Varför stavas dold inte som dåld - När blev o till å?

Man kan ju fråga sig varför det heter dölja - dold; men hölja - höljd, följa - följd och skölja - sköljd?

Tyska diftonger har förändrats, om man ska vara lite petig, men övriga vokalljud är i princip oförändrade sedan fornhögtyskan. Stavelserna har dock olika längd. I forn- och medelhögtyskan hade man fler korta stavelser. Men jämfört med hur svenskan och ännu mer engelskan har förändrats uttalsmässigt så är det väldigt lite.


Man brukar säga att tyskan bortsett från ordförråd och stavning är nästan oförändrad sedan ungefär år 1600. Grammatiken är bara väldigt marginellt annorlunda.

Det verkar vara slumpen. Alla är svaga verb och var det i urgermanskan också och är det i alla moderna germanska språk. Alla har en likartad ursprungsform: *duljaną, *fulgijaną, *huljaną etc.

Svensk grammatik har inte heller förändrats särskilt mycket sedan år 1600, om vi bortser från pluralböjda verb (vilket antagligen redan då var ovanligt i talspråk). Den stora förändringen skedde mellan 1300-1450 ungefär, då vi gjorde oss av med personböjning av verben och kasusen. Så texter före 1500 blir lätt oförståeliga för en svensk, även med moderniserad stavning.

Jag vet. Har en bok i svensk språkhistoria här och var intresserad av sådant redan som tonåring

Analogi, de hade alla samma böjning som dölja ursprungligen utan omljud i preterium.

Gällande svenska ord som stavas *o* men uttalas *å* är det huvudsakligen till följd av sammanfallet mellan å och "den tionde vokalen". https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenskans_tionde_vokal

Intressant! Kan du ge några exempel på personböjning av verb och kasus?

Fornsvensk böjning av verbet vara.

Observera likheterna med modern engelska i indikativ och modern tyska i presens konjunktiv.


Substantivet man på fornsvenska: maþer

Det finns förhållandevis gott om rester av kasussystemet kvar i modern svenska, i stelnade uttryck:

till sjöss (genitiv)
ur huse (dativ)
i godan ro (ackusativ)

Rester av personböjningen finns inte, men man pluralböjde verben i formell skrift ända fram till 1950-talet.

Beror ju lite på vad inom språket man tittar på. Tyska har talats på ett mycket större geografiskt område än i dag och av bland annat politiska skäl så har lokala former utvecklats till flertalet dialekter vilka många gånger är svårförståeliga inom den tyska språkgemenskapen. På samma sätt som i Sverige så har massmedia, enhetsskola och större social och geografisk rörlighet lett till att språket blivit allt mer enhetligt. Det andra världskriget med de stora folkomflyttningarna inom Tyskland har givetvis också bidragit till dagens mer enhetliga tyska. Jag tittade på en intervjuserie där man intervjuade tyskar från olika delar av tyskland om hur krigsåren och framför allt åren efter kriget tedde sig. Jag vill minnas att serien hette "Die wirren Jahre" eller något liknande. Det var mest människor födda strax efter år 1900 och det var vid sidan av de intressanta berättelserna, intressant att försöka förstå vad människorna berättade. Intervjuerna var textade på tyska!

Mellan slaget vid Hastings och Hundraårskriget hade England de facto franska som officiellt språk. Tänker att Hundraårskriget kan ha gjort att engelsk adel och köpmän velat låta mer som sina "germanska bröder" runt Nordsjön som de hade kontakt med via Hansan.

Dagens tyska standardspråk är baserat på högtyskan längre söderut där inte Hansan fanns.

I Sverige började vanligt folk bli läskunniga efter införandet av katekesen, medan England hade och fortfarande delvis har extrema klasskillnader i bildning. Mycket lättare att genomföra stavningsreformer om språket inte är en klassmarkör.

Intressanta teorier!

Ja, lågtyskan och nederländskan har ju också genomgått denna vokalförändring som engelskan. Även danska och norska. Om jag förstår det korrekt.