Starship troopers boken?

Älskar filmen men punkten du beskriver är egentligen där den "faller på mållinjen". Boken beskriver just varför många ungdomar söker sig till eller hamnar i det militära, man hamnar i den där "limbozonen" där man inte riktigt vet vad man vill göra med sitt liv och då kommer militären och sveper upp dig med "För fan, tjänstgör några år. Du får sold, bra mat, tak över huvudet och en instruktör som säger åt dig hur jävla dålig du är. Vad mer kan du begära?"

Jag gillar Have Space Suit—Will Travel, den första av Heinlein som jag läste. Spännande, rolig och fartfylld berättelse om pojken Kip som vinner en begagnad rymddräkt. Ett flygande tefat dyker upp på Kips bakgård och tillsammans med den rådiga flickan Peewee och Motherthing har han oturen att föras bort av Wormface och hans anhang. Den rafflande berättelsen tar oss från Kips bakgård till bland annat månen, Pluto och Lilla magellanska molnet, minns jag inte helt fel, där Wormface och hans släkte, och även mänskligheten, ställs inför rätta vid en intergalaktisk tribunal. Upplösningen tänker jag inte avslöja.

Starship Troopers är ok. Det jag minns klarast är beskrivningen av hur Rico lärde sig hur han skulle hinna med alla de många sysslorna i det militära. De filosofiska bitarna uppfattade jag som starkt präglade av just det militära och jag reagerade negativt på idén om att medborgarskap och rösträtt var nåt man förtjänade - men hallå, det är väl en mänsklig rättighet! - men idén är kanske inte så dum, för med ett sådant system skulle både sakerna kanske värderas lite högre än hur jag uppfattar att de värderas i dag.

I övrigt tycker jag Heinleins sätt att berätta är lite stelt, träigt, kanske på grund av kopplingen till det militära och naturvetenskapliga. Ingen annan som tycker han är lite stel?

Trevligt att du och Platon är överens