Någon som har en stor jävla papegoja?

Jag har ofta fått höra att handmatade papegojor blir de bästa husdjuren eftersom de "fäster sig" vid människor och föredrar mänsklig kontakt. Jag har fått höra att handmatade ungar är "gulliga bebisar som längtar efter mänsklig ömhet." Uppfödare försöker ofta pracka på folk att deras vänlighet och tamhet beror på det bekanta och förtroligheten som kommer med handmatning. Men hur den ungen blir fäst vid människor är ofta missförstått.

Det är en fysisk biologi som äger rum när en ung fågel är handmatad av en människa. Det biologiska tillståndet kallas "inpräntning" och kan ärra en fågel för livet, lämna den förvirrad, frustrerad och självdestruktiv.

De allra flesta däggdjur och fåglar känner igen sin egen art genom denna process som kallas inpräntning. När ett djur är väldigt ungt och dess ögon börjar fokusera, så ser den på den som tar hand om det, fostrar, matar och försvarar det. Från denne individ får ungen en mental bild av vem den är. Den här bilden (eller inpräntningen) stannar kvar vid djuret hela dess liv och när det väl är där, kan det aldrig tas bort.

Precis när det här händer beror på arten. Ankor och gäss, som exempel, får sina första intryck nästan genast, och det förstärks under dess första veckor i livet. En uvs ögon börjar fokusera vid ungefär två veckors ålder. Inpräntningen äger rum kort därefter. Papegojögon öppnar och börjar fokusera vid olika stadier av deras utveckling beroende på art.

Denna inpräntning ger inte bara djuret dess identitet, det hjälper den även att hitta en partner senare i livet. När fågeln blir könsmogen kommer den använda sitt första intryck för att hitta en lämplig partner. Man skulle kunna säga att en fågel letar efter en partner "precis som mamma". Det är varför en sidensvans inte försöker para sig med en bofink. Det är rätt storlek men fel färg och form. Inte heller skulle en blåmes försöka para sig med en talgoxe för, även om det är rätt form, så är det inte samma färg. Fel art stämmer inte överens med inpräntningen.

I det vilda fungerar det här rätt bra: Gäss föder upp gäss, kråkor föder upp kråkor, morhuvade papegojor föder upp morhuvade papegojor och blågula aror föder upp blågula aror. Men när en människa handmatar en fågel, kan den fågeln växa upp i tron att den är en människa och inget du gör senare i fågelns liv kan få den att tro annorlunda.

Vanligt med handmatade fåglar är att allt går rätt bra de första åren. Den unga papegojan fäster sig vid sin människofamilj och trivs i deras sällskap. Dess naturliga instinkter försvinner dock inte, och fågeln, som beter sig som en fågel, får ofta problem för då den tror att den är en människa, beter den sig inte som en.

Sedan kommer könsmognaden då den starkaste instinkten kommer till ytan... önskan att föröka sig. Det är då de riktiga problemen kan komma. Den ser inte sin ägare som en partner, utan som en förälder. Instinkten säger att den ska lämna föräldrafamiljen, åka vidare och starta sin egen familj. Den kan bli aggressiv mot sin ägare eftersom den vill därifrån.

Ej kapabel att separera sig från sin föräldrafamilj blir fågeln deprimerad, våldsam och självdestruktiv, plockar fjädrar och misshandlar sig själv. Människorna har ingen aning varför deras idylliska lilla bebis har blivit en sådan självdestruktiv liten terror.

Tänk dig hur det skulle vara att bli uppfostrad från spädbarnsstadiet på en annan planet av en art helt annorlunda från människor. Du skulle lära dig det sociala livet av din utomjordiska familj och börja fästa dig vid andra. Vid puberteten skulle du få längtan för närmare fysisk kontakt och att bli kär i en annan. Tänk dig hur du skulle känna dig om du var helt inkapabel att fysiskt fästa dig vid den arten. Du skulle känna dig utstött, ensam och förvirrad.

Det är hur en papegoja känner när det gäller att föröka sig med människoarten som den tror den hör till. Tänk dig frustrationen som kommer med hur det är att inte förstå varför "den utvalda" inte fullföljer dina fysiska behov och faktumet att parningsförsök slutar i misslyckande. I ett försök att uppmuntra parningsbeteenden kan papegojan kräkas på och bita den utvalda personen. Om personen inte förstår detta behov, är fågeln ofta inburad eller bestraffad och den känner sig bortstött av sin utvalda partner.

Plötsligt blir den där söta, tama fågeln sårad, arg, frustrerad och väldigt ensam. Många vänder sig mot sin utvalda med våld medan andra vänder sig mot dem själva genom fjäderplockning och lemlästning. Även om självdestruktiva beteenden inte kommer, så lider fågeln av en tomhet som ingen människa någonsin kan fylla.

Det är inte det trevliga scenario som uppfödare målar upp, utan den hårda verkligheten bakom den där söta papegojungen i buren.

Om du har en handmatad papegoja är du inte ensam och det kommer alltid finnas sätt du kan hjälpa din fågel att leva ett bättre liv. Bara genom att förstå kan situationen bli positivt hanterad. Genom att lära sig vad som är naturligt beteende och låta din fågel vara... en fågel, så kan du bättre förstå och uppfylla dess behov.

Om du funderar på att köpa en handmatad papegoja, kommer förhoppningsvis förståelsen för biologin bakom den där söta ungen hjälpa dig att tänka över det köpet. För varje papegojunge som är köpt, är en till uppfödd, åter påbörjande cykeln av frustration och lidande för ännu en otursam fågel.

Det finns dock ett svar. Att adoptera en oönskad fågel, då du kan möta vuxna fåglar som letar efter detta livslånga åtagande och låt den fågeln välja dig, kan vara ett bättre sätt att skaffa en papegoja. Du orsakar inte mer problem och har en fågel som kommer uppskatta kärleken och hängivenheten du kan ge.