Varför måste det finnas konflikt i sagor för att vi ska finna dem intressanta?

Det var ju precis det jag skrev.
Angående Nemo så är berättelsen uppbygd på det sätt som jag beskrev ovan, en barracuda tar Nemos morsa i första scenen.

Har ju inte sett filmen, så sorry

Den enda fiktion jag sett som helt saknar konflikt är Gummo. Den filmen bara visar hur folk lever i en ödslig stad efter en tornado förstört mycket. Det finns såklart otaliga dokumentärer också som saknar en konflikt, men det är en helt annan sak. Jag tror det kan vara så att det blir för svårt att göra en historia intressant om det inte finns någon som helst konflikt. Sagan om Ringen är något jag tror skulle kunna fungera eftersom världen är så pass intressant. Man hade kunnat visa lite hur de lever i olika slott och städer för att sedan bara avsluta historien.

För många år sedan (över 15 år sedan) såg jag en film som utspelades i Himalaya. Det enda som hände var att en grupp människor vandrar omkring i bergen. I slutet av filmen dör deras åldrade ledare. Det var den sämsta film jag har sett.

Någon form av konflikt är nog nödvändigt.

Verkligheten är banal och meningslös. Det är därför sagor, filmer, dataspel etc måste handla om konflikter.

Vilka menar du med "vi"? Jag har ibland varit så djupt deprimerad att jag knappt orkat med någon konflikt alls.

Det behövs nog kanske inte just en konflikt. Men det behövs en mening! Konflikten ger berättelsen ifråga en, förhoppningsvis, intressant och medryckande mening. Hur blir den löst?

Det värsta är bara att jag kan inte komma på någon direkt konfliktlös, men meningsfull historia. Men det måste ju finnas. Bara för att en protagonist möter på motstånd och misslyckande i jakten på sin mening, behöver det ju inte innebära att det är konflikter (Eller tolkar jag konflikter för bokstavligt nu?)

Det verkar som att konflikt här har använts som att "något händer", och du har rätt i att det är inte helt korrekt.

Förlåt mig men vem kallar det för "James Bond modellen"? En googling, inklusive ord som "screenwriting", gav mig inget matnyttigt. Det kallas snarare för Three-act structure. Här använder man A New Hope för att förklara det lite mer ingående och som du ser så är det ju snarare så en Bond-film är uppbyggd, även om du "typ" har rätt.

Dock har ju Bond-filmer en Cold Open, det som du kallar för "relativt tung action".

BRA SAGT! Det gör vi faktiskt. Men i filmbranschen finns vissa narrativ som sprids vidare dels av oförstånd och dels för att vissa tjänar på dem. Ett av dem är att en film måste innehålla konflikter, och att den första halvtimman måste handla om att man ska relatera till huvudpersonerna. Datorprogrammerare tenderar att kopiera in enormt stora moduler, politiker fokuserar mer på hur det sagda låter än vad de faktiskt åstadkommer - och motsvarande skit finns i filmbranschen.

Jag går aldrig på bio men skulle kunna göra det om det fanns filmer som var mer som porr, fria från alla de här jävla cineast-klyschorna. Varför inte exempelvis ha en film där man bara får se häftiga maskiner som massproducerar saker på en fabrik, utan nåt jävla journalisthelvete som gör analyser av fabrikens historia och "roll i samhället" och liknande humanistklyschor. Man borde faktiskt stoppa alla jävla filmmakare i en stor ugn och släppa på gasen.

Jag vill se en stämningsfull spökhusfilm UTAN att först tvingas följa familjen i vardagen när de kör barnen till skolan och skit. Eller en häftig streetracingfilm som INTE fokuserar på alla socialrealistiska spänningar mellan de som kör, deras bakgrunder, blev de våldtagna som barn och all den där socionom-skiten. Sätt TV-spelsmänniskor på att göra filmer och sparka alla dessa humanistiska Spielberg-typer som pumpar ut sina svartvita produktioner i publikens halsar för att visa hur humanistiska de är.

Filmbranschen behöver en re-make. Och nej, då pratar jag inte om att göra om alla filmer så att de blir ännu mer feministiska (som Ghostbusters 2 eller nu senast med Hans & Greta som ansågs alldeles för kränkande så att man fick göra Greta & Hans istället)

Tror det i många fall handlar om att kunna identifiera sig med någon som gör någonting man själv inte skulle våga men kanske ändå övervägt. Alltså en version av "vad skulle hända om..."

Tycker första säsongen av serien Tusenbröder är ett bra exempel. Huvudpersonen (Hoffa) är en person som är lätt att identifiera sig med då han är småbarnsförälder med pengaproblem. Här uppstår då konflikten när han överväger bankrån för att komma på fötter igen. Säkert något många människor tänkt lite halvt på skämt men aldrig vågat göra.

Tror att den seriens popularitet hängde samman med just detta.