För inte länge sedan kunde den som visade minsta sympati för SD:s åsikter i bl.a. invandringsfrågan bli helt utfryst på arbetsplatser och i skolor och förlora kära och nära vänner och kollegor på mindre än en kafferast. Den som inte genast och per automatik stämde in i mobben och spottade och svor så fort SD eller en SD:are kom på tal betraktades med misstänksamhet och antogs vara en dödsknarkarnazist som ville döda barn.
Åsiktskorridoren var trång, minst sagt, och frågan är om den på senare tid har breddats eller ej?
Har SD:s framgångar i opinionen gjort det lättare att öppet visa SD-sympatier i er vardag?
Kan ni på era arbetsplatser, i era skolor och i umgänge med grannar och vänner mera öppet än tidigare visa vad ni anser?
På min arbetsplats har jag lidit i det tysta i flera år och tvingats belägga mig själv med munkavle. Det skulle dessvärre vara karriärmässigt och socialt självmord att uttrycka vad jag anser i t.ex. migrationsfrågan, så jag har tigit och gör så fortfarande. Medan mina vanligtvis ganska väluppfostrade kollegor öppet och nästan dagligen vräkt ur sig hat och spe och personliga angrepp mot SD på en otroligt låg och infantil nivå. Få utav dem är egentligen särskilt politiskt bevandrade. Amatörpsykologen i mig tolkar deras mycket hätska och onyanserade aggressioner mot SD som en slags masspsykos där de hetsar varandra och nästan tävlar i okvädningsord mot SD:s representanter på alla nivåer, och de använder SD som en spottkopp och ventil för allt som de upplever som frustrerande i tillvaron. Klassisk mobb och pöbelmentalitet i mina ögon. Behöver jag nämna att det är kvinnodominerad arbetsplats?
Nåväl, jag har på senare tid trott att klimatet blivit något bättre. Att man nu ska kunna börja prata om både SD och elefanten i rummet - invandringens baksidor - på ett vuxet sätt. Men idag skedde ett frapperande återfall när det på nyheterna framkom att SD:s Peter Lundgren ska åtalas för sexuellt ofredande. Han lär ha tagit en kvinna på bröstet för en tid sedan. Peter har erkänt och bett om ursäkt och kvinnan har själv sagt att saken är utagerad. Men åklagaren ska ändå gå vidare med fallet. Beskedet att åtala Peter Lundgren orsakade feststämning på min arbetsplats, en spontan klang och jubelföreställning där hatet mot SD och Peter personligen välde fram....
Jag häpnade en smula.
Varken jag eller mina kollegor känner Peter Lundgren - han kan mycket väl vara ett svin - men snacka om att göra en höna av en fjäder. Särskilt i jämförelse med dagens övriga nyheter som - som vanligt numera - handlade om invandrarrelaterade sprängningar, skjutningar, rån och våldtäkter. Inte minst rapporterades det om den försvunna 17-åriga Wilma som idag hittats brutalt mördad och där hennes invandrade IS-sympatisör till pojkvän sitter häktad. Om detta knystades det inte ett ord på min arbetsplats.....som vanligt får inget negativt om invandringen yppas i landet Absurdistan....så det var den fruktansvärde Peter Lundgren som var banditen för dagen.
Åsiktskorridoren var trång, minst sagt, och frågan är om den på senare tid har breddats eller ej?
Har SD:s framgångar i opinionen gjort det lättare att öppet visa SD-sympatier i er vardag?
Kan ni på era arbetsplatser, i era skolor och i umgänge med grannar och vänner mera öppet än tidigare visa vad ni anser?
På min arbetsplats har jag lidit i det tysta i flera år och tvingats belägga mig själv med munkavle. Det skulle dessvärre vara karriärmässigt och socialt självmord att uttrycka vad jag anser i t.ex. migrationsfrågan, så jag har tigit och gör så fortfarande. Medan mina vanligtvis ganska väluppfostrade kollegor öppet och nästan dagligen vräkt ur sig hat och spe och personliga angrepp mot SD på en otroligt låg och infantil nivå. Få utav dem är egentligen särskilt politiskt bevandrade. Amatörpsykologen i mig tolkar deras mycket hätska och onyanserade aggressioner mot SD som en slags masspsykos där de hetsar varandra och nästan tävlar i okvädningsord mot SD:s representanter på alla nivåer, och de använder SD som en spottkopp och ventil för allt som de upplever som frustrerande i tillvaron. Klassisk mobb och pöbelmentalitet i mina ögon. Behöver jag nämna att det är kvinnodominerad arbetsplats?
Nåväl, jag har på senare tid trott att klimatet blivit något bättre. Att man nu ska kunna börja prata om både SD och elefanten i rummet - invandringens baksidor - på ett vuxet sätt. Men idag skedde ett frapperande återfall när det på nyheterna framkom att SD:s Peter Lundgren ska åtalas för sexuellt ofredande. Han lär ha tagit en kvinna på bröstet för en tid sedan. Peter har erkänt och bett om ursäkt och kvinnan har själv sagt att saken är utagerad. Men åklagaren ska ändå gå vidare med fallet. Beskedet att åtala Peter Lundgren orsakade feststämning på min arbetsplats, en spontan klang och jubelföreställning där hatet mot SD och Peter personligen välde fram....
Jag häpnade en smula.
Varken jag eller mina kollegor känner Peter Lundgren - han kan mycket väl vara ett svin - men snacka om att göra en höna av en fjäder. Särskilt i jämförelse med dagens övriga nyheter som - som vanligt numera - handlade om invandrarrelaterade sprängningar, skjutningar, rån och våldtäkter. Inte minst rapporterades det om den försvunna 17-åriga Wilma som idag hittats brutalt mördad och där hennes invandrade IS-sympatisör till pojkvän sitter häktad. Om detta knystades det inte ett ord på min arbetsplats.....som vanligt får inget negativt om invandringen yppas i landet Absurdistan....så det var den fruktansvärde Peter Lundgren som var banditen för dagen.
Shout-outs till Jesus och Oden.