LSD: Mycket för en dag

Substans:
LSD
Dos:
105ug, (void realm)
Intag:
Oralt
Kön:
Man
Vikt:
85 kg
Längd:
185 cm
Ålder:
19-24
Tidigare erfarenheter:
En hel del centralstimulerande och psykedeliskt, inte mycket för neråt men har iallafall testat dem vanliga.
———————————————————
Prolog
Jag har kört LSD ett flertal gånger i både höga och låga doser(upp mot 1000ug) men inte riktigt förstått hela grejen, jag hade sett färger, väggar som ”andas”, känt mig super smart(blandat med amfetamin/kokain), osv..
Efter jag fick tag på void realm lapparna så har det ändrat min syn och jag visar nu stor respekt för LSD.
Namnen på samtliga i min saga kommer att ändras till Erik, Adam, Per, Jan, Eva och Lena, det är jag och Adam som tar LSD, resterande kommer röka hasch och ta nån enstaka ksalol.
Händelsen utspelar sig i tre olika kommuner, kommun 1 är där vi hämtar LSD’n, kommun 2 är Erik’s bostad där vi stannar medan vi väntar på bussen till kommun 3, kommun 3 är resterandes bostad.
Det är ungefär 1h mellan varje kommun.
(Hade även varit vaken i 24h då jag tog lappen).

Kommun 1
Jag och fyra vänner, Erik, Adam, Per och Lena for till en grannkommun för att hämta syra, mötet gick snabbt och smidigt.
I bilen påväg till Erik’s lägenhet tar jag en lapp och redan efter 20 minuter känner jag euforin komma och gå i hela kroppen, av första intryck känner jag att dessa är på en helt annan nivå, jag är imponerad.
40 minuter in och jag märker av ett annorlunda tankemönster, trögare, jag sitter höger fram och snackar med chauffören men han verkar inte lägga märke till något udda med mig.

Kommun 2
Framme hos Erik, vi går upp till hans lägenhet och jag sätter mig vid bordet och mekkar en spliff med Adam, övriga är i rummet bredvid och väntar.
Vår armé går ut på balkongen och börjar röka, jag känner mig extremt obekväm men försöker ignorera det, vet ju att jag tagit en drog.
Jag tittar på Lena och hon ser mycket ledsen ut, jag tittar mot Adam och han ser ut som han luktat på något unket, tänkt dig rynkad näsa, arga ögonbryn och nerdragna mungipor.
Jag tar några bloss och passar, då hör jag den gnälligaste, ”lägg märke till mig” rösten jag någonsin hört, det är Adam som gastar ”Lena, Lena! Vem av oss har snyggast bälte??” och avslutar med ett falskt och miserabelt kort skratt.
Per har ett riktigt schysst Hugo Boss bälte, jag har ett Gucci bälte och Adam’s bälte ser helt enkelt bara förjävligt ut.
Jag säger åt Lena att hon ser extremt ledsen ut, Adam skrattar och håller med, Lena ler överdrivet tillbaks men för mig ser det bara ut som när en person håller på att brista i tårar och gör allt den kan för att få fram ett leende.
Min uppfattning av vad det är som händer är att jag ser personernas personlighet och känslor i deras ansiktsuttryck, röster och beteende(iallafall hur jag ser personerna), det gör mig extremt obekväm att se sanning på folk såhär tydligt.
Jag har känt Adam sen jag var 5 år och jag vet att han alltid varit lite avundsjuk på mig, han bryr sig väldigt mycket om vad andra tycker och har usel självkänsla, nu när jag är påverkad av LSD så ser jag allting glasklart(går ej att se skillnad på vad som är verkligt, känns mest onaturligt).
Lena är tillsammans med en som hon hatar och blir behandlad som en hund, självförtroende är i botten och hon klarar ej av att lämna honom, antar att det är därför jag ser hennes sorg så tydligt.
Vi går in och märker att vi inte haft koll på klockan, bussen till kommun 3 går snart så vi säger snabbt hejdå till Erik och rör oss mot bussen.
Adam och Lena går fortare än mig och Per.
Per har en knäskada och måste halta när han går.
Jag går bredvid han och känner mig ännu mycket obekväm, jag säger till honom att jag är helt vilsen och att jag litar på att han tar oss till bussen, han bekräftar att han vet vägen.
Utan att märka så börjar jag gå fortare än Per och hamnar någon meter framför honom, han hojtar till, jag vrider huvudet och ser på honom i ansiktet, obekväma känslan stiger när jag ser honom, han är likblek, bär på en osynlig 40” TV och försöker se tuff/arg ut.
Mitt intryck jag fått av Per är att han leker mycket tuffare än vad han är, alla känner vi till ”macho” typen.
Jag väntar in honom och vi forsätter gå, men kort efter händer det igen, fast denna gång när jag vrider huvudet så flyger han fram mot mig(Per har tidigare under dagen visat att han haft med sig en fickkniv i byxlinningen) och sticker kniven i sidan av mig.
Själv vet jag om att något liknande inte skulle hända så jag klarar av mig med en snabb tyst flämtning och lätt ryckning, det som verkligen hände var att han endast studsat fram till mig för jag ej hade hört honom hojta.

Rymdresan
Vi har alla kommit fram till bussen precis i tid, vännerna kliver på först och jag efter.
När det är min tur att betala så till min stora förvåning är busschaffören så fet att man ser fettvalkar hänga, han är grön och har en antenn i pannan, påminde om hur en karaktär i ”Ozzy & Drix” är tecknad.
Fortfarande väldigt obekväm men jag lyckas betala skakigt och går upp till övre plan där mina vänner satt.
Jag sätter mig ensam två stolar bakom Adam och på andra sidan av Per och Lena, när bussen avgår så skakar och bullrar det otroligt, jag får lock om öronen och börjar känna mig nervös, jag tar fram telefonen och öppnar snapchat’s selfie kamera, jag ser mig själv och hur svetten bara rinner från pannan, jag känner på tröjan och den är dyngsur.
Jag skriver åt Per på snapchat(är orolig över hur hög röst jag skulle använda) och frågar ifall jag är ”okej” och att han ska hålla koll så jag inte gör något korkat, får som svar att jag är helt normal och att jag nog bara tror att jag gör något fel, detta lugnar ner mig lite så jag lutar mig tillbaka, andas ut och ser ut genom fönstret, herrejävlar, jag är i rymden.
Det är som att se upp mot himlen en vinternatt.
Nervositet och obehag byts ut mot eufori och sätter ett stort leende på läpparna, jag njuter av stunden och uppskattar hur vackert allt i mitt synfält är.
(En vecka innan denna händelse hade jag slagit axeln urled så den var fortfarande öm)
När jag ser ut så börjar jag känna ”bubblor” smekas över axeln på insidan av min hud, det är som massage, min överkropp skakar till av rysningarna och jag hör ett ”klick” i axeln, klicket och massagen har minskat smärtan i axeln med 50%, blir oerhört förvånad över syran’s magi.
Det börjar bullra och skeppet skakar som tusan, smäller lock om öronen och jag förstår att det är dags för landning, jag andas djupa andetag och håller mig lugn, landningen går utan anmärkning.

Kommun 3
Jag ställer mig skakigt upp och går ut från rymdskeppet utan att vänta in dom andra, har ett mål i siktet och det är att ta mig till min vän Jan’s lägenhet.
Jan släpper in mig och direkt i hallen får jag en ”hoppkram” av Eva, hon är glad att se mig.
Jag hälsar och berättar kort om min resa genom rymden samtidigt som jag slår mig ner i soffan och mekkar en spliff.

Intressanta ögon
(Den här delen har jag svårt att förklara/uttrycka i ord)

Jag går under fläkten och ber Eva göra mig sällskap, men nu är hon inte lika glad som innan, hon är hängig och stirrar ut i ingenting.
Jag frågar hur läget är och då tittar hon upp och säger enkelt bra, men jag märker en ”energiskillnad” hos hon när hon tittar upp.
Jag frågar igen och säger att du ser trött ut, då berättar hon att hon känner sig ”tom” och att det händer ibland, i samma stund känner jag energin ur henne försvinna(ungefär som när en skruvdragare får slut ström), samt hennes blåa ögon blir gråa.
Jag säger vad jag ser och hon visar endast ett dystert uttryck tillbaks, uttrycket får mig att vilja bli ledsen.
Jag ber att hon ska se mig i ögonen, dom är oerhört tråkiga, men jag ser en liten glimt i vänstra öga och säger att det finns något där så helt tom är du inte och ler lyckligt tillbaka, jag får samma dystra uttryck med en huvudskakning tillbaka som hon återgår till gåsen.
Ännu en gång ber jag att hon ska se mig i ögonen, fast denna gång inte se bort, jag håller ögonkontakten stabil och känner mig lyckligare ju längre vi ser in i varann, det märks tydligt på mig, jag tänker att detta är som en tävligen, sorg mot lycka.
Efter en stund med intensiv ögonkontakt börjar hon vilja le smått, samtidigt känner jag sorg inom mig som försöker ta bort mitt leende, detta får mig att kämpa ännu mer, mina ögon är fulla av lycka.
Tillslut så går det ej att hålla allt inom mig, tårar börja rinna okontrollerat och detta gör att Eva får ett väldigt ”ryckigt” leende, som när man pendlar mellan ledsen och glad.
Lyckotårar forsar från mig jag har aldrig känt mig så glad och lycklig som jag gör vid detta tillfälle, Jan och Adam undrar vad som händer och Adam går fram till oss och ser på våra uttryck och säger ”det ser ut som hon gråter fast det är från dig tårarna kommer?”.
Vi forsätter se in i varann och tillslut så är det som ett skott går av och hennes ögon fylls med blåfärg, rinnande tårar och får ett stort vackert leende på läpparna.
I denna stund tar Adam ett foto på hur jag ser ut, jag kan endast förklara fotot med ett ord, lycka.... det är största otillgjorda leende jag någonsin haft, ögonen lyser emerald grönt, pupillerna är glansiga tefat och tårar som fyller halva ögonen.
Vi har ännu ögonkontakt men nu lutar jag mig tillbaka med ett mer naturligt glatt leende och säger ”sa ju att det fanns något där”.

Udda fenomen
Jag sitter nu i soffan och tar fram telefonen och ser att den har slut ström, tar fram min laddare och pluggar i den i ett uttag, men den vill inte ladda, jag provar flera uttag men inte ett enda uttag i lägenheten fungera att ladda i, jag frågar min vän ifall jag får låna hennes telefon en kort stund men hon hade också slut ström och varken hennes laddare fungera.
Inte en enda person hade ström i sin telefon och ingen gick varken ladda eller starta.

Gudsson och ”spelet” blir verklighet
(”Spelet” är något i mitt huvud som jag roar mig med då jag är själv och rejält påverkad, det går ut på att ta sig till ”sista bossen”(jaga drake ), men för att ta mig dit så måste jag vinna över massvis med motståndare, samma sak här, kommer vara mycket svårt att förklara/uttrycka sig i ord)

(Jag är osäker exakt hur spelet blev verklighet så kommer hitta på en början för att underlätta läsningen)

Efter ögonkontakten så rör jag mig mot soffan och sätter mig, precis när jag landar(här fortsätter min saga) får jag en kraftig tillbakablick om när jag var ”bilder” från döden under ett rus på lustgas, jag ställer mig upp hastigt och blir oerhört orolig att jag kommer dö, jag går några steg för att sedan känna hur hjärtat slår i 500, jag andas tungt och fort som om jag just avslutat ett maraton, mina vänner märker och ser oroat på mig, hjärtat har plötsligt stannat, går ej andas, får endast fram ordet ”hjärtattack” som jag faller ner i soffan med handen på bröstet, Jan är fort framme vid mig med lugnande ord, med handen fortfarande på bröstet börjar det slå igen, sakta, normalt, fort, fortare... jag ser hur hjärtat lyfter handen pågrund av bultandet, blir orolig och tittar på Jan, han ber mig lugna ner mig, allt är okej berättar han.
Jag andas djupt och lyckas får ner pulsen, men istället för en puls på 500 så blir varje andetag som en osynlig vacuum sug som suger ut allt förutom benen i min vän, jag ser hans skinn ligga tajt mot hans ben, hans färgton bleknar och jag ser hur han håller på att ramla ihop, ända tills jag andas ut igen då fylls han upp igen och blir normal men istället ser jag ner på min kropp och likadant händer mig.
Jag får tvångstankar och skriker att han ska hämta vatten, han springer fort och hämtar, när jag fått vattnet så halsar jag i mig det blixtsnabbt för det är ”heligt” vatten som håller mina vänner i livet, skriker om ett till för direkt jag inte dricker så håller Jan på att ramla ihop, efter jag svept ett andra glas så ber jag han hämta ett till, han går mot kran men vänder sig om och direkt han tvekar så blir han EXTREMT påverkad, sluddrar då ha pratar och mycket svag på benen, jag gapar åt han att hämta vattnet, då vänder han och blir nykter igen, jag sveper tredje glaset.
Gråtandes av sorg skriker jag att jag är så jävla lycklig.
Jag får för mig att jag måste lyssna och se på musikvideon ”ampull - psykos”.
Eva säger att jag inte får det, jag insisterar och ber ända tills hon säger att det kommer ge henne psykos.
Adam kommer in från balkongen efter att ha spenderat största delen av kvällen där, mina tankar försvinner fort till honom, min vän tänker jag, han har dåligt självförtroende, det behöver han inte ha, jag skriker åt honom att han ska komma till mig, han kommer och jag kramar om honom hårt samtidigt som jag säger att han är bäst och att han ska säga det högt för att han själv ska förstå att han är bra, jag kramar honom hårdare ända till jag känner mitt hjärta spricka och ger mig en otrolig stickande smärta i hjärtat, sköljs med ett lugn och hela mitt synfält blir en otroligt vacker genomskinlig grön färg som sakta rinner av och försvinner under några sekunder.
Adam försvinner ur rummet, jag, Jan och Eva är i soffan, ”88-Keys feat. Mac Miller & Sia - That's Life” slås igång på TV’n, jag får full uppmärksamhet till låttexten, den talar till mig, allt är perfekt, jag brister ut i lyckotårar, det är så vackert, låtens budskap är solklart, jag ÄR gudsson, allt stämmer.
Gråtandes av lycka ber jag hysteriskt att dom i rummet måste lägga sig bredvid mig, dom lyder och jag kramar om dom kraftigt ända tills mitt hjärta spricker och ger ut samma gröna sken som tidigare.
Fylld av lycka ser jag på Eva och Jan samtidigt som jag tar ett djupt andetag, håller andan och Jan(som rökt hasch och ätit nån ksalol) blir tvärbäng, kan ej hålla upp ögonen, vinglar sittandes och tillslut håller på falla ihop ända tills jag andas ut, när jag gör det så blir han som nykter, medan jag blir till skinn och ben.
Jag testar detta några gånger och samma resultat varje gång, jag kramar Jan med all min kraft samtidigt som jag pustar ut och blir skinn och ben, för en tredje gång känner jag den otroligt smärtsamma stickande känsla i hjärtat som det spricker.
Fortfarande fylld med kärlek ser jag på Eva och flyger fram för att ge hon en rejäl kram, sluter ögonen och som någon knäppt med fingrarna vaknar jag till av att hon försöker ta sig lös från mitt björngrepp, jag släpper och blir tom i tankarna, är förvånad över vad som hänt för kan ej minnas något efter jag slöt ögonen.
Klockan har börjat närma sig 00:00 och jag minns att jag lovat min far att jag skulle komma hem innan, jag berättar att jag måste hem och tar på mig jackan, Adam(som fortfarande ser ut att ha luktat på något unket) kommer och ställer sig framför dörren som en diva, samtidigt som han säger med en ”bitchig” ton att han inte tänker låta mig gå någonstans, jag tänker din jävla idiot, tror du jag inte kan ta hand om mig själv, lätt som en fjäder plockar jag upp honom och kastar hårt in han i väggen bakom mig, samtidigt som jag går ut ur dörren.

Smärtsam promenad hem
Jag kommer ut ur lägenhetshuset och börjar promenera, jag känner mig väldigt nere nu men vet inte varför.
Jag ser mot bilarna som kör förbi och önskar att någon ska stanna och erbjuda skjuts, jag ser min vän’s bil med rätt registreringsnummer från kommun 2 komma körandes, jag är precis påväg att börja vinka så förvandlas den till en helt annan model.
Besviken fortsätter jag promenera och ser polisen’s blåljus 100m bort innan dem försvinner och förvandlas till en vanlig personbil.
Jag får tankarna tillbaka till ”spelet” och att det är jag som blivit besegrad, jag går nu mot min grav, förarna i bilar som kör förbi är personerna som varit med i spelet, och blivit besegrade.
Varje gång en bil passerat känns det som mitt hjärta sprängs, klyvs eller rivs isär, jag rycker till ordentligt varje gång men försätter gå.
2/3 av vägen går tankarna till hur mycket jag sårat min mor pågrund av mitt missbruk, jag ser mot marken hela vägen men jag ser inte marken, det är som CEV med öppna ögon.
Jag ser en svart bakgrund med ett mörkt blodigt hjärta i mitten som torkar upp och blir till sandig ihop pressad jord, en rutten benig hand med decimeter långa klor som gröper ur hjärtat och tillslut sliter sönder det, hjärtat gör förbannat ont, fysiskt.
Den sandiga jorden från hjärtat faller ned i en grav, min grav och jag ser värden igen.

Hemma
Jag går in genom dörren och farsan ser på TV, jag säger hej och ser att klockan är 23:57, går in på mitt rum och stoppar telefon i laddaren men den vill inte ladda här heller, jag provar starta men går icke.
Jag klär av mig, vill bara sova så detta är över.
*Pling*
Telefonen börjar ladda och startar upp, klockan är 00:00 och telefonen har 100%, vad i helvete?
Jag lägger mig i sängen och direkt huvudet landar mot kudden får jag CEV där jag faller ned i min grav och landar hårt, graven fylls med sandig jord.
Jag ser verkligheten igen när jag hör dörren öppnas och det är far som frågar hur det är med mig, jag säger bra och att jag bara vill sova, han märker att jag är påverkad och vill börja kolla pulsen för att se om jag är okej.
Jag ber han gå ut och att jag är okej, behöver bara sova, han lyssnar och går ut men sen ser det ut som man spolat tillbaka tiden och han kommer in och ut, in och ut och då skriker SLUTA KOM IN!
Då smäller dörren igen och han säger något om missbrukare.
Jag ligger och blundar och har hemska CEV’s om min död, grav och hur jag sårat min familj, känns som hjärtat slits sönder gång på gång men tar mig igenom det tills jag somnar runt 01:30.

Dagen efter
Sover 7h och känner mig helt återställd.

Månader efter
Vet ej om det det är pågrund av denna upplevelse specifikt eftersom jag har kört mycket CS, men känns som jag inte kan känna kärlek, har oerhört lätt att släppa folk och känner mig alltid antigen glad eller neutral.
Sen tror jag att det är pågrund av denna upplevelse som jag blivit medveten om folks beteenden och varför hen handlar som den gör, sedan anser jag själv att jag är mycket bra på att läsa av och uppfatta situationer.

Slutord
Grym kväll.

Första rapporten, berätta gärna vad du tycker och vad som skulle kunna förbättras.

Tack.

Do'nt do it again. Du är ung nu. Men snart kommer det att fästa sig i din lilla hjärna. Stopp it. NOW! GOTT nyttår till dig, och dina närmaste. Jag kommer inte at försörja dig. Och kolla med fk. De avvisar nästan alla nu för tiden. 😲🧸🧸🧸😱🍾😥😥🎊🎉🎊😥😥

Intressant rapport, kan på någon nivå relatera till vad du skriver då jag nog varit liknande funtad tidigare. Du verkar väldigt medveten om hur andra människor mår, och rapporten handlar i mångt och mycket om andras känslor, snarare än dina egna. Jag tror att du ska försöka se detta som ett uppvaknande om du kan, att du behöver rikta fokus inåt, på hur du själv mår. Det är där det börjar. Du har inget ansvar att hela och rädda andra, ditt enda ansvar är att ta hand om dina egna känslor. Människor blir bekväma av någon som är hel i sig själv, då behöver man inte försöka få dem att må bättre genom att försöka skruva och hitta deras fel. Bästa sättet att få andra att må bra är att vara en förebild i att ta hand om sig själv.

Du har helt rätt i vad du skriver, men anledning till att jag inte lägger märke till mina egna känslor är för att jag har svårt att förstå hur dom känns, jag vet hur dom ser ut men inte hur dom känns.
Som jag skrev under ”Månader efter”, jag känner mig nästan alltid glad eller neutral, mycket sällan kan jag t.ex känna sorg eller skam.

Då behöver du bekanta dig med dina känslor och lära dig känna efter. Att meditera är en bra plats för att träna på det, också att gå och prata med någon och få hjälp på traven att sätta ord på hur du känner dig.