Citat:
Ursprungligen postat av
Picasso2
Det gör faktiskt inte det. En normaliseringsprocess har inte med detta att göra. I Stockholmssyndromet så skyddar den kidnappade sina fångvaktare. Sina okända fångvaktare som de börjar tycka om. Läs på om det hela. Det går inte att få det till något annat än vad det är. Här handlar det om att en fånge börjar tycka om sin fångvaktare och skyddar denne. En misshandlad, slagen kvinna stannar av rädsla. Stockholmssyndromet handlar inte om det.
Då ska jag be dig att läsa på. En kvinna som stannar kvar hos en misshandlande man gör det inte av rädsla förrän det i princip är försent. Innan dess har det förekommit "något" slag, en del psykisk misshandel som blandas med att mannen/förövaren är snäll och charmig. Sen ökar misshandeln och efteråt bedyrar ofta mannen att det ska hända igen, och allt blir som vanligt. Där har normaliseringsprocessen satt igång och det blir "normalt" att få stryk och bli hotad.
Att visa upp två helt motsatta sidor inför andra skapar alltid förvirring. Det gamla förhörstricket ”Good cop/bad cop” är ett välkänt exempel på denna teknik, liksom Stockholmssyndromet. Kvinnor i misshandelrelationer talar ofta om mannens dubbelnatur (Dr Jekyll och Mr Hyde). Ju mer isolerad kvinnan blir, desto tacksammare blir hon också över de tillfällen då mannen ger henne ömhetsbevis. Det blir han som tröstar henne för de missgärningar han själv utsatt henne för.