Citat:
Ursprungligen postat av
Tuvtramp
1800talet ringde och villa ha sina åsikter tillbaks!
Barnen, baaarnen, vi måste ju ta hänsyn till baaaaarnen...

Självklart ska man ta hänsyn till sina barn. I synnerhet kring något så allvarligt som att flytta ihop med en helt ny människa. Väldigt många barn blir fruktansvärt illa behandlade av mammas/pappas nya partner. Är man bara kapabel att känna kärlek för sin nya kvinna/man men avskyr dennes barn så ska man separera. Inget kan vara mer kränkande för en människa än att någon avskyr ditt barn. Därmed blir också kärleken falsk. Du kan inte påstå dig älska en person, men avsky det som personen håller kärast i livet. Nämligen sitt/sina barn. Det är inte rättvist mot någon i hemmet att tvingas leva under samma tak när man inte trivs med varandra. Och det är ingen universel lag att barn ska tvingas stå ut med vilken skit som helst bara för att mamma/pappa gått och blivit kär i någon ny. Jag tycker vuxna människor, upprymda av kärleksrus, är direkt pinsamma. Det finns något djupt ovärdigt med en vuxen person som hänger sig så starkt åt en sådan banal känsla som kärlek att denna fullständigt tappar huvudet och glömmer bort sina barn. Svagbegåvade personer kan bara hålla en boll i luften. En människa med normalt intellekt kan vara både kär OCH uppmärksam på barnens känslor och beteendeförändringar. Visst kan det behövas tid att anpassa sig. Men även vuxna ska anpassa sig och förstå att bara för att du är vuxen så är inte din vilja lag i alla lägen. Ibland kan man faktiskt undra varför somliga människor skaffar barn. Det verkar för en del mest vara ett besvär.
Så tänk på era barn. Var uppmärksam på deras signaler. Sluta aldrig fråga. Män och kvinnor finns det miljarder av i världen. Barnen som är dina egna endast 1 utav varje. Ut med skiten om du fått hem en skitstövel till partner i ditt hem.