Umgängessabotage?

Mitt bonusbarn vill inte komma till oss. Ungen ska bo växelvis lika mycket men nu var det en månad sedan hem gjorde det.

Ni som har varit i liknande situation hur har ni löst det?
Jag menar då juridiskt och tankar och lösningar kring umgänge och boende.

Bonusbarnets andra förälder är väldigt mild och vill absolut inte vara den som får barnet hit. Den personen är dessutom upprepat sjukskriven (deprimerad, och utmattad)
Ingen misshandel, konstigheter eller något annat finns hos oss.
Barnet tycker att min sambo är för sträng bl.a. (barnet har kraftiga problem med skolan med frånvaro och läs och skrivsvårigheter). Samma krav finns inte i det andra hemmet. Det finns andra saker som gör det bekvämare hos den andra och mindre intressant hos oss. Men oavsett detta så är frågan hur man juridiskt ser på sådan fall? Jag anser att det är umgängessabotage, helt enkelt för att den andra föräldern helt går på barnets linje och är väldigt försvarsinriktad.

Inte expert men det har väl betydelse hur gammalt barnet är? Du kanske ska ange det för att få vettiga(re) svar.

Barnet är nio

Men för bövelen. Ta er dit och hämta ungen.
Hålla på och älta om juridik när det är helt irrelevant...

Den andra milda föräldern skriker och bli skitförbannad. Skriker att barnet inte vill och att barnet kommer rymma, får panik , går sönder mm. Personen är oerhört labil och psykiskt skör(diagnos).

Ha byten på skolan så slipper ni konflikterna med den andra föräldern. Blir enklare för barnet också.

Ok men det låter rätt märkligt och oempatiskt att tänka så om barn. Lägger ner den här tråden, fel forum

Så din sambo är alltså en förälder till barnet som inte vill vara hos din sambo för att det finns en svår relation mellan din sambo och barnet. Nu vill du, som helt utomstående, tvinga till dig barnet med juridiska medel. Du har inte tänkt på det här med barnets bästa skall stå i centrum och att man skall höra vad barnet tycker?

Istället för att vara sträng mot barnet kanske ni skall titta igenom varför barnet skolkar och har läs- och skrivsvårigheter? Stötta barnet så att denne känner att ert hem är en fristad där barnet kan slappna av från den andra förälderns eventuella svårigheter. Att som förälder ha sjukdomar och vara sjukskriven tär på barnen mer än vad många vuxna tror. Det är troligen också därför det finns hög skolfrånvaro.

Hen vill väl hjälpa sin sambo, det är väl mänskligt. Om nu sambon har en önskan om att umgås med sitt biologiska barn, alltså.

Man kan vara sträng oavsett eventuella handikapp, men man måste så klart utgå från barnets förmåga och ställa rimliga krav. Annars utvecklas inte barnet. Självklart ska man OCKSÅ stötta.

Barn agerar utefter satta ramar och de regler de uppfattar gäller. En förälder med psykisk ohälsa kan ha svårt att faktiskt verkställa helt självklara beslut som t ex att barnet ska gå till skolan. Det märker barnet, den fattar vilket agerande som funkar för att slippa, och agerar därefter. Kan man "komma undan" vissa saker hos en förälder år det klart att ett barn trivs där, men det är ju ändå ingen bra situation i längden. Barn förstår inte alltid sitt eget bästa.

TS sambo är kanske ingen perfekt förälder, men det är ju mycket möjligt att hen är en bättre förälder än den andre.

Det du skriver är just anledningen till varför man skall vara den stöttande föräldern med tydliga gränser som erbjuder en fristad åt barnet. Man ska inte skapa murar mellan barn och förälder av principiella själ. Då får TS sambo ta och skruva ned sina förväntningar en aning i början och börja prata med sitt barn. När barnet är på banan kan man sedan visa att man är konsekvent och att man är där oavsett hur barnet beter sig.

Det finns anledningar till varför en nioåring är hemmasittare, börja där först.

Ja, det har du väl rätt i. Man får se till att barnet faktiskt kommer hem till en först, prata igenom saken och sen börja inrätta en vettig vardag steg för steg. Det kan säkert vara mycket motigt i början.

Det där måste vara oerhört svårt nät barnet kan "fly" till en förälder som de vet inte ställer lika höga krav. Man får väl köra med mutor eller nåt, se till att göra lite roliga saker på helgerna och sånt, en förälder med psykisk ohälsa har väl dålig ork och kan inte ta med barnen på idrott eller evenemang eller utflykter, så man får kanske försöka konkurrera med sådana medel? Gå till skolan varje dag, men åka till äventyrsbadet på helgen vs slapp tillvaro med tråkigt på helgerna? Koppla roligheter till prestation och sånt, "går du till skolan alla 5 dagar så tar jag med dig till leklandet i helgen" eller vad det nu kan vara.

Barn i psykosociala svårigheter fungerar inte som du beskriver. De går normalfallet inte långsiktigt på mutor och belöningar (även om de kan te sig att göra så kortsiktigt). De försöker hitta en långsiktig trygghet som resulterar i att de inte blir svikna. Ska man spela ditt högriskspel måste den vuxna se till att belöningen blir verkställd när den skall! Det får aldrig, jag menar aldrig, förekomma att den vuxna säger "Kalle, inte idag, vi hinner inte". Då har ditt högriskspel gått åt pipsvängen direkt och barnet har tappat allt förtroende för den vuxna. För det är just detta som eventuellt händer hos den andra föräldern pga. att föräldern inte orkar.

TS sambo bör börja med att se till att denne är en stabil vuxen utan höga förväntningar på barnet, utan skuld på barnet. Börja med att se till att ha så tydliga och konkreta regler och förväntningar att barnet känner sig välkommet som denne är, det oavsett hur beteendet är. Det kan till och med vara så att det är TS själv som kommer att bli den vuxna som agerar stödperson åt barnet, om TS spelar sina kort väl. Är TS i bakgrunden som en stöttande vuxen och lämnar familjepolitiken åt de verkliga föräldrarna, medan TS istället fokuserar på att vara i barnets fokus. Kommer barnet att bilda en förtroenderelation, om nu inte TS har bränt den bron innan, som gör att barnet kommer att förlita sig på TS i sin fristad.

Om barnet länge haft hög frånvaro i skolan skall redan de sociala myndigheterna ha kopplats in som en respons av att skolan skall ha anmält frånvaron till utbildnigsnämnden. Här är det då bra att man ser till att barnet inskolas i skolan igen, när denne är i en trygg bas.

Vi vet inte hur de psykosociala svårigheterna ser ut hos barnet. Vi vet inte hur den särboende föräldern påverkar barnet. Det vi däremot vet är att barnet behöver en fristad från den särboende föräldern samt en trygg hamn att gå till hos den andra föräldern. Men barnet behöver också sina båda föräldrar och det värsta som kan hända är att barnet ser en maktkamp mellan vårdnaden om barnet.