Jag skulle kalla mig gudstroende, vissa dagar med ett större intresse för Gud än andra.
Citat:
Ursprungligen postat av
kalkryggar
Men generellt sett så bör ateister antas vara på en högre nivå än vad gudstroende är. Det räcker med sunt förnuft för att hävda det. Tänk efter lite själv. Gudstroende bygger en sanning runt något som inte är det minsta bevisat och ofta kring regler som är tusentals år gamla.
Ännu dummare blir det när vi i modern tid har forskning som tyder på att det inte finns någon gud. Vi börjar alltså formulera bevis för att någon gud inte finns.
När man studerar den troende så kan man ofta se drag som tyder på att hen är psykotisk. Vi brukar behandla psykotiska och varför skulle vi inte göra det i dessa fallen?
Äsch, detta är ju bara arrogans. Teism/Ateism är i hög grad en fråga om individuellt och kulturellt temperament i min mening. Jag fokuserar på det individuella för sakfrågans skull. I det stora hela skulle jag påstå att en teist är en typ som inte står ut med att allting är förklarligt och materiellt. En ateist står inte ut med att det finns saker den aldrig kan förstå (eller möjligheten att det existerar något icke-materiellt). Givetvis finns det masochistiska ateister som inte står ut med sin existensiella betingelse de försatt sig själva i, då de egentligen inte står ut med sin ateism, och vice versa. De ateister/anti-teister som för dialogen på en låg nivå (typ Dawkins, dig själv inkluderad förresten) brukar förkasta teismen för sin barnslighet, eftersom att teisten i grund och botten tror på magi. Det hela är ironiskt, eftersom den typen av argument avslöjar kritikerns egna barnslighet, förklädd i arrogans. På samma sätt som ateisten är barnsligt arrogant ("jag (människan) kan förstå allt!") så är teisten barnsligt god(gud)trogen.
På ett intressantare plan, i min mening, så lever teismen och ateismen parallellt som två oförenliga världsbilder. Ur ett rent pragmatiskt perspektiv är teismen givetvis oförenlig med mycket vetenskaplig praxis så som den ser ut idag, vill vi förstå världen ur ett materialistiskt perspektiv så kommer Gud enbart i vägen, och slängs med fördel åt sidan. På samma sätt är ateismen i grund och botten oförenlig med meningsfullhet, (då till och med själva uppfattningen av meningsfullhet bara är en viss uppsättning av signalsubstanser). Magi gör världen meningsfull, materialism gör den begriplig.
