Citat:
Ursprungligen postat av
tantigheter
(Från förströdd nyfikenhet via fascination till förhäxning - min väg genom denna bedrövliga historia)
Varför super Jeppe?
Ingenting tyder på att Ari i sin ungdom varit en rumlare i någon mening. Ju mer jag hör om honom, desto djupare blir min bild av honom som en sökande, livsglad, öppen och ödmjuk människa med äkta värme gentemot andra. Någon stans på vägen har han sakta förvandlats till ett litet monster, som själv bekräftat bilden av att han var svår, svår att leva med och att han var mentalt knepig.
Hur växte den bilden fram? Vem var källan? Vem kunde "känna honom bättre" än hans fru?
Alldeles säkert hade de sina stormiga gräl, alldeles säkert kom de med allt tätare mellanrum.
Men it takes two to tango!
En prinsessa som under sin uppväxt inte haft rätt att vara glad sökte sin frigörelse. Han stödde henne, beundrade henne.
Men vad förväntade hon sig, vad krävde hon? Det vet vi ju inte, men den bild som växer fram så sakteliga visar en dam som upptäckt att hon hade rättigheter hon också. Hon hade rätten att kräva saker och hon var van att få som hon ville (pappas lilla flicka). En prinsessa på ärten, måhända? Som upptäckte att ärtor ströddes för hennes fötter i stället för rosor. Att vara mor och "hemmafru" kräver sin tribut. Det vanliga livet är krävande. En prinsessa vars humör vi inte vet något om. Med skinn på näsan.
Ari har offentligen tagit ett steg i taget - bakåt. Han har medgivit olater, svårt humör och jag vet inte vad. Hänsynsfull gentemot prinsessan, barnen, kungafamiljen med flera; ständigt lika gentlemannamässig.
Men varför super Ari?
Den kungliga familjen har svalt prinsessans narrativ, folket har svalt det. Alla har ältat och omhuldat det. Spekulerat, lagt till och dragit ifrån,
Vem skulle alls kunna tänka sig att denna änglalika varlese som ser så mycket vackert för sitt inre öga möjligen har andra, mörkare sidor?
Någon av er pekade på att Harald och Sonja åldrats så enormt de senaste dagarna. Jag tittade på bilder - paret har förlorat all glans.
Det är naturligtvis en from förhoppning, men tänk om verkligheten så sakta tränger sig på?
Eller har de fört sin dotter i hamn - äntligen!?
Det börjar bli ganska lätt att älska Ari helt förbehållslöst.
Det var längesedan det här inlägget publicerades. Men jag håller med, intressant analys. Det är väldigt lätt att bli involverad i den här historien därför att man känner att något inte stämmer. Enligt min erfarenhet så finns det finns människor som alltid ska vara "goda", det är aldrig deras "fel". Så finns det människor som tar på sig skuld, det är deras fel. Jag tror att Märtha Louise är en person med en ytlig känslosamhet som känner sympati och Ari var en person med empati och djup känslighet. Skillnaden på sympati och empati är att när man känner sympati är man i överläge och tycker synd om, när man känner empati är man jämlik och kan sätta sig in i den andra personens känslor och situation. Min analys är att Ari Behn tog på sig skuld offentligt ("omöjlig att leva med, dricker kl halv två, får utbrott ... osv) därför att han försökte få tillbaka Märtha Louise ("det är mitt fel"). När jag ser filmklipp så är det som han kommunicerar med Märtha Louise offentligt med sina målningar, böcker (En tiger i hagen, partnern tjatar om disken och mannen ser en tiger i hagen) och i intervjuer. Det är ganska tydligt att han försökte få henne tillbaka, men jag tror att det egentligen var familjen han ville ha tillbaka. Därför blir vinklingen i media väldigt ensidig, allt handlar om Ari Behns psykiska ohälsa när historien förmodligen är mycket mer nyanserad. Tror Ari Behn kände på sig för många år sedan att det var på väg att ta slut och han försökte kommunicera. Utan hopp. Varför han fastnade med Märtha Louise förstår jag inte. Kanske barndomstrauma eller självdestruktivitet, fortsätta riva upp ett sår så det inte läker. Men vi vet inte hur det var till vardags, vi kan bara gissa.
