkonservativa inslag.
Det som särskiljer Sverige och det svenska partilandskapet är att vi haft en mycket större vänster att besegra och en mycket mer splittrad borgerlighet där två av partierna flera gånger har vänstrat med sossarna (just nu gör båda det samtidigt). Den svenska ”borgerligheten” har således fått vänja sig vid mycket större kompromissvilja och att tvingas välja mellan att vara en vänstervriden och splittrad/sönderkompromissad höger eller att aldrig få chansen att regera.
En annan aspekt som kom fram i samband med rapporteringen om danska valet förra året var att man i Danmark (enligt denna expert iaf) har små partier som respekterar de större mycket mer än här, alltså de vet sin plats i hackordningen och jobbar därför mer med att stötta och hålla låg profil. Medan de svenska småpartierna är kravmaskiner som skriker efter hundra gånger större inflytande än de förtjänar, och som ständigt tillgriper alla upptänkliga utpressningsmetoder för att påtvinga 100% av folket politik som typ 4,5% har röstat på. Det tror jag har spelat en enorm roll för att vi utvecklats åt så olika håll.
De som trots detta är på flykt bör hjälpas så nära sina hem som möjligt.
En politik som bereder flyktingar fritt tillträde till de industrialiserade länderna kan förefalla mer generös men skulle få oacceptabla konsekvenser. De sociala spänningarna skulle växa på ett okontrollerbart sätt. Dessutom kan förtryck och förföljelse i flyktingarnas hemländer, till exempel i form av etnisk rensning, indirekt stimuleras genom en allt för anpassande politik mottagarländerna.
För Sverige liksom för andra utvecklade länder är utmaningen att förena realism och humanism. En stramhet gentemot de många måste förenas med en möjlighet till fristad för den flykting som saknar alternativ. Det kan bara ske i samverkan med andra länder. Sverige skall sträva efter en samordnad flyktingpolitik i EU. Det gäller såväl insatser för att hjälpa flyktingar så nära hemlandet som möjligt, som omhändertagande av dem som är flyktingar i Genève-konventionens bemärkelse. Så kallade de facto-flyktingar och krigsvägrare kan inte omfattas av denna.
Sverige bör däremot verka för en generös tolkning av konventionsbegreppet. I det nya Europa förändras flyktingbegreppet. I växande utsträckning kommer människor att söka sig från fattigdom och elände eller tvingas bort på grund av krig eller etniska motsättningar. Den traditionelle politiske flyktingen, på flykt från diktaturens förföljelser, blir mindre vanlig, medan stora grupper av flyktingar blir vanligare. Grupper av flyktingar måste därför kunna få kollektiva besked. Såväl permanenta som tidsbegränsade uppehållstillstånd skall kunna ges.
Strävan skall vara att de som får permanent uppehållstillstånd och arbetstillstånd snarast möjligt skall lära sig svenska och beredas möjlighet att försörja sig själva. En moderat flyktingpolitik bör sätta människors skyddsbehov i centrum. Genèvekonventionen är från 1951 och har inte uppdaterats. Konventionsreglerna bör därför ses över så att de bättre anpassas till dagens verklighet. Dokumentlöshet skall i princip inte accepteras. Brott mot svenska lagar skall kunna utgöra grund för avvisning eller utvisning.
En politik som bereder flyktingar fritt tillträde till de industrialiserade länderna kan förefalla mer generös men skulle få oacceptabla konsekvenser. De sociala spänningarna skulle växa på ett okontrollerbart sätt. Dessutom kan förtryck och förföljelse i flyktingarnas hemländer, till exempel i form av etnisk rensning, indirekt stimuleras genom en allt för anpassande politik mottagarländerna.
För Sverige liksom för andra utvecklade länder är utmaningen att förena realism och humanism. En stramhet gentemot de många måste förenas med en möjlighet till fristad för den flykting som saknar alternativ. Det kan bara ske i samverkan med andra länder. Sverige skall sträva efter en samordnad flyktingpolitik i EU. Det gäller såväl insatser för att hjälpa flyktingar så nära hemlandet som möjligt, som omhändertagande av dem som är flyktingar i Genève-konventionens bemärkelse. Så kallade de facto-flyktingar och krigsvägrare kan inte omfattas av denna.
Sverige bör däremot verka för en generös tolkning av konventionsbegreppet. I det nya Europa förändras flyktingbegreppet. I växande utsträckning kommer människor att söka sig från fattigdom och elände eller tvingas bort på grund av krig eller etniska motsättningar. Den traditionelle politiske flyktingen, på flykt från diktaturens förföljelser, blir mindre vanlig, medan stora grupper av flyktingar blir vanligare. Grupper av flyktingar måste därför kunna få kollektiva besked. Såväl permanenta som tidsbegränsade uppehållstillstånd skall kunna ges.
Strävan skall vara att de som får permanent uppehållstillstånd och arbetstillstånd snarast möjligt skall lära sig svenska och beredas möjlighet att försörja sig själva. En moderat flyktingpolitik bör sätta människors skyddsbehov i centrum. Genèvekonventionen är från 1951 och har inte uppdaterats. Konventionsreglerna bör därför ses över så att de bättre anpassas till dagens verklighet. Dokumentlöshet skall i princip inte accepteras. Brott mot svenska lagar skall kunna utgöra grund för avvisning eller utvisning.
Oacceptabla konsekvenser, sociala spänningar kan växa okontrollerat, hjälp i närområdet, se upp för pullfaktorer, utvisa kriminella, papperslösa fuck off, konventionen är för gammal, etc etc. Allt detta är rena SD-politiken fast det är från M, och det är redan 1993 så den är ovanligt profetisk – man förutser de konsekvenser som kan uppstå i form av sociala spänningar etc och man pratar om vikten av EU-gemensam asylpolitik innan vi ens hade gått med i EU än. Inget ”vi såg det inte komma” här.
Så varför körde inte M vidare med detta? Tja, det gjorde man ju så gott man kunde genom att bilda järnaxeln med S för att blocka FP/KD/C/V/MP från inflytande över invandringen, men det är ju just där skon klämmer – programmen från KD/FP från samma tid kan sammanfattas ”buhu snyft allas lika värde snyft generös human tänk på baaaaaarnen” och finns att studera här:
https://snd.gu.se/sv/vivill/by-year
FP presenterade sig alltså inte som ett borgerligt parti utan som ”den tredje kraften” som ansåg att det var ”för mycket S & M i politiken”.
Det man ser om man jämför med t ex Danmark är främst två saker: 1) Deras sossar inte varit samma sorts mastodont som svenska S (både SE och DK hade val 1994, danska S fick 34,6%, svenska fick 45,2%). De var nere under 40% redan på 70-talet. 2) Den danska borgerligheten är mer konservativ och sammanhållet borgerlig. Det brukar sägas att Venstre är systerparti till svenska L men det är snarare Radikale Venstre som står för den PK-stinkande progressiva socialliberalismen, och RV var ett 5%-parti 1994. Venstre är mer lika M, medan Konservative Folkeparti som sägs ligga nära M egentligen mer liknar dagens KD, alltså vurm för familjen och traditionella värden, fast utan KD:s asylkramande snyftighet och med vissa nationalkonservativa inslag.
Det som särskiljer Sverige och det svenska partilandskapet är att vi haft en mycket större vänster att besegra och en mycket mer splittrad borgerlighet där två av partierna flera gånger har vänstrat med sossarna (just nu gör båda det samtidigt). Den svenska ”borgerligheten” har således fått vänja sig vid mycket större kompromissvilja och att tvingas välja mellan att vara en vänstervriden och splittrad/sönderkompromissad höger eller att aldrig få chansen att regera.
En annan aspekt som kom fram i samband med rapporteringen om danska valet förra året var att man i Danmark (enligt denna expert iaf) har små partier som respekterar de större mycket mer än här, alltså de vet sin plats i hackordningen och jobbar därför mer med att stötta och hålla låg profil. Medan de svenska småpartierna är kravmaskiner som skriker efter hundra gånger större inflytande än de förtjänar, och som ständigt tillgriper alla upptänkliga utpressningsmetoder för att påtvinga 100% av folket politik som typ 4,5% har röstat på. Det tror jag har spelat en enorm roll för att vi utvecklats åt så olika håll.
Ja i Sverige kan ju brottslingar bli frikända om de skyller på varandra men i det allmänna rättsmedvetandet är alla medbrottslingar skyldiga. S och M kan inte som regeringsbildare skylla på småpartier som MP, L och C. Det de har gjort har de gjort oavsett vad de sagt eller skrivit i partiprogram. SD kan ju inte öka invandringen efter de kommit till makten och skylla på MP eller C. De skulle förlora alla sina väljare direkt. Att småpartierna kunnat göra det i Sverige är ju för att de stora accepterat det. Ingen har tvingat M och S att sitta i regering med galna småpartier och genomföra deras politik. De har gjort det själva och bär ansvaret. Från Ms sida är det ju ännu värre om man gjort tvärt emot sitt partiprogram.
