Det finns oändligt med potentiella biverkningar av SSRI (och även andra mediciner som NDRI), även sådana som inte nämns i Fass. Vissa har tur och upplever inte några biverkningar, andra får livet förstört en lång tid efter (jag var en av dem och skulle aldrig ta den risken igen. Det vara värre än sociala ångesten och depressionen jag hade innan medicineringen). Jag förstår att vissa som inte har upplevt det är av annan åsikt, men efter att ha genomlevt det kan jag bara uppmuntra folk att undvika allt det där så långt det är möjligt. Det var inte värt det. Och utan att skriva en bok om hur det var för mig kan jag säga att det var tio gånger värre än lite övervikt/ökad aptit. Den var nog en av de mildare biverkningarna. Ska nämnas att jag åt tabletterna i 2 år utan större problem, de kom senare. Så man sitter inte säkert bara för att det har fungerat bra i början.
De som tycker den biten verkar konstig (vilket jag förstår eftersom det enda man brukar få höra är att det kan vara lite jobbigt de första veckorna) kan kolla upp tardiv dysfori. Tvivlar ni fortfarande kan ni kolla upp Survivingantidepressants.org där tusentals medlemmar finns och många berättar om hur jävligt det kan bli. Indikationen att det beror på medicineringen och inte en själv är främst att de flesta mår bättre så småningom, och att man aldrig haft liknande problematik innan. Jag mår nästan helt bra idag men det tog två år efter att ha slutat med antidepressiva.
Även om du verkar luta åt att inte ta mediciner och istället ta tag i grundproblemet vilket jag tycker är väldigt klokt, så ville jag skriva om min erfarenhet för andra som överväger det.
Gällande hur de sociala svårigheterna har uppstått kanske det helt enkelt har med ovana att göra? Isolerar sig vem som helst under tillräckligt lång tid blir man väldigt lätt skygg och vissa har mer tendenser än andra. Speciellt i kombination med att man har självdestruktiva beteenden under tiden man isolerar sig.
Mitt tips från att själv haft stora problem med social ångest är att (tyvärr) gå rakt emot katastroftankarna och känslorna. Som någon nämnde redan så måste man bevisa för sig själv att det inte är farligt. Man måste omprogrammera hjärnan. Det är läskigt och det är lätt att man faller tillbaka i dåliga vanor när man har dåliga dagar om man gör det på egen hand i sitt eget hem. Därför tror jag det bästa är om man tillfälligt kan befinna sig någon annanstans än hemma, till exempel genom att göra någon av de sakerna 666ten nämnde (som att resa en längre tid, helst med någon). Blir en drastisk och läskig förändring, men det är ju otroligt värt att bli av med det problemet. Hindrar en nästan vad man än ska göra.
Sedan en liten regel som har hjälpt mig i praktiska situationer är att man tvingar sig själv att bara tänka 15 sekunder framåt i tiden när man ska göra något jobbigt. Så till exempel ''nu går jag och tar på mig skorna'', ''nu knyter jag skorna också ska jag ta på mig jackan'' osv. Det tvingar en att leva i nuet och att bara flyta med, och förhindrar att man skapar katastroftankar/orostankar. Man måste bara vara villig att ''kasta sig ut''. En blandning av flera såna mentala småstrategier är vad som har hjälpt mig mest.
Det inkluderar även att tänka annorlunda gällande självbild. En grej som har funkat där, så småningom är att man ''raderar'' varje negativ tanke som kommer. Det gäller bara att konstant påminna sig om detta (t.ex genom att skriva det någonstans i mobilen där du ser det eller/och på en lapp hemma). Om man kan så är det bra att också direkt efter tänka en bra tanke. Till exempel kanske det kommer upp en tanke som ''jag är värdelös''. Direkt när du kommer på dig själv så kan man nästan säga åt den inre rösten att vara tyst. Tänka ''nej'' eller ''stopp'' och den positiva tanken kan till exempel vara ''jag har bara dessa svårigheterna just nu men jobbar på det''. Jag fick höra av psykologer att jag skulle säga att jag älskade mig själv medans jag kollade i spegeln. Det är ett alldeles för stort hopp när man avskyr sig själv, tyckte åtminstone jag. Så därför var mer neutrala positiva tankar som den jag föreslog lättare.
Det låter som småsaker men man lär sig själv att tänka annorlunda och det blir till slut en vana. Bara en så liten sak som att sluta yttra negativa saker om sig själv till andra gör skillnad, till exempel när du kallar dig själv för en speltorsk. Man stärker en väldigt negativ identitet.
Edit: Även att inte låta sig bli illa behandlad och trampad på av andra. Det är möjligt att du inte har detta problemet men många som tycker illa om sig själv har det. Och det är en väldigt viktig del i att börja få respekt för sig själv igen.
Ber om ursäkt för ett så långt inlägg.
__________________
Senast redigerad av Shaoa 2019-12-10 kl. 20:37.
Senast redigerad av Shaoa 2019-12-10 kl. 20:37.
