Umgängessabotage?

Nu har jag iofs barn UTAN psykosociala svårigheter, men det där ser jag som normalt föräldraskap. Lova inget du inte kan hålla och håll vad du lovar. Möjligt att det är extra viktigt för barn med olika typer av svårigheter dock.

Ja, så är det så klart.

Jag är måhända lite färgad av att jag har en nära vän med ungefär samma problem. Frånskild och med en mamma som klemar med barnen så fort något blir svårt. De har t ex vänt i kapprummet på skolan för att "det inte kändes bra" och gått hem igen. Barn måste tvärtom lära sig att komma över sådana trösklar. De barnen har inga särskilda problem, är lite blyga bara, ej diagnostiserade med något. Ändå har de blivit sittande hemma i perioder med frånvaro och ÄNNU högre träskel att komma tillbaka till skolan.

Så mitt resonemang har inte förutsatt några djupare psykosociala problem hos barnet.

Frånvaron från skolan är när barnet är hos den andra.
Och ja vi misstänker handikapp men skolan gav tex föräldrarna uppgift att läsa en kvart om dagen med barnet. Vilket inte hen klarade av utan bröt ihop mm samt inte behövde göra hos den mjukare föräldern.

Du kan tycka att vi är för stränga men det är faktiskt helt normala krav vi ställer. Däremot blir dem höga eftersom den andra inte har några.
Den människan gör nu inget för att barnet ska komma till oss. Med hänvisning till att barnet inte vill.

För övrigt har jag själv ett barn med ASD och gen har haft problem med hemmasittande vilket nu är över.

Anledningen till att tag pratar om juridik är för att det kan behöva bli så för att den andra föräldern behöver ramar. I nuläget finns inga och hen ger överbeskydd och mjukhet och inga regler. Dvs omöjligt för min sambo att konkurrera med. Om han blir likadan betyder det att barnet får noll förväntningar på sig. Som förälder till barn med asd vet jag att det är förödande för ett barn att folk ger upp och förmedlar att barnet är handikappat och inte kommer klara något.

Att ett barn har psykosociala problem innebär inte att de har en diagnos. Barn får psykosociala svårigheter genom att vara med om saker i livet, t.ex. svårigheter med en eller flera föräldrar som missbrukar, är sjuka, är skilda, bråkar, dör etc. De är normala barn, men har råkat vara med om saker de inte skall vara med om.

Barn kan lära sig på flera sätt och det fungerar inte alltid att slå släggan i barnet och putta in denne i klassrummet. Att barnet vänder om i kapprummet är något skolan måste ta tag i. Väldigt få barn gör så. Det är skolans bord att då se till att eleven kommer in från kapprummet.

Skolan och myndigheterna skall redan ha haft uppe barnet för diskussion om denne har över 20% frånvaro (oavsett orsak) under en termin, för det är 1 dag i veckan!

Ja, självklart är frånvaron när barnet är boende hos sin boendeförälder. Varför misstänker ni "handikapp"? (ge inte detaljerade svar här).

Du som förälder och vuxen får då se till att barnet lockas in till sin läsning, ibland behöver man som vuxen leda barnet in i textens värld. Om din sambo är vårdnadshavare bör denne också ta kontakt med läraren i fråga och fråga hur det är med läsningen i klassrummet. Det kan finnas andra problem än att barnet inte vill läsa.

Att du kallar din motpart för "den mjukare föräldern" säger mer om er än om den föräldern. Att ert barn inte vill vara hos er säger mer om er än om barnet. Släpp kraven lite en stund (inte kravlöst!) och fokusera på att få en stabil relation med barnet i en trygg hamn! ni kan ändå göra läxan genom att läsa den tillsammans, att stafettläsa den, att läsa några ord var osv.

Du påstår dig ha ett barn med ASD och skriver som att du är en sträng höginkomstagande karriärförälder från 40-talet. Gisses. Hur har du lyckats hålla en relation med ditt barn om du inte ens kan få förtroendet av din sambos barn.

Jag förstår inte vad du menar riktigt där?
Men ok det kan du få tycka

Om du tycker det är ok att inte ha några gränser så får det stå för dig.
Frågan i det här fallet var ju om någon varit med om liknande och inte om någon var sträng eller mjuk. Vi misstänker att det finns umgängessabotage, dvs att den andre föräldern försvårar för barnet att komma hit. Det var frågan

Jag anar att du är ganska frustrerad. Det skulle jag också varit i din situation, att se barnets framtid i princip rinna bort så där.

Men jagt tror du får ta och släppa kravtänket en liten stund, helt enkelt eftersom du måste "lura" hem barnet till er och bygga en relation och förtroende. Sen, när det är klart och etablerat, kan ni långsamt stegra kraven.

Som sagt, en nära vän till mig sitter i samma sits och den är olöst, precis som din. Grejen är att du aldrig kommer att kunna reda ut om det faktiskt är umgängessabotage eller om den andra föräldern är kass. Har hen saboterat kan hen ändå skylla på sin sjukdom. Om du inte lockar ur hen ett skriftligt erkännande så kommer du aldrig få det där bekräftat. Det är heller inte helt viktigt i det här läget faktiskt.

Nä precis. Jag är ju inte den som tar den fighten utan min sambo och han försöker utan att lyckas.
Den andra föräldern vägrar att låta min sambo träffa barnet , än mindre att barnet ska bo hos oss igen. Det är så illa att telefonsamtal inte ens går att göra eftersom den andra säger att barnet mår så dåligt. Det säger hon samtidigt som hon skriker och svär mot min sambo i telefon så att barnet hör det.

Att hålla på att läsa läxor mm är sjävklart inte ett alternativ det fattar jag. Problemet är den obefintliga viljan att tillåta nån som helst kontakt just nu från den anda föräldern. Oavsett om vi skulle förändras till barbamamma o barbapappa eller ej så vill hon inte hjälpa till alls